Ølhallen (2)

Nu så här "Dagen efter dagen" skall Donkeyman berätta ett par av sina många fina minnen från Ølhallen.

1) Donkeyman träffade sin hustru på Ølhallen. Det var också här som vi något senare bestämde oss för att flytta ihop. Slutligen var det här som Donkeyman många år senare tog farväl av henne. Efter begravelsen i Ishavskatedralen kungjorde prästen att: "Det blir Gravøl på Ølhallen". Och gravöl blev det med hundratalet gäster. I urgammal tradition. Halvlitrarna flöt. Och ännu mer tacksam blev Donkeyman när han fick besked om att "Hallen" står för gillet.

Efter själva begravningsakten i kyrkan skiftade Donkeyman från vit till svart slips. Och när gravölet närmade sig slutet skiftade han igen till en helt vanlig färgad slips som hustrun en gång i tiden hade köpt åt Donkeyman på en Mall i Mobile, Alabama. Varvid Donkeyman konstaterade att nu är såväl föräldrar som hustru döda så behovet för vit slips finns inte längre så den vita dumpades i en soptunna på Hallen. (Men då såg Donkeyman helt bort från möjligheten att det skulle dyka upp någon ny hustru i framtiden).

Notat till Norska läsare. I Sverige har den allra närmaste familjen vit slips vid begravning. Övriga sörjande har svart.

2. Donkeyman ärvde sin stamplats från Arne Lorentsen. Fram till mitten av 90-talet var Arne och Arnold, två stycken pensionerade hedersmän, stamgäster på Hallen. De dog nästan samtidigt och då tog Donkeyman över Arnes plats. Som han sedan har hållit varm i nästan 15 år.

Sagde Arnold spelade för övrigt en avgörande roll när det gällde att bärga livet på Donkeyman den gång han hade blodförgiftning, kallbrand och en massa andra otrevligheter för just 15 år sedan. En episod som ledde till att man måste såga av ena benet för att rädda livet. Men det är en annan historia.

3. Ølhallens Operakör hade spontankonserter i flera decennier just inne i senilkroken. Den bestod av Stein Otto Gudmundsson (pensionerad från SAS), Herman Bohne (känd aktivist på byen), Per Brøyn (lektor på Kongsbakken) och Jonny Jonsson (pensionerad rörläggare). De framförde många av operarepertoarens mest kända stycken. Med bravur. I synnerhet Jonny Jonsson hade en helt fantastisk tenorstämma. Rena Pavarotti. Tänk om han hade fått möjlighet att utveckla den när han var ung. I stället för att bli rörmokare på Svalbard. (Jonny var en särdeles nära vän av mig. Vi bodde i samma hus i 15 år. Jag är ytterst tacksam mot vännen Harald Reppesgaard som tog med sig Jonny på resor runt i Europa så att han fick besöka en lång rad av de bästa operahusen och övervara föreställningar där).

Utan att förringa de övriga var nog Jonny körens solist. Kanske jag bör lägga till för dem som inte var med den gången att Per hade en fantastisk basstämma.

Nu på jubileet var halva kören närvarande och mimrade om tider som varit. Stein Otto och Herman är fortfarande högst aktiva delar av bybilden. Per flyttade till Hønefoss efter pensioneringen och jag vet inte ens om han fortfarande lever. Medan Jonny stupade för fyra år sedan och vilar sig på Elverhøy.

4. Musik och sång har alltid varit vanligt på Ølhallen. Gud nåde dig om du kommer med en gitarr- eller dragspelslåda och inte hivar fram instrumentet och visar vad du kan. Rekordet slogs nog en gång för si så där 10 år sedan när en gäst mitt på blanka eftermiddagen monterade ihop ett flera meter långt "Alpehorn" (vete f****n vad det heter på Svenska) och avhöll konsert. Det var garanterat inte behov för någon högtalaranläggning den gången.

5. En annan som då och då luftade sitt dragspel nere på Hallen var vännen Gudbrand Paulsen. Han var 50-talets stora dragspelskung i Norge med hela 47 direktsända radiokonserter på samvetet (från Tromsø). Dess värre tystnade även hans spel för något år sedan.

6. Donkeyman flygpendlade ju till Oslo i 14 år när han jobbade på rederikontor där. Och var en av Braathens bästa kunder. Så han inviterades vart år till en "kundetreff" på just Ølhallen. Och distriktschef Knut Barmann Jensen höll tal. En gång berättade KBJ om att när Braathens höll sin första träff på Hallen så hade man övertalat dåvarande föreståndare att stänga en timme tidigare så träffen kunde börja kl 17. Men det skulle man aldrig göra om. Därför att maken till negativ reklam hade man aldrig fått. Att stänga Hallen en timme tidigare för ett privat arrangemang var helt enkelt oerhört.

Dessutom kom Braathens i dåligt sällskap. Äldre kunder hade nämligen informerat om att det bara fanns två firmor som hade orsakat att Hallen varit stängd. Visserligen bara några timmar var gång men ändå. De två firmorna var dels Gestapo och dels Braathens. Och ett sådant sällskap var man inte angelägna att hamna i.

7. Fram till senaste renoveringen gick man till kassan och köpte en bong. Där satt föreståndaren och bedömde huruvida vederbörande kunde få förtroende att köpa öl. Passerade man nålsögat så gick man med den nyinköpta bongen till tappningen där bongen byttes mot våtvaror. På den tiden fanns det bara öl och läsk att köpa. Inget kaffe, inget tilltugg, inte något annat än just öl och läsk.

Föreståndare under många år var Arne Pedersen. Donkeyman minns mycket väl en turist som stod vid kassan och bad om en kopp kaffe. Varvid Arne hasade ned brillorna på nästippen, såg över glasen rätt in i ögonen på turisten och lät meddela: "Dette er en Ølhall !!!". Det vill säga - kaffe och annat skvip gives icke.

Donkeyman minns också en gång när det utbröt slagsmål. Det blev höga röster och plötsligt for stolar och bord runt i lokalen. Så kom en person farande genom luften så kom en till. Varvid vakten rusade till och ingrep. Varefter även denne kom seglande. Då ingrep föreståndare Arne. Som var en mycket snäll och hygglig karl och långt ifrån någon slagskämpe. Men när busen gav sig på honom också hör man Arnes röst: "Djävlar.... Helvete..... Nu är det nokkkk". Varefter busen som genom ett trollslag lyftes upp från golvet och försvann ut genom dörren inom loppet av sekunder. Föreståndare Arne visade prov på krafter som inte någon hade väntat sig. Så kom han in genom dörren igen, bytte skjorta, borstade han av sig dammet och undrade om någon var skadad. Om inte så skulle kassan öppna omedelbart igen.

Så kan man hålla på och mimra. Resultatet blir bara en allt längre lista på minnen. Över det som var. Men samtidigt är det viktigt att framhålla. Ølhallen VAR INTE. Den ÄR. Alla generationer har sina minnen. De som frekventerade hallen på 30-, 50- och 70- talen hade sina minnen och episoder. Några har man hört. Men det mesta har fallit i glömska. De som är dagens stamgäster skapar sina episoder som berättas gång på gång i senilkroken. Och som glöms bort när vi faller ifrån.

That's Life......