Nu kan vi andas ut. Det blev inte någon Domedag i går heller. Detta trots att pastor Harold Camping hade förutspått att denna skulle inträffa just i går. Klockan 1800 lokal tid närmare bestämt. Men mängder av människor trodde honom och förberedde sig för det "oundvikliga".
För övrigt har samme Camping också förutspått Jordens Undergång i September 1994. Inte heller då skedde något utöver det vanliga.
Genom historien är det inte bara herr Camping som har förutspått Jordens undergång, Ragnarök, Armageddon och liknande evenemang. Det sker med jämna mellanrum. En av de mer kända profeterna i den skolan var William Miller som hade räknat ut att Jorden skulle gå under år 1843. Och som förmådde över 100000 människor att sälja allt av värde och invänta denna händelse. Som inte inträffade - då heller.
En annan känd Domedagsprofet var Charles Taze Russel. Han hade förutspått att Domedagen skulle inträffa år 1914. Och i löpet av det året var det säkert många som trodde att han skulle få rätt när Första Världskriget bröt ut. Russel själv tolkade detta som att Armageddon hade startat. Samme Russel är mer känd som mannen som grundlade Jehovas Vittnen. Han har presterat att utföra även andra räknestycken. Ett av dessa är att han har räknat ut hur många som får plats i Paradiset. Men Jehovas Vittnens utbredning på jorden har skapat ett litet problem. Paradiset är sedan länge fullsatt. Vilket innebär att alla nyvärvade Vittnen står på Väntelista.
Sedan är det en avsevärd skillnad mellan herr Campings och herr Russels uppfattning om hur detta skall gå till. Herr Camping tror nämligen på en Amerikansk version av just Jordens undergång. Han förväntar sig att den så kallade "Rapture" skall äga rum. Detta skall gå till så att Jesus återkommer till jorden och tar med sig de kvalificerade troende upp till himlen. De skall helt enkelt bara försvinna från jordens yta och komma till Paradiset. Medan vi andra fortsätter vår levnad i denna "jämmerdalen" som om inte något hade hänt.
Detta har på senare tid blivit bakgrund för flera romaner som också har filmatiserats och blivit TV-serier.
Donkeyman tycker i grund och botten att det är en tilltalande tanke. Speciellt om det skulle visa sig att den Kristna Guden är densamma som den Judiske Jahve och den Muslimske Allah. Antag att alla de mest fanatiskt troende i dessa tre religioner blev "Raptured" och försvann från jordens yta - då skulle antagligen vår jord bli en ganska fredlig och trivsam plats att leva på för oss andra. Vi talar alltså här om en ren win-win situation för både "Himmelsfararna" och de som "Blir kvar".
Men Donkeyman drar sig också till minnes en ren Domedagsprofetia. Som nog de flesta minns. Det var inför "millenieskifet". När klockan slog om till 00.00.00 skulle all världens datorer få frispel och fruktansvärda ting skulle inträffa. Elförsörjningen skulle bryta samman, flygplan skulle störta, fartyg skulle tvärstanna. Kort sagt - en våldsam katastrof skulle äga rum.
Och en hel arme av "Y2k" - konsulter började tjäna grova pengar på att göra företag "Y2k"-säkra. Den gången var Donkeyman Kvalitetschef i ett stort börsnoterat rederi med nära 25 båtar i "World-wide" trafik. Vårt klassällskap som var DNV anslog att vi skulle behöva investera minst 500.000 kronor i varje fartyg för att undvika katastrofen. En investering som deras "Y2k"-konsulter skulle vara behjälpliga med. Norska Sjöfartsdirektoratet krävde att vi skulle rapportera hur vi hanterade frågan. Och massor med "experter" ansåg att om ett rederi som vårat "kom undan" med en investering på 20 millar så skulle vi vara glada.
Självfallet hamnade detta på Donkeymans bord. Eftersom han inte begriper ett smack om datorer så betalade han för tre entimmes konsultationer med tre olika oberoende datamänniskor. Som inte över huvud taget var knutna till industrin eller sjöfartsvärlden. En Engelsman, En Norrman och En Svensk. De hade alla samma råd. Som vi följde.
Gissa vad vi gjorde: Inte ett enda smack.
Vi intygade till både NMD och DNV att vi var fullt ut "Y2k-kompatibla". Så inväntade vi millenieskiftet utan att göra något som helst. Därför att de här tre "experterna" sade dels att de inte trodde att något skulle ske. Dessutom sade de att OM det verkligen skulle ske något så spelade det inte någon som helst roll om vi öste in aldrig så mycket pengar i våra fartyg. Vi skulle inte få dem säkra ändå.
Och gissa vad - det hände inte ett smack. Alla firade nyår "som vanligt" och båtarna seglade vidare utan några som helst problem. Medan Donkeyman sprättade en pava sprutt och konstaterade att han hade sparat en stor hög med millar åt arbetsgivaren. Därför att han inte lät sig ryckas med av en allmän hysteri. Till skillnad från en hel del andra rederier som verkligen lade ut stora pengar på saken.
Men när vi nu snackar "Rapture" och Domedag så finns det även ett ganska spänstigt Svenskt historiskt exempel på en Domedagsprofet. Inspiratör var den Finske predikanten Toivo Korpela som på 1930-talet skapade en ny väckelse i Tornedalen och Norrbotten. Väckelserörelsen tog något speciella former i det att medlemmarna beskylldes för bland annat sexuella utsvävningar och dryckenskap. Men Korpela hade också räknat ut när Domedagen skulle äga rum. Men de trogna skulle inte bekymra sig. De skulle hämtas upp till Paradiset, som i det här fallet påstods befinna sig i "Det Heliga Landet".
Datum för evenemanget var spikat och sektens ledare hjälpte villigt till med att assistera de troende så de kunde sälja sina gårdar och värdesaker. De behövde ju inte dessa mer. Sedan samlades den lilla flocken i Gällivare där man gick iklädde sig vita särkar, gav bort sina sista ägodelar och gick upp på Dundret. Där de sedan inväntade en SilverArk som skulle komma från Himlen och hämta dem för transport till Paradiset.
Inte f***n kom det någon Silverark. Lika lite som Jorden har gått under vid något av alla de andra datum som profeter och experter har räknat fram.
Läs även andra bloggares åsikter om domedagen, religion
söndag 22 maj 2011
onsdag 18 maj 2011
Några gamla Träd
I dessa dagar för 40 år sedan ägde en av de stora vändpunkterna i modern Svensk historia rum. Donkeyman tänker på den riksbekanta Almstriden. En strid som kom att få stora följder för Svenskt politiskt liv.
Det nya Stockholm
Bakgrunden var omvandlingen av Klara och Norrmalm och byggnationen av de nya ”betongförorterna”. Stockholmarna hade vant sig vid att leva i en stad som påminde om en ”War Zone”. Man hade schaktat väck stora delar av Brunkebergsåsen och rivit den gamla bebyggelsen. Man hade grävt sig ned till nivån där tunnelbanan skulle byggas. Donkeyman minns mycket väl de enorma kratrar som gapade där det tidigare hade varit bostäder och arbetsplatser.
När vi skriver 1971 började ombyggnaden bli färdig. Nya och moderna byggnader i glas och betong reste sig över allt. Hötorgsskraporna var på väg att bli färdiga. Sergels Torg började stå färdigt. Kratrarna ersattes med gator och moderna byggnader.
Men det var inte bara City som hade omvandlats. Man hade byggt en helt ny stad ute i SydVäst med Bredäng – Sätra – Skärholmen – Vårberg och Vårby Gård. Och en helt ny stad ute i NordVäst på det gamla Järvafältet. Det var Tensta, Rinkeby, Hjulsta och allt vad de nya förorterna kom att heta.
Nu höll man på att färdigställa den nya T-banelinjen som skulle förbinda de nya områdena i NordVäst med Centrala Solna, Sumpan och Stockholms City. Slutstationen skulle byggas under Kungsträdgården. Men det skulle bara vara en temporär slutstation. Banan skulle byggas vidare mot Nacka.
Stockholmarna hade år 1971 gått runt i en byggarbetsplats i City i över 20 år. De flesta kände inte heller någon entusiasm över det nya City som växte upp. Lite till mans knöt man nävarna i byxfickan och förbannade ”den nya tiden”.
BetongSossarnas Guldålder
Detta var under BetongSossarnas guldålder. Landet styrdes av Partiet. Som var en del av Rörelsen. En stor del av landets vuxna arbetande befolkning var Partimedlemmar tack vare kollektivanslutningen. Samtidigt låg de dåliga tiderna på -20 och -30-talen så nära i tid att de flesta hade egna eller andrahandsminnen från dessa. Folk flest var tacksamma mot Partiet för att de hade förändrat och förbättrat landet.
Partiet styrde enligt principen: ”Vi vet vad som är bäst för Folket. Genom att styra och leda Folket blir de lyckliga. Och om Folket själva inte förstår vad som är bäst så skall vi nog tvinga dem.” Partiledaren och hans närmaste män var "Landsfäder". I Stockholm hade Partiet stöd av Folkpartiet i den stora omvandlingen. Tillsammans bildade dessa ”Betongens Axel”. Som projekterade och kom överens. Beslut togs i de inre kretsarna och de formella besluten i Fullmäktige var enbart formalia. Vanligen var besluten så väl förberedda att det över huvud taget inte blev någon debatt.
Almstriden växer fram
Ända fram till dess några gamla träd skapade en symbolfråga. Det var nämligen så att T-banan i praktiken var färdigbyggd. Stationen i Kungsträdgården började bli färdig. Det var enbart en bagatellfråga om att utvidga biljetthallen så att man kunde inrymma ett litet shoppingcenter som återstod. Men för att åstadkomma detta så måste Almarna runt det lilla Théhuset fällas.
Och plötsligt tog det fart. Unga arkitekturstuderande som begärt att få studera ritningarna upptäckte att det gick alldeles utmärkt att bygga T-banestationen utan att fälla Almarna. Det var bara att strunta i shoppingområdet så gick den saken för sig. T-banan och stationen var dessutom redan nära färdigbyggd.
Och nu bröt debatten loss. En mängd kända personer uttalade sig. Med Evert Taube i spetsen. Det började dra ihop sig till protester mot hela Cityomvandlingen. Men den var ju redan färdig så nu koncentrerade man sig om det allra sista – de gamla träden i Kungsträdgården. För övrigt det enda som påminde om en trädgård just i Kungsan.
Detta var tredje gången som BetongSossarna hamnade galet i den allmänna opinionen. Det var också tredje gången som Folket visade olydighet mot dem. Första gången var sommaren 1959 när BetongSossarna inte tillät Sveriges Radio att direktsända från den största matchen i Svensk idrottshistoria mellan Ingo och Floyd. Då ställde Radio Lux upp med direktreferat.
Andra gången var när Radio Nord på kort tid seglade upp som Sveriges ledande Radiostation. Som stoppades av BetongSossarna med extraordinär lagstiftning. Trots ursinniga protester.
Nu drog det ihop sig till Tredje Gången. Och nu började BetongSossarna skramla med Batongerna. Partiet förvandlades till BatongSossarna. Besluten var fattade i god demokratisk ordning och några utomparlamentariska aktioner skulle inte tillåtas att kullkasta den Svenska Demokratien.
Fältslag i Kungsan
Verkligheten var nog att Sosseledarna inte riktigt förstod att de nu hamnat totalt på kollisionskurs med en stor majoritet. En majoritet som helt enkelt inte trodde på teknokraternas förklaringar. Man ansåg nog att folket lydigt skulle följa dem när de planerade för kloka förändringar till allas bästa. Men denna gång ej.
Det hade redan varit ett antal våldsamma demonstrationer mot VietNamkriget och tänkte inte ge upp för ”Gatans Parlament”. Skillnaden är bara att där var demonstranterna en ”kunnig” minoritet. Vid Almarna representerade dessa en ursinnig majoritet.
Trädräddarna organiserade sig väl genom organisationen ”Alternativ Stad”. Och när ett stort uppbåd av poliser och skogsarbetare uppenbarade sig på de små timmar morgonen den 12.Maj 1971 så möttes de av ett gigantiskt uppbåd av protestanter.
Det var allt ifrån ”långhåriga yrkesdemonstranter” till ”Gamla Fiiiina Östermalmsdamer” som hade mött upp. Och en sak är säker – Stockholmspolisen på den tiden var i all huvudsak att beteckna som ”Batongarbetare”. Men att gå över Gamla Fina tanter i Minkpäls med batongerna. Där gick gränsen. Efter ett våldsamt fältslag drog man sig tillbaka och Almarna stod kvar. Bevakade av stora folkmassor som stannade kvar som ”trädvakter” under lång tid.
En vändpunkt i Svensk Politik
Resten är historia – Almarna står kvar än i dag. Men nu är de hotade av skadeinsekter i stället.
Vad var det då som utgjorde vändpunkten. Jo, detta var första gången som BetongSossarna ställdes mot Folket. Det var första gången som BetongSossarna förlorade. Det var här som Socialdemokratins nedgång började, även om det skulle ta nästan 40 år innan de inte ens var det största partiet.
Men det var också här som den offentliga debatten om Stadens framtida utveckling tog fart. Det var här som det blev slut på att politikerna beslutade i det närmaste bakom slutna väggar och sedan ”vände upp och ned” på staden. Å andra sidan – förr var man handlingskraftiga – från förslag till färdigställt nytt City, nya stadsdelar och ny T-bana hade man på den tiden ungefär 20 år. I dag har man debatterat omvandlingen av Slussen i 20 år och inte ens kommit till beslut. Så handlingskraften har offrats mot demokrati. I praktiken utsätts i dag varje infrastrukturprojekt (vilket ord) för en eller annan proteströrelse som gör sitt absolut yttersta för att förändra projektet. Och för att riva upp fattade beslut om de har gått dem emot.
Samtidigt var det den första stora konfrontationen mellan de gamla teknokraterna och stadsbyggarna å ena sidan och den nya miljörörelsen och de unga -68-orna å andra sidan.
Därför är det rätt att kalla Almstriden för en Vändpunkt.
Men en artikel om Almstriden måste också redovisa de politiska ställningstagandena. Detta var en ren Stockholmsfråga som avgjordes av Stadens politiker. Sossarna och Folkpartiet var för trädfällning medan Moderaterna enhälligt var mot. Men den gången var de ett ganska litet parti.
Den politiker som mer än andra kom att förknippas med Almstriden var Hjalmar Mehr som på den tiden var Sossarnas starke man i Stockholm. Vi ungdomar kallade honom på den tiden för ”Almar Ner”. Mehr var den politiker som framför andra kom att framstå som Almarnas fiende. Men i efterhand har Donkeyman kommit underfund med att det i grunden var orättvist. Mehr var mannen bakom de nya förorterna. Han var också centralt inblandad i omvandlingen av Klara. Men det var andra Sossar som hade ”baxat fram” frågan om Almarna. Fast som Sossarnas lokale ledare solidariserade han sig med fattade beslut och frontade genomförandet av fällningen. Något som även Olof Palme gjorde som rikspolitiker. Fast han uttalade sig från en annan synvinkel. Palme ansåg det som helt förkastligt att ”Gatans Parlament” tilläts påverka beslut fattade ”I God Demokratisk Ordning”.
tisdag 26 april 2011
Politisk ohederlighet
Saab-fabriken i Trollhättan har åter kommit upp som ett aktuellt tema. Därför att många väntar sig nu att konkursen står för dörren. Donkeyman har aldrig stuckit under stol med vad han anser om subventioner till industri som "har överlevt sig själv".
För ganska exakt två år sedan, i början av April 2009, skrev Donkeyman en utförlig artikel som förklarade för hans förbluffade Norska läsare varför han menade att staten inte borde lägga in mer pengar i Saab. Artikeln är en kort resumé över Saabs historia. En historia som visar hur en högt ansedd och profilerad verksamhet som Saab kan drivas i 60 år utan lönsamhet. En historia som också visar att "den siste dåren" ännu inte är född. I det här fallet var det GM som i 20 års tid pumpade in pengar som de egentligen inte hade.
Läs historien här: Bilfabriken
För lite drygt ett år sedan, den 23. Januari 2010, såg sig Donkeyman nödd att än en gång irritera sig. Det visade sig nämligen att det hade dykt upp ännu en "sista dåre" som önskade pumpa in mängder med pengar i just Saab. Den gången var det Sosseriet under ledning av den sköna Mona som såg en möjlighet att bränna upp en del av de nya skatteintäkter som hon ville skapa genom sina utlovade skattehöjningar.
Det såg ut som om Alliansen inte skulle "bita på" det betet och förhålla sig kallsinniga. Men eftersom det var valår vågade man tydligen inte låta Saab gå i putten där och då. Kanske var det "Centerextremisterna" i regeringen som kände behov av att vädra "distriktsmiljoner". Vad vet en stackars Donkeyman. Däremot vet han att han blev djupt besviken när så skedde.
Läs om detta här: Saab och Skattepengarna
Med tiden garanterade Alliansregeringen för ett utvecklingslån från EIB på 4 milliarder spänn. Av vilka de nya ägarna nu har plockat ut ungefär hälften. Men de här spännen får inte användas till löpande drift, de får bara användas till utveckling så det är inte bara att plocka ut dem och använda dem hur som helst. Vilket trots allt verkar ha skett.
Nu ser vi att kassan åter är tom. Fabriken har stannat och det enda som man önskar är att den Ryske finansakrobaten, somliga säger maffiagangstern, Vladimir Antonov som hela tiden sedan Spiker-köpet har hängt i bakgrunden skall få bli med på lasset. Tillsammans med Spyker-bossen Victor Muller. Han är nu beredd att skjuta till en halv miljard. Men då skall han samtidigt köpa själva fabriken och hyra tillbaka den till Saab. Något som EIB inte accepterar. Det tycks helt enkelt som om EU:s tjänstemän hade lite mer "ben i näsan" än vad Svenska ministrar har.
Men så finns ett märkligt yttrande. Center - Maud påpekar att Svenska staten har fullgod säkerhet för sina garantier. Och nu får vi höra att själva byggnadsmarken, antagligen inklusiva marken, är värd några hundra millar. Då kan man ju undra vad det finns för något annat i Saab som är värt resten av garantisumman. Ligger det en okänd guldgruva i marken under huvudkontoret - eller vad ?
Donkeyman tror att risken är stor för att Saab konkar och att Svenska staten får stå för garantiåtagandet gentemot EU. Varefter skattebetalarna står med en stängd bilfabrik på halsen.
Och nu kommer ytterligare något intressant i det här dramat. Trots att det var Mona och de (s)-märkta som krävde att staten skulle gå in i det här så kritiserar nu hela kopplet av Socialdemokratiska skribenter och tyckare Alliansen för saken. Order har uppenbarligen utgått från högkvarteret på Sveavägen att skjuta hårt på Alliansen därför att de har genomfört Sossarnas önskemål. I stället för att "slå igen brödlådan" och inse att man kom dj****t billigt undan.
Det blir intressant att se vad Håkan kräver sedan när skattebetalarna står med en nedlagd bilfabrik i ett hus som kanske ägs av en Rysk skummis. Sossologie studerande vet att sannolikheten är stor för att man kommer att kräva att vi skall starta upp hela grejan igen. Med nya friska skattepengar. I synnerhet om de inte sitter i regeringsställning.
Men som sagt - man måste ju motivera höjda skatter.
Läs även andra bloggares åsikter om saab, politik, alliansen, socialdemokraterna, subventioner
För ganska exakt två år sedan, i början av April 2009, skrev Donkeyman en utförlig artikel som förklarade för hans förbluffade Norska läsare varför han menade att staten inte borde lägga in mer pengar i Saab. Artikeln är en kort resumé över Saabs historia. En historia som visar hur en högt ansedd och profilerad verksamhet som Saab kan drivas i 60 år utan lönsamhet. En historia som också visar att "den siste dåren" ännu inte är född. I det här fallet var det GM som i 20 års tid pumpade in pengar som de egentligen inte hade.
Läs historien här: Bilfabriken
För lite drygt ett år sedan, den 23. Januari 2010, såg sig Donkeyman nödd att än en gång irritera sig. Det visade sig nämligen att det hade dykt upp ännu en "sista dåre" som önskade pumpa in mängder med pengar i just Saab. Den gången var det Sosseriet under ledning av den sköna Mona som såg en möjlighet att bränna upp en del av de nya skatteintäkter som hon ville skapa genom sina utlovade skattehöjningar.
Det såg ut som om Alliansen inte skulle "bita på" det betet och förhålla sig kallsinniga. Men eftersom det var valår vågade man tydligen inte låta Saab gå i putten där och då. Kanske var det "Centerextremisterna" i regeringen som kände behov av att vädra "distriktsmiljoner". Vad vet en stackars Donkeyman. Däremot vet han att han blev djupt besviken när så skedde.
Läs om detta här: Saab och Skattepengarna
Med tiden garanterade Alliansregeringen för ett utvecklingslån från EIB på 4 milliarder spänn. Av vilka de nya ägarna nu har plockat ut ungefär hälften. Men de här spännen får inte användas till löpande drift, de får bara användas till utveckling så det är inte bara att plocka ut dem och använda dem hur som helst. Vilket trots allt verkar ha skett.
Nu ser vi att kassan åter är tom. Fabriken har stannat och det enda som man önskar är att den Ryske finansakrobaten, somliga säger maffiagangstern, Vladimir Antonov som hela tiden sedan Spiker-köpet har hängt i bakgrunden skall få bli med på lasset. Tillsammans med Spyker-bossen Victor Muller. Han är nu beredd att skjuta till en halv miljard. Men då skall han samtidigt köpa själva fabriken och hyra tillbaka den till Saab. Något som EIB inte accepterar. Det tycks helt enkelt som om EU:s tjänstemän hade lite mer "ben i näsan" än vad Svenska ministrar har.
Men så finns ett märkligt yttrande. Center - Maud påpekar att Svenska staten har fullgod säkerhet för sina garantier. Och nu får vi höra att själva byggnadsmarken, antagligen inklusiva marken, är värd några hundra millar. Då kan man ju undra vad det finns för något annat i Saab som är värt resten av garantisumman. Ligger det en okänd guldgruva i marken under huvudkontoret - eller vad ?
Donkeyman tror att risken är stor för att Saab konkar och att Svenska staten får stå för garantiåtagandet gentemot EU. Varefter skattebetalarna står med en stängd bilfabrik på halsen.
Och nu kommer ytterligare något intressant i det här dramat. Trots att det var Mona och de (s)-märkta som krävde att staten skulle gå in i det här så kritiserar nu hela kopplet av Socialdemokratiska skribenter och tyckare Alliansen för saken. Order har uppenbarligen utgått från högkvarteret på Sveavägen att skjuta hårt på Alliansen därför att de har genomfört Sossarnas önskemål. I stället för att "slå igen brödlådan" och inse att man kom dj****t billigt undan.
Det blir intressant att se vad Håkan kräver sedan när skattebetalarna står med en nedlagd bilfabrik i ett hus som kanske ägs av en Rysk skummis. Sossologie studerande vet att sannolikheten är stor för att man kommer att kräva att vi skall starta upp hela grejan igen. Med nya friska skattepengar. I synnerhet om de inte sitter i regeringsställning.
Men som sagt - man måste ju motivera höjda skatter.
Läs även andra bloggares åsikter om saab, politik, alliansen, socialdemokraterna, subventioner
fredag 15 april 2011
Jubileum
Det duggar tätt med intressanta jubileer denna vår. "Donkeyman" skall helt kort fästa blicken på några av dessa. Och väljer då sådana som speciellt intresserar honom själv.
Amerikanska Inbördeskriget, 150 år
Detta krig var onekligen remarkabelt på många sätt och intresserade Donkeyman otroligt i hans ungdom. Den unge Donkeyman formligen slukade litteratur om Inbördeskriget. Och sådan fanns det gott om.
Det man fick lära sig i skolan på "Donkeymans tid" var att kriget handlade om slavarnas frigörelse. Det var helt enkelt de "elaka" Sydstatarna som ville behålla negerslaveriet medan de "snälla" Nordstatarna med presiden Abraham Lincoln i spetsen ville upphäva slaveriet.
När Donkeyman blev lite äldre än skolåldern insåg han att detta krig i grunden handlade om mycket mer där frågan om "slaveriet" var en viktig symbolfråga.
I grunden var detta en konflikt mellan två samhällssystem. Eller skall man säga två tidsåldrar. Det var konflikten mellan ett traditionellt samhälle grundat på jordbruk och en konservativ form av feodalism och ett modernt samhälle grundat på industri och handel. Det vill säga i stort sett samma konflikt som uppstod i alla länder under 1800-talet. Och som på många platser ledde till revolution eller andra oroligheter.
Den unge Donkeyman kunde givetvis inte ana att han senare i livet skulle komma att ha ett jobb som förde honom "over there" ungefär en gång i månaden. Ett jobb som gav honom möjlighet att studera många av krigets slagfält, minnesmärken och muséer.
Donkeyman har noterat en annan sak. När det var 100-årsjubileum så var detta en mycket stor sak. Kanske beroende på att samtidigt pågick det man kan kalla "2:a Halvlek" i inbördeskriget. Det var mitt i medborgarrättskampen och denna polariserade Södern kraftigt. Och då tog man fram symbolerna från Inbördeskriget igen. Med flaggor, uniformer, marscher och postum medaljering av krigets hjältar.
Det verkar som om 150-årsjubileet har markerats på ett helt annat sätt. Dels i mindre skala men också i större utsträckning som en historisk händelse och mindre som en politisk. Vilket naturligtvis visar att Medborgarrättskampen slutligen har vunnits.
Slaget vid Little Bighorn, 135 år
En händelse som fascinerat unga pojkar ända sedan dess. Och som faktiskt har ett visst samband med Inbördeskriget. Det var nämligen så att många av de som kämpat i Inbördeskriget på de olika sidorna gick vidare och hamnade i de Indiankrig som skulle rasa i många år. Efter fredsslutet kunde ju Amerikanska kavalleriet erbjuda ytterligare 25 år med krig på hemmaplan.
En av dessa var den tidigare Nordstatsofficeren George Custer som var General när han stupade tillsammans med hela sin styrka vid Little Bighorn. Indiankrigen hade sin höjdpunkt från 1850 till 1890 och under den perioden räknar man med 22000 stupade soldater ungefär lika många nybyggare samt ungefär 45000 indianer. Resultatet blev hur som helst att den vite mannen slutligen tog makten över hela den Amerikanska kontinenten.
Som ung pojke inbillade Donkeyman sig att Custer besegrades av överlägsna indianhorder och i grunden var utan chans. Som vuxen har han insett att forskningen visar något helt annat. Ett direkt "klantigt" skött fälttåg med en mängd felbedömningar resulterade i att Custer och hans styrka "målade in sig" i ett hörn helt i onödan. Ny forskning visar dessutom att slaget när det väl kom till stånd genomfördes odisciplinerat. Kort sagt de 225 soldater som stupade hade inte behövt göra det om fälttåget hade skötts professionellt.
Custer hade gått ut från West Point med mycket mediokra betyg men eftersom detta skedde just innan Inbördeskriget bröt ut så antogs han som kavalleriofficer. Under kriget gjorde han karriär och steg i graderna, kanske också beroende på att han var av "rätt" familj. Efter kriget fortsatte han som Officer och gick över till Indiankrigen. Efter hans död sågs han som en hjälte, en uppfattning som understöddes av hans änka som ända till sin död 1933 byggde under myten om Custer, bland annat genom flera böcker.
En myt som Donkeyman också trodde på till dess modern forskning har reviderat den åsikten.
Gagarin, 50 år
Vilken grej det var. Donkeyman minns det som i går. För en ung pojke var det helt otroligt att en människa faktiskt hade skjutits upp i rymden och seglat ett helt varv runt jorden. På bara en dryg timme. Och vilken chock det var att det var en Ryss som gjorde det.
Sovjetunionen var ju den potentiella "fi". Det var ju bara en tidsfråga till dess Ryssen skulle komma och ta oss. Men vi kunde ju trösta oss med att de inte hade "high tech". Även om de kunde smälla av en Atombomb. Men å andra sidan hade vi också fått lära oss att så länge vi inte fick bomben "rätt i skallen" så var det bara att kasta sig omkull, dra något över sig och ligga stilla till dess tryckvågen passerat. Så ett par Atombomber kunde vi klara och ändå vinna kriget. Påstod i vart fall Generalerna.
Men att Ryssarna hade teknik för att först skicka upp jycken "Laika" i rymden och sedan skicka upp Gagarin det blev en chock. Speciellt när Amerikanarna inte hade klarat att göra det. Samtidigt var det en hisnande känsla därför att nu väntade vi oss att människan skulle börja erövra Rymden ungefär som man tidigare hade erövrat hela Jorden.
Radio Nord, 60 år
Donkeyman markerade denna viktiga milstolpe med en artikel för bara någon månad sedan. Han har också skrivit mer om detta tidigare.
Radio Nord var inte bara en Radiostation. Det var första gången som en stor folklig opinion satte sig upp mot "Betongsossarna". Man måste sätta in denna företeelse i det som kan kallas "Ungdomsupproret". Ett uppror som förändrade Sverige.
Det började försiktigt med "Rock'n Roll" i mitten på 1950-talet. Med sådana som Bill Haley, Elvis, Tommy Steele och alla de andra hjältarna tillsammans med våra hemvävda Rockkkungar som Rock- Olga, Rock-Ragge, Burken, Little Gerhard och en mängd andra. Det var inte bara en ny musik som föräldragenerationen inte accepterade. Det var en ny livsstil som började spira.
Den revolutionen försökte "Betongsossarna" stoppa så gott de kunde. Till exempel genom att inte spela ungdomens musik i Sveriges Radio, den så kallade "Betongradion". Och när en driftig entrepenörstyp startade upp en alternativ radiostation som blixtsnabbt blev mycket mer populär än SosseRadion så måste "BetongSossarna" givetvis agera. Och stoppa det hela. En ståndpunkt som de ganska snart tvingades att gå ifrån.
Almstriden, 40 år
Den omfattande samhällsförändring som började på 50-talet och som tog sitt första mer markerade uttryck i "Radio Nord" hade år 1971 gjort rejäla avtryck i samhället. Almstriden blev en symbolfråga sedan man rivit hela Klara, lagt ned spårvägen, byggt Sergels Torg och omvandlat City.
Striden om Almarna markerade själva "Gångjärnet" när "Betongsossarna" började släppa greppet. Samtidigt som oppositionen formulerade moderna ståndpunkter. Det var också här som miljörörelsen syntes för första gången.
Striden rörde byggnationen av T-banestation Kungsträdgården. Där hade man beslutat att fälla Almarna för att ge plats till en större butiksyta i anknytning till stationen. Vid den här tiden var själva T-banan redan under byggnad, det gällde bara utformningen av en stationshall. De (s)-märkta röstade enhälligt för fällning av träden medan (m) röstade enhälligt mot. Beslutet blev dock fällning.
För första gången uppstod en omfattande folklig protest mot "Betongsossarna" som raskt förvandlades till "Batongsossarna" när man skickade stora polisstyrkor på demonstranterna. Men till och med Stockholmspolisen hade tvivel mot att "gå över" gamla fina Östermalmstanter med batongerna. Det var nämligen inte bara långhåriga "yrkesdemonstranter" som försvarade Almarna. Det var ett tväsnitt av samhället. Även en stor mängd med (s) - väljare.
Donkeyman skall skriva mer om Almarna inom kort.
Tjernobyl, 25 år
Detta var några år efter "Harrisburg" och Kärnkraftomröstningen.
Donkeyman minns mycket väl den första radiosändningen. När man varnade för att ett utsläpp hade skett från Forsmark. Befolkningen uppmanades att hålla sig inomhus och lyssna på Radion. Precis som man var upplärd att göra på den tiden. Läckan var nämligen ännu inte lokaliserad, man hade bara mätt upp ökad halt av "Beckereller" som man sade på den tiden.
Så visade det sig att det var inte alls någon olycka i Forsmark. Däremot hade ett Kärnkraftverk i Sovjetunionen gått åt h*****e. Och vi kunde alla dra en lättnadens suck. Förutom älgjägare och lappar. Därför att det visade sig att det var förhöjda halter av "Beckereller" i stora delar av naturen. Varför medborgarna måste varnas och vidta försiktighetsåtgärder.
Några år senare fick vi veta att renkött som ansågs som livsfarligt verkligen var det. Och om man käkade ett kilo kött om dagen året runt (eller något i den stilen) så riskerade man skador av strålningen. Så därför måste man genomföra en mängd med dyrbara åtgärder för att skydda befolkningen och stödja lapparna ekonomiskt. Det var ju en lagom liten grupp att "ge sig på" så det kostade ju inte så mycket.
Det som däremot också kröp fram var att det var en mängd med andra "farligheter" i naturen som var betydligt vanligare förekommande än renar som också innehöll "beckereller". Men det hade medfört mycket mer besvär och kostnader att skydda befolkningen från dessa. Och att "Radonhusen" var - och är - betydligt farligare. Fast det fick vi inte reda på.
Men självfallet gjorde Tjernobyl-olyckan tillräckligt med skada i området runt kraftverket. Och en sak är säker. Hade den ägt rum före kärnkraftomröstningen så skulle Linje 3 ha vunnit. Stort. Men nu gick det inte så.
Amerikanska Inbördeskriget, 150 år
Detta krig var onekligen remarkabelt på många sätt och intresserade Donkeyman otroligt i hans ungdom. Den unge Donkeyman formligen slukade litteratur om Inbördeskriget. Och sådan fanns det gott om.
Det man fick lära sig i skolan på "Donkeymans tid" var att kriget handlade om slavarnas frigörelse. Det var helt enkelt de "elaka" Sydstatarna som ville behålla negerslaveriet medan de "snälla" Nordstatarna med presiden Abraham Lincoln i spetsen ville upphäva slaveriet.
När Donkeyman blev lite äldre än skolåldern insåg han att detta krig i grunden handlade om mycket mer där frågan om "slaveriet" var en viktig symbolfråga.
I grunden var detta en konflikt mellan två samhällssystem. Eller skall man säga två tidsåldrar. Det var konflikten mellan ett traditionellt samhälle grundat på jordbruk och en konservativ form av feodalism och ett modernt samhälle grundat på industri och handel. Det vill säga i stort sett samma konflikt som uppstod i alla länder under 1800-talet. Och som på många platser ledde till revolution eller andra oroligheter.
Den unge Donkeyman kunde givetvis inte ana att han senare i livet skulle komma att ha ett jobb som förde honom "over there" ungefär en gång i månaden. Ett jobb som gav honom möjlighet att studera många av krigets slagfält, minnesmärken och muséer.
Donkeyman har noterat en annan sak. När det var 100-årsjubileum så var detta en mycket stor sak. Kanske beroende på att samtidigt pågick det man kan kalla "2:a Halvlek" i inbördeskriget. Det var mitt i medborgarrättskampen och denna polariserade Södern kraftigt. Och då tog man fram symbolerna från Inbördeskriget igen. Med flaggor, uniformer, marscher och postum medaljering av krigets hjältar.
Det verkar som om 150-årsjubileet har markerats på ett helt annat sätt. Dels i mindre skala men också i större utsträckning som en historisk händelse och mindre som en politisk. Vilket naturligtvis visar att Medborgarrättskampen slutligen har vunnits.
Slaget vid Little Bighorn, 135 år
En händelse som fascinerat unga pojkar ända sedan dess. Och som faktiskt har ett visst samband med Inbördeskriget. Det var nämligen så att många av de som kämpat i Inbördeskriget på de olika sidorna gick vidare och hamnade i de Indiankrig som skulle rasa i många år. Efter fredsslutet kunde ju Amerikanska kavalleriet erbjuda ytterligare 25 år med krig på hemmaplan.
En av dessa var den tidigare Nordstatsofficeren George Custer som var General när han stupade tillsammans med hela sin styrka vid Little Bighorn. Indiankrigen hade sin höjdpunkt från 1850 till 1890 och under den perioden räknar man med 22000 stupade soldater ungefär lika många nybyggare samt ungefär 45000 indianer. Resultatet blev hur som helst att den vite mannen slutligen tog makten över hela den Amerikanska kontinenten.
Som ung pojke inbillade Donkeyman sig att Custer besegrades av överlägsna indianhorder och i grunden var utan chans. Som vuxen har han insett att forskningen visar något helt annat. Ett direkt "klantigt" skött fälttåg med en mängd felbedömningar resulterade i att Custer och hans styrka "målade in sig" i ett hörn helt i onödan. Ny forskning visar dessutom att slaget när det väl kom till stånd genomfördes odisciplinerat. Kort sagt de 225 soldater som stupade hade inte behövt göra det om fälttåget hade skötts professionellt.
Custer hade gått ut från West Point med mycket mediokra betyg men eftersom detta skedde just innan Inbördeskriget bröt ut så antogs han som kavalleriofficer. Under kriget gjorde han karriär och steg i graderna, kanske också beroende på att han var av "rätt" familj. Efter kriget fortsatte han som Officer och gick över till Indiankrigen. Efter hans död sågs han som en hjälte, en uppfattning som understöddes av hans änka som ända till sin död 1933 byggde under myten om Custer, bland annat genom flera böcker.
En myt som Donkeyman också trodde på till dess modern forskning har reviderat den åsikten.
Gagarin, 50 år
Vilken grej det var. Donkeyman minns det som i går. För en ung pojke var det helt otroligt att en människa faktiskt hade skjutits upp i rymden och seglat ett helt varv runt jorden. På bara en dryg timme. Och vilken chock det var att det var en Ryss som gjorde det.
Sovjetunionen var ju den potentiella "fi". Det var ju bara en tidsfråga till dess Ryssen skulle komma och ta oss. Men vi kunde ju trösta oss med att de inte hade "high tech". Även om de kunde smälla av en Atombomb. Men å andra sidan hade vi också fått lära oss att så länge vi inte fick bomben "rätt i skallen" så var det bara att kasta sig omkull, dra något över sig och ligga stilla till dess tryckvågen passerat. Så ett par Atombomber kunde vi klara och ändå vinna kriget. Påstod i vart fall Generalerna.
Men att Ryssarna hade teknik för att först skicka upp jycken "Laika" i rymden och sedan skicka upp Gagarin det blev en chock. Speciellt när Amerikanarna inte hade klarat att göra det. Samtidigt var det en hisnande känsla därför att nu väntade vi oss att människan skulle börja erövra Rymden ungefär som man tidigare hade erövrat hela Jorden.
Radio Nord, 60 år
Donkeyman markerade denna viktiga milstolpe med en artikel för bara någon månad sedan. Han har också skrivit mer om detta tidigare.
Radio Nord var inte bara en Radiostation. Det var första gången som en stor folklig opinion satte sig upp mot "Betongsossarna". Man måste sätta in denna företeelse i det som kan kallas "Ungdomsupproret". Ett uppror som förändrade Sverige.
Det började försiktigt med "Rock'n Roll" i mitten på 1950-talet. Med sådana som Bill Haley, Elvis, Tommy Steele och alla de andra hjältarna tillsammans med våra hemvävda Rockkkungar som Rock- Olga, Rock-Ragge, Burken, Little Gerhard och en mängd andra. Det var inte bara en ny musik som föräldragenerationen inte accepterade. Det var en ny livsstil som började spira.
Den revolutionen försökte "Betongsossarna" stoppa så gott de kunde. Till exempel genom att inte spela ungdomens musik i Sveriges Radio, den så kallade "Betongradion". Och när en driftig entrepenörstyp startade upp en alternativ radiostation som blixtsnabbt blev mycket mer populär än SosseRadion så måste "BetongSossarna" givetvis agera. Och stoppa det hela. En ståndpunkt som de ganska snart tvingades att gå ifrån.
Almstriden, 40 år
Den omfattande samhällsförändring som började på 50-talet och som tog sitt första mer markerade uttryck i "Radio Nord" hade år 1971 gjort rejäla avtryck i samhället. Almstriden blev en symbolfråga sedan man rivit hela Klara, lagt ned spårvägen, byggt Sergels Torg och omvandlat City.
Striden om Almarna markerade själva "Gångjärnet" när "Betongsossarna" började släppa greppet. Samtidigt som oppositionen formulerade moderna ståndpunkter. Det var också här som miljörörelsen syntes för första gången.
Striden rörde byggnationen av T-banestation Kungsträdgården. Där hade man beslutat att fälla Almarna för att ge plats till en större butiksyta i anknytning till stationen. Vid den här tiden var själva T-banan redan under byggnad, det gällde bara utformningen av en stationshall. De (s)-märkta röstade enhälligt för fällning av träden medan (m) röstade enhälligt mot. Beslutet blev dock fällning.
För första gången uppstod en omfattande folklig protest mot "Betongsossarna" som raskt förvandlades till "Batongsossarna" när man skickade stora polisstyrkor på demonstranterna. Men till och med Stockholmspolisen hade tvivel mot att "gå över" gamla fina Östermalmstanter med batongerna. Det var nämligen inte bara långhåriga "yrkesdemonstranter" som försvarade Almarna. Det var ett tväsnitt av samhället. Även en stor mängd med (s) - väljare.
Donkeyman skall skriva mer om Almarna inom kort.
Tjernobyl, 25 år
Detta var några år efter "Harrisburg" och Kärnkraftomröstningen.
Donkeyman minns mycket väl den första radiosändningen. När man varnade för att ett utsläpp hade skett från Forsmark. Befolkningen uppmanades att hålla sig inomhus och lyssna på Radion. Precis som man var upplärd att göra på den tiden. Läckan var nämligen ännu inte lokaliserad, man hade bara mätt upp ökad halt av "Beckereller" som man sade på den tiden.
Så visade det sig att det var inte alls någon olycka i Forsmark. Däremot hade ett Kärnkraftverk i Sovjetunionen gått åt h*****e. Och vi kunde alla dra en lättnadens suck. Förutom älgjägare och lappar. Därför att det visade sig att det var förhöjda halter av "Beckereller" i stora delar av naturen. Varför medborgarna måste varnas och vidta försiktighetsåtgärder.
Några år senare fick vi veta att renkött som ansågs som livsfarligt verkligen var det. Och om man käkade ett kilo kött om dagen året runt (eller något i den stilen) så riskerade man skador av strålningen. Så därför måste man genomföra en mängd med dyrbara åtgärder för att skydda befolkningen och stödja lapparna ekonomiskt. Det var ju en lagom liten grupp att "ge sig på" så det kostade ju inte så mycket.
Det som däremot också kröp fram var att det var en mängd med andra "farligheter" i naturen som var betydligt vanligare förekommande än renar som också innehöll "beckereller". Men det hade medfört mycket mer besvär och kostnader att skydda befolkningen från dessa. Och att "Radonhusen" var - och är - betydligt farligare. Fast det fick vi inte reda på.
Men självfallet gjorde Tjernobyl-olyckan tillräckligt med skada i området runt kraftverket. Och en sak är säker. Hade den ägt rum före kärnkraftomröstningen så skulle Linje 3 ha vunnit. Stort. Men nu gick det inte så.
söndag 10 april 2011
Dagen efter, dagen efter
Nu börjar äntligen "Donkeyman" komma sig tillbaka i normala banor efter lördagens stora match. Och han kan bara konstatera att detta var en av livets verkligt STORA Idrottsupplevelser. Under 60 års flitigt besök på matcher är denna en av de som han håller allra högst.
Den här dagen gjorde staden Örnsköldsvik sig verkligen förtjänt av stadens slogan: "The Heart of Hockey". Och laget MoDo med sina supporters, "Lumberjacks", visade att här har vi en högklassig hockeypublik. Några punkter från matchen:
Redan när Arenan öppnade ett par timmar före match stod flera tusen människor där och skulle in. Ungefär en och en halv timme var det smäckfullt i barer, pubar, restauranger och caféer.
Tränare "Challe" Berglund berättade att folk hade öppnat fönster och ropat lyckönskningar till honom när han promenerade till Arenan före matchen. Och tidningarna rapporterade att det hela dagen hade varit stämning av "Nu djävlar tar vi dom" i hela staden.
Det var stående ovationer när publiksiffran kom upp på Jumbotronen. 7600 är lika med utsålt. Till sista plats. Bland dessa fanns det en mycket stor och röststark delegation från Södertälje. Som ockuperade en av barerna, sjöng och ropade slagord så väggarna bågnade.
Publiken kom manstarkt in på läktarna i mycket god tid före match. Hemmalaget hälsades med stående ovationer och applåder när de kom in på isen.
Matchen utvecklades från första början till ett stort övertag för hemmalaget som sakta men säkert malde ned SSK. Som visserligen stod emot en bit in på 2:a perioden men 4.01 in på Andra sopade Robert Rosén in en retur från ett skott från Ladislaw Nagy. Varvid Arenan exploderade i ett gigantiskt glädjerus. Ett vrål som lyfte taket. Och folk hann inte sätta sig ned en gång förrän Jens Westin spelade fram Niklas Sundström som passade till Per-Åge Skrøder som lyfte in 2-0. Tiden 4.09, dvs 8 (åtta) sekunder efter ettan. Nytt vrål och alla flög upp från stolarna igen. Och lite kul för Norrmannen Skrøder som samtidigt spelade sin 300:e match i klubben.
Sedan blev det inte fler mål även om chanserna var där. Det var mycket närmare till 3-0 än 2-1. Men man vet ju aldrig i Hockey. Sista minuterna var det en enda lång stående ovation för laget. Efter slutsignal stannade hela publiken kvar och hyllade spelarna. Det blev inrop, precis som på Operan, supporters kom ut på isen och allt var bara ett gigantiskt glädjerus. Som om man hade vunnit SM-Guld.
Donkeyman var givetvis också i 100 och kunde inte ens tänka tanken att dra hem till kojen direkt efter något som detta. Så det blev rätt ned på "Hockeypuben". Där det var fullspikat. Som "sill i tunna". Med Rockband som spelade traditionell Rock'n Roll. Flödande Ölkranar och jublande Ö-viksbor. Kvällen avslutade med att Donkeyman tillkallade sin hjälpare i nöden "Taxi - Kalle" som fraktade hem liket till Husum för den ringa summan av 600 spänn. Senare hörde Doneyman att de som hade valt att gå på stan i stället för till Hockey-puben på Arenan hade hållit fullt röj till stängningsdags. Det ryktas om en av de festligaste Fredagskvällarna i byens historia.
Och Lördagen blev "Dagen Efter". Lite stillsamt ölande med "grabbarna" på sjappet. Som avslutades med ett par tunga "Vargtassar". Där givetvis matchen var det stora samtalsämnet. Hälften hade varit där och hälften hade sett den på TV. Och alla var eniga. Detta var något långt utöver det vanliga. Och det räckte till flera timmars diskussion. I all stillsamhet. Hur som helst fick vi dagen till att gå och i dag på Andra dagen efter har Donkeyman återhämtat sig.
Jag avslutar med ett klipp från kvällen:
Läs även andra bloggares åsikter om hockey, modo, ssk, idrott, kvalserien
Den här dagen gjorde staden Örnsköldsvik sig verkligen förtjänt av stadens slogan: "The Heart of Hockey". Och laget MoDo med sina supporters, "Lumberjacks", visade att här har vi en högklassig hockeypublik. Några punkter från matchen:
Redan när Arenan öppnade ett par timmar före match stod flera tusen människor där och skulle in. Ungefär en och en halv timme var det smäckfullt i barer, pubar, restauranger och caféer.
Tränare "Challe" Berglund berättade att folk hade öppnat fönster och ropat lyckönskningar till honom när han promenerade till Arenan före matchen. Och tidningarna rapporterade att det hela dagen hade varit stämning av "Nu djävlar tar vi dom" i hela staden.
Det var stående ovationer när publiksiffran kom upp på Jumbotronen. 7600 är lika med utsålt. Till sista plats. Bland dessa fanns det en mycket stor och röststark delegation från Södertälje. Som ockuperade en av barerna, sjöng och ropade slagord så väggarna bågnade.
Publiken kom manstarkt in på läktarna i mycket god tid före match. Hemmalaget hälsades med stående ovationer och applåder när de kom in på isen.
Matchen utvecklades från första början till ett stort övertag för hemmalaget som sakta men säkert malde ned SSK. Som visserligen stod emot en bit in på 2:a perioden men 4.01 in på Andra sopade Robert Rosén in en retur från ett skott från Ladislaw Nagy. Varvid Arenan exploderade i ett gigantiskt glädjerus. Ett vrål som lyfte taket. Och folk hann inte sätta sig ned en gång förrän Jens Westin spelade fram Niklas Sundström som passade till Per-Åge Skrøder som lyfte in 2-0. Tiden 4.09, dvs 8 (åtta) sekunder efter ettan. Nytt vrål och alla flög upp från stolarna igen. Och lite kul för Norrmannen Skrøder som samtidigt spelade sin 300:e match i klubben.
Sedan blev det inte fler mål även om chanserna var där. Det var mycket närmare till 3-0 än 2-1. Men man vet ju aldrig i Hockey. Sista minuterna var det en enda lång stående ovation för laget. Efter slutsignal stannade hela publiken kvar och hyllade spelarna. Det blev inrop, precis som på Operan, supporters kom ut på isen och allt var bara ett gigantiskt glädjerus. Som om man hade vunnit SM-Guld.
Donkeyman var givetvis också i 100 och kunde inte ens tänka tanken att dra hem till kojen direkt efter något som detta. Så det blev rätt ned på "Hockeypuben". Där det var fullspikat. Som "sill i tunna". Med Rockband som spelade traditionell Rock'n Roll. Flödande Ölkranar och jublande Ö-viksbor. Kvällen avslutade med att Donkeyman tillkallade sin hjälpare i nöden "Taxi - Kalle" som fraktade hem liket till Husum för den ringa summan av 600 spänn. Senare hörde Doneyman att de som hade valt att gå på stan i stället för till Hockey-puben på Arenan hade hållit fullt röj till stängningsdags. Det ryktas om en av de festligaste Fredagskvällarna i byens historia.
Och Lördagen blev "Dagen Efter". Lite stillsamt ölande med "grabbarna" på sjappet. Som avslutades med ett par tunga "Vargtassar". Där givetvis matchen var det stora samtalsämnet. Hälften hade varit där och hälften hade sett den på TV. Och alla var eniga. Detta var något långt utöver det vanliga. Och det räckte till flera timmars diskussion. I all stillsamhet. Hur som helst fick vi dagen till att gå och i dag på Andra dagen efter har Donkeyman återhämtat sig.
Jag avslutar med ett klipp från kvällen:
Läs även andra bloggares åsikter om hockey, modo, ssk, idrott, kvalserien
fredag 8 april 2011
Domedag
Donkeyman har gått regelbundet på matcher i nästan 60 år. Givetvis har det i huvudsak varit matcher där "hans" favoritlag har deltagit. Men det har varit mycket annat också. Och Donkeyman drar sig till minnes lag som försvunnit från den högsta serien. Lag som har haft supporters som gått på matcherna år efter år. I ur och skur. Plötsligt finns deras lag inte längre med "där uppe". Lag som varit i högsta serien i "evigheter". Och har olyckan varit framme så de har "åkt ur" har de studsat tillbaka med en gång. Men till slut "slog blixten ned" och allt var slut.
I vissa städer har man bytt lag. Tar vi exempel från hockeyn så hade Gävle Strömsbro och Gävle GIK som stabila topplag i mängder av år innan Brynäs tog över och de andra bara försvann. I Stockholm var det Hammarby och Göta som ersattes med AIK och Djurgården.
På några platser har laget kommit tillbaka efter många års ökenvandring och blivit stabila topplag igen. Timrå var borta i ungefär 20 år. Skellefteå, som just nu spelar SM-Final, var borta i 18. Stockholm stod utan Elitlag i Bandy i nära 20 år innan "Bajen" klättrade upp igen.
Men - det finns mycket fler exempel på goda och stora lag som försvunnit neröver i systemet. Skall vi se till Bandyn så har vi Nässjö, Tranås, Örebro, Lesjöfors, Slottsbron och Hälleforsnäs som bra exempel. Orter där Bandyn varit nästan det enda som funnits att glädja sig åt. Orter där hela befolkningen följde sitt lag år efter år i högsta serien.
Vi kan gå till Fotbollen. Som i grunden varit mer konstant än vinteridrotterna. Men Degerfors och Sandviken är bra exempel på "lag som försvunnit". Går vi sedan till Hockeyns underbara värld så sitter nu supporters på platser som Grums, Forshaga, Leksand, Malmö, Umeå och många andra ställen och undrar - vad blev det av vårt härliga lag. Och saknar hetluften.
I dag skall Donkeyman övervara en riktig "Domedagsmatch". Efter 64 omgångars seriespel och 31 hemmamatcher har dramatikern herr D.J.Ävulén kokat ihop en soppa där två av Elitseriens riktigt stora klassiker MoDo och Södertälje SK möts i en direkt avgörande match om rätten att spela i Elitserien nästa säsong.
Donkeyman har sett matcher i gamla "Kempis" i Ö-vik. Han har också varit på "Scaniarinken" i Södertälje. Han är till och med gammal nog för att ha sett SSK spela på den gamla "månskensrinken" mitt inne i stan. Spännande matcher, viktiga matcher, matcher om medaljer och ära. Men i dag är gamla medaljer och meriter historia. I dag är det "Domedag" för ett av lagen. Allt kommer att avgöras i kväll. Eftersom bägge lag har samma poäng före matchen spelar inte målskillnaden någon som helst roll. Står det oavgjort vid full tid blir det 5 min förlängning i spel 4-4 med "sudden death". Blir det inte avgjort då avgörs allt på straffar.
Tänk vilken grej - 65 matcher i seriespel har inte klarat att skilja lagen åt utan man måste tillgripa straffar. Som i Hockey är så nära lotteri som det går att komma.
Hockeyn i Södertälje är inte så het som den varit. Båda de relativt nya fotbollslagen "Syrianska" och "Assyriska" drar mer folk. Basketen nosar i hälarna. En nedflyttning kan innebära en långvarig istid för det gamla klassiska mästarlaget.
I Ö-vik är det tvärtom. Hockeyn innebär allt. Absolut allt. Det vore i det närmaste outhärdligt om laget försvann från högsta serien. Parallellen med Leksand är påtaglig. Därför att vägen tillbaka är nog lika tung för MoDo som för SSK. Och som den visat sig vara för Leksand. Det är inte några duvungar man kommer att möta om det blir Allsvenskan.
I går satt Donkeyman på sjappet och lyssnade på två gamla fina tanter som diskuterade kvällens match. Och när gamla fina tanter sitter och diskuterar hockey på sjappet så indikerar det hur betydelefullt man anser att detta är. Och en sak är säker. Det är utsålt. Till sista plats. Hela stan kommer att vara tom på folk i kväll. Det blir dödstyst från klockan 19 och si så där två och en halv timme framåt. På jobben i dag finns bara ett samtalsämne. Det är nog många nervtrådar som dallrar ju närmare nedsläpp vi kommer.
Donkeyman kommer att vara där. Det blir säkert en "sexpilsnersmatch". Troligen blir det fyra bira och en Jäger före. Plus en i vardera pausen. Och antagligen ytterligare ett par i puben efteråt. I morgon är det inte "jobbardag" så det gör inte ett dugg om vi får ett litet bakrus.
Donkeyman har som sagt gått på matcher i 60år. Och han försöker rannsaka sitt minne efter lika avgörande match. Där två lag möts i sista seriematchen och allt avgörs där och då. Han drar sig till minnes ett gäng med SM-Finaler och Cupfinaler. Men det är inte samma sak. Då är det avgörande i Cupform. Och när "Bajen" tog FotbollsGuld var det avgjort redan i näst sista omgången så det fanns en "räddningsplanka".
Det han definitivt minns är när TIL räddade sig kvar i Tippeligaen med ett avgörande mål mot seriemästarna Rosenborg i sista sekunderna av förlängningen. Men RBK var inte inblandade i bottenstriden och det var flera matcher och resultat att ta hänsyn till. Det har varit både nedflyttning och uppflyttning med Hammarby men jag har svårt att minnas en liknande match. En sak är i vart fall säker - man skall gå många år på matcher för att få uppleva något liknande.
Men i kväll sker det. Två lag möts "Face to Face". Winner takes All. Och det har skapats underlag för ännu en god historia.
Läs även andra bloggares åsikter om hockey, modo, södertälje, idrott, kvalserien
I vissa städer har man bytt lag. Tar vi exempel från hockeyn så hade Gävle Strömsbro och Gävle GIK som stabila topplag i mängder av år innan Brynäs tog över och de andra bara försvann. I Stockholm var det Hammarby och Göta som ersattes med AIK och Djurgården.
På några platser har laget kommit tillbaka efter många års ökenvandring och blivit stabila topplag igen. Timrå var borta i ungefär 20 år. Skellefteå, som just nu spelar SM-Final, var borta i 18. Stockholm stod utan Elitlag i Bandy i nära 20 år innan "Bajen" klättrade upp igen.
Men - det finns mycket fler exempel på goda och stora lag som försvunnit neröver i systemet. Skall vi se till Bandyn så har vi Nässjö, Tranås, Örebro, Lesjöfors, Slottsbron och Hälleforsnäs som bra exempel. Orter där Bandyn varit nästan det enda som funnits att glädja sig åt. Orter där hela befolkningen följde sitt lag år efter år i högsta serien.
Vi kan gå till Fotbollen. Som i grunden varit mer konstant än vinteridrotterna. Men Degerfors och Sandviken är bra exempel på "lag som försvunnit". Går vi sedan till Hockeyns underbara värld så sitter nu supporters på platser som Grums, Forshaga, Leksand, Malmö, Umeå och många andra ställen och undrar - vad blev det av vårt härliga lag. Och saknar hetluften.
I dag skall Donkeyman övervara en riktig "Domedagsmatch". Efter 64 omgångars seriespel och 31 hemmamatcher har dramatikern herr D.J.Ävulén kokat ihop en soppa där två av Elitseriens riktigt stora klassiker MoDo och Södertälje SK möts i en direkt avgörande match om rätten att spela i Elitserien nästa säsong.
Donkeyman har sett matcher i gamla "Kempis" i Ö-vik. Han har också varit på "Scaniarinken" i Södertälje. Han är till och med gammal nog för att ha sett SSK spela på den gamla "månskensrinken" mitt inne i stan. Spännande matcher, viktiga matcher, matcher om medaljer och ära. Men i dag är gamla medaljer och meriter historia. I dag är det "Domedag" för ett av lagen. Allt kommer att avgöras i kväll. Eftersom bägge lag har samma poäng före matchen spelar inte målskillnaden någon som helst roll. Står det oavgjort vid full tid blir det 5 min förlängning i spel 4-4 med "sudden death". Blir det inte avgjort då avgörs allt på straffar.
Tänk vilken grej - 65 matcher i seriespel har inte klarat att skilja lagen åt utan man måste tillgripa straffar. Som i Hockey är så nära lotteri som det går att komma.
Hockeyn i Södertälje är inte så het som den varit. Båda de relativt nya fotbollslagen "Syrianska" och "Assyriska" drar mer folk. Basketen nosar i hälarna. En nedflyttning kan innebära en långvarig istid för det gamla klassiska mästarlaget.
I Ö-vik är det tvärtom. Hockeyn innebär allt. Absolut allt. Det vore i det närmaste outhärdligt om laget försvann från högsta serien. Parallellen med Leksand är påtaglig. Därför att vägen tillbaka är nog lika tung för MoDo som för SSK. Och som den visat sig vara för Leksand. Det är inte några duvungar man kommer att möta om det blir Allsvenskan.
I går satt Donkeyman på sjappet och lyssnade på två gamla fina tanter som diskuterade kvällens match. Och när gamla fina tanter sitter och diskuterar hockey på sjappet så indikerar det hur betydelefullt man anser att detta är. Och en sak är säker. Det är utsålt. Till sista plats. Hela stan kommer att vara tom på folk i kväll. Det blir dödstyst från klockan 19 och si så där två och en halv timme framåt. På jobben i dag finns bara ett samtalsämne. Det är nog många nervtrådar som dallrar ju närmare nedsläpp vi kommer.
Donkeyman kommer att vara där. Det blir säkert en "sexpilsnersmatch". Troligen blir det fyra bira och en Jäger före. Plus en i vardera pausen. Och antagligen ytterligare ett par i puben efteråt. I morgon är det inte "jobbardag" så det gör inte ett dugg om vi får ett litet bakrus.
Donkeyman har som sagt gått på matcher i 60år. Och han försöker rannsaka sitt minne efter lika avgörande match. Där två lag möts i sista seriematchen och allt avgörs där och då. Han drar sig till minnes ett gäng med SM-Finaler och Cupfinaler. Men det är inte samma sak. Då är det avgörande i Cupform. Och när "Bajen" tog FotbollsGuld var det avgjort redan i näst sista omgången så det fanns en "räddningsplanka".
Det han definitivt minns är när TIL räddade sig kvar i Tippeligaen med ett avgörande mål mot seriemästarna Rosenborg i sista sekunderna av förlängningen. Men RBK var inte inblandade i bottenstriden och det var flera matcher och resultat att ta hänsyn till. Det har varit både nedflyttning och uppflyttning med Hammarby men jag har svårt att minnas en liknande match. En sak är i vart fall säker - man skall gå många år på matcher för att få uppleva något liknande.
Men i kväll sker det. Två lag möts "Face to Face". Winner takes All. Och det har skapats underlag för ännu en god historia.
Läs även andra bloggares åsikter om hockey, modo, södertälje, idrott, kvalserien
onsdag 30 mars 2011
Retorik
Debatt
Donkeymans föräldrar tog med honom till flera av de klassiska debatterna i Vasaparken på 50-talet. Det var politiska debatter mellan till exempel Tage Erlander och Bertil Ohlin. Där modern "höll på" Professor Ohlin.
De debatterna var av en helt annan kaliber än dagens TV-styrda jippon. Där stod de båda kombattanterna i var sin talarstol. Utan bisittare, utan någon som sökte fakta, utan manus och de debatterade rätt upp och ned. Ett par timmar i sträck med blixtsnabba replikskiften. Som drog ned skrattsalvor, applåder och hurrarop. Utan någon programledare som snuttifierade debatten och "röjde plats" för underhållningsinslag.
Den gången var det debatten som var huvudsaken. Och det samlades publik i samma omfattning som på Allsvenska matcher. Publik som lyssnade. Även på motsidans argument.
Därför att då var det argument som gällde. Dagens slagordsdebatt var ännu långt i framtiden. Dess värre tror Donkeyman att merparten av den moderna tidens politiker inte är i stånd till att genomföra den sortens debatt. Lika lite som de är i stånd att hålla ett riktigt bra tal.
Retorik
Ordet "Retorik" används i dag av många som ett förklenande uttryck som kan översättas med "bara ord - ingen substans". Inget kan vara mer felaktigt. "Retorik" betyder talarkonst. Det vill säga konsten att hålla tal. En gång i tiden var "retorik" en högt ansedd konst. En konst som varje student förväntades ha åtmindstone någon viss förmåga i att utöva.
Donkeymans moder tvingade iväg den unge sonen på kurser i retorik och till skrivmaskinskurs. Kurser som på den tiden var en del av skolans verksamhet. De var frivilliga men gratis och gick efter ordinarie skoldagen var slut. Till Donkeymans stora irritiation. Men kunskapen att kunna skriva på en skrivmaskin med många nedslag per minut och utan att se på tangenterna har varit en av de bästa lärdomar som Donkeyman fått med sig i livet. Liksom insikten i de grundläggande kunskaperna i att hålla ett bra tal.
Skolans retorikundervisning förde Donkeyman till diverse talartävlingar. Ja, käre läsare du läste rätt. Talartävlingar. Detta gick till så att de unga och lovande retorikerna fick en tes som de skulle försvara. Vanligen förberedde man sig i femton minuter och fick sedan fem minuter på sig att försvara tesen inför en kritisk jury. Vilket var en god skola.
Nu i helgen installerades firma J&J i ledningen för Sosseriet. Och herr Juholt höll sitt så kallade "linjetal". Till Donkeymans stora glädje och uppskattning visade det sig att karln faktiskt KAN hålla tal. Inte bara det - han kan hålla BRA tal. Vad underbart. Äntligen en person med retorisk förmåga. Undras hur mycket han skriver själv av sina tal. Tänk om vi har fått en så god cigar som en partiledare som inte bara kan hålla tal utan även kan skriva dem.
Medias "Sossologer" har därefter analyserat talet till atomer för att få en fingervisning om vilken väg han tänker styra den (s)-märkta skutan. Utan att komma till något annat än gissningar och svada.
Men verkligheten är ju att Juholt inte höll ett tal för väljarna. Han höll ett tal för Rörelsen. För de redan frälsta. Ett tal som var en del av en sedan länge fastställd liturgi där Rörelsen sluter upp bakom sin ledare i fullständig enighet. Och det gjorde han på ett utmärkt sätt.
Donkeyman snappade ändå upp ett par små korn. Juholt sade att han "ville lyssna på människorna som påverkas av besluten". Vilket i så all innebär en revolution och en kursändring inom (s). Tidigare har det varit HSB (Han Som Bestämmer) som har pekat med hela handen som har bestämt först, därefter har människorna fått finna sig i och inrätta sig efter vad som har blivit bestämt.
Det andra lilla kornet var den totala och befriande frånvaron av en retorik som utmålade Alliansens företrädare som onda människor som har som sin enda målsättning att ytterligare berika de redan rika på bekostnad av de fattiga. Tänk om vi slipper höra det tramset i framtiden och i stället får en politisk debatt där de (s)-märkta faktiskt vill göra själva.
Drömdebatten
Nu när Sosseriet har en talare som chef kanske vi kan få en "revival" på Vasaparksduellerna. Tänk er en debatt mellan Juholt och Reinfeldt. En debatt som inte har regisserats sönder av "experter" i SvT eller TV4.
Debatten bör vara mest möjligt fri men någon form av reglerad talartid måste finnas. Då föreslår Donkeyman en begränsning av tiden för inlägg i stället för en begränsning av total talartid.
Donkeyman kan tänka sig detta format kopierat från ishockeyn. Man börjar med tre debatter om 20 minuter effektiv talartid. Där man stoppar klockan vid varje uppehåll eller longör. Parterna får välja var sitt ämne för de två första debatterna. Den som valt börjar med 3 min inledning. Därefter är det fri debatt men inte något inlägg får överstiga 2 min. Sista fem minuterna av varje debatt minskar man till max 1 min per inlägg. Total effektiv debattid 20 min.
Den sista och tredje debatten har en annan form. Den delas i fyra ämnen. Debattanterna turas om att välja ämne. Inledning av den som valt ämne 1 min. Därefter replikskifte med max 30 sek per replik. Till totalt 5 minuters debattid.
Så slutar man med "sudden". Debattörerna turas om att ställa frågor. Varje fråga för ta högst 30 sek att ställa. Den andre får svara på 30 sek. Därefter två 15 sek repliker per debattör. Totalt fyra frågor ställs.
Och slutligen "straffläggning" i form av 5 frågor från vardera kombattanten. I tur och ordning. Frågan får ta 15 sek. Svaret 15 sek. Ingen replik.
Inga bisittare eller annan hjälp tillåts. Manus och skrivna stolpar är dock tillåtna. Förbjudet att "kasta upp" svårkontrollerade siffror eller fakta. Kanske man till och med skulle ha "videodömning" i form av en panel med oberoende experter som blixtsnabbt kollar sådana icke allmänt kända siffror och fakta på en gång, där och då. Domare i form av tidtagare och konferencier. Tidtagningen visas på storskärm.
Detta skulle jag vilja se dagens politiker klara av. Juholt vs Reinfeldt vore nog en intressant match. Det är nog inte heller något tvivel om att Borg skulle klara en ekonomidebatt, låt oss bara hoppas att det nya (s)-märkta stjärnskottet Waidelich också har ordets gåva.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, håkan juholt, socialdemokraterna, samhälle
Donkeymans föräldrar tog med honom till flera av de klassiska debatterna i Vasaparken på 50-talet. Det var politiska debatter mellan till exempel Tage Erlander och Bertil Ohlin. Där modern "höll på" Professor Ohlin.
De debatterna var av en helt annan kaliber än dagens TV-styrda jippon. Där stod de båda kombattanterna i var sin talarstol. Utan bisittare, utan någon som sökte fakta, utan manus och de debatterade rätt upp och ned. Ett par timmar i sträck med blixtsnabba replikskiften. Som drog ned skrattsalvor, applåder och hurrarop. Utan någon programledare som snuttifierade debatten och "röjde plats" för underhållningsinslag.
Den gången var det debatten som var huvudsaken. Och det samlades publik i samma omfattning som på Allsvenska matcher. Publik som lyssnade. Även på motsidans argument.
Därför att då var det argument som gällde. Dagens slagordsdebatt var ännu långt i framtiden. Dess värre tror Donkeyman att merparten av den moderna tidens politiker inte är i stånd till att genomföra den sortens debatt. Lika lite som de är i stånd att hålla ett riktigt bra tal.
Retorik
Ordet "Retorik" används i dag av många som ett förklenande uttryck som kan översättas med "bara ord - ingen substans". Inget kan vara mer felaktigt. "Retorik" betyder talarkonst. Det vill säga konsten att hålla tal. En gång i tiden var "retorik" en högt ansedd konst. En konst som varje student förväntades ha åtmindstone någon viss förmåga i att utöva.
Donkeymans moder tvingade iväg den unge sonen på kurser i retorik och till skrivmaskinskurs. Kurser som på den tiden var en del av skolans verksamhet. De var frivilliga men gratis och gick efter ordinarie skoldagen var slut. Till Donkeymans stora irritiation. Men kunskapen att kunna skriva på en skrivmaskin med många nedslag per minut och utan att se på tangenterna har varit en av de bästa lärdomar som Donkeyman fått med sig i livet. Liksom insikten i de grundläggande kunskaperna i att hålla ett bra tal.
Skolans retorikundervisning förde Donkeyman till diverse talartävlingar. Ja, käre läsare du läste rätt. Talartävlingar. Detta gick till så att de unga och lovande retorikerna fick en tes som de skulle försvara. Vanligen förberedde man sig i femton minuter och fick sedan fem minuter på sig att försvara tesen inför en kritisk jury. Vilket var en god skola.
Nu i helgen installerades firma J&J i ledningen för Sosseriet. Och herr Juholt höll sitt så kallade "linjetal". Till Donkeymans stora glädje och uppskattning visade det sig att karln faktiskt KAN hålla tal. Inte bara det - han kan hålla BRA tal. Vad underbart. Äntligen en person med retorisk förmåga. Undras hur mycket han skriver själv av sina tal. Tänk om vi har fått en så god cigar som en partiledare som inte bara kan hålla tal utan även kan skriva dem.
Medias "Sossologer" har därefter analyserat talet till atomer för att få en fingervisning om vilken väg han tänker styra den (s)-märkta skutan. Utan att komma till något annat än gissningar och svada.
Men verkligheten är ju att Juholt inte höll ett tal för väljarna. Han höll ett tal för Rörelsen. För de redan frälsta. Ett tal som var en del av en sedan länge fastställd liturgi där Rörelsen sluter upp bakom sin ledare i fullständig enighet. Och det gjorde han på ett utmärkt sätt.
Donkeyman snappade ändå upp ett par små korn. Juholt sade att han "ville lyssna på människorna som påverkas av besluten". Vilket i så all innebär en revolution och en kursändring inom (s). Tidigare har det varit HSB (Han Som Bestämmer) som har pekat med hela handen som har bestämt först, därefter har människorna fått finna sig i och inrätta sig efter vad som har blivit bestämt.
Det andra lilla kornet var den totala och befriande frånvaron av en retorik som utmålade Alliansens företrädare som onda människor som har som sin enda målsättning att ytterligare berika de redan rika på bekostnad av de fattiga. Tänk om vi slipper höra det tramset i framtiden och i stället får en politisk debatt där de (s)-märkta faktiskt vill göra själva.
Drömdebatten
Nu när Sosseriet har en talare som chef kanske vi kan få en "revival" på Vasaparksduellerna. Tänk er en debatt mellan Juholt och Reinfeldt. En debatt som inte har regisserats sönder av "experter" i SvT eller TV4.
Debatten bör vara mest möjligt fri men någon form av reglerad talartid måste finnas. Då föreslår Donkeyman en begränsning av tiden för inlägg i stället för en begränsning av total talartid.
Donkeyman kan tänka sig detta format kopierat från ishockeyn. Man börjar med tre debatter om 20 minuter effektiv talartid. Där man stoppar klockan vid varje uppehåll eller longör. Parterna får välja var sitt ämne för de två första debatterna. Den som valt börjar med 3 min inledning. Därefter är det fri debatt men inte något inlägg får överstiga 2 min. Sista fem minuterna av varje debatt minskar man till max 1 min per inlägg. Total effektiv debattid 20 min.
Den sista och tredje debatten har en annan form. Den delas i fyra ämnen. Debattanterna turas om att välja ämne. Inledning av den som valt ämne 1 min. Därefter replikskifte med max 30 sek per replik. Till totalt 5 minuters debattid.
Så slutar man med "sudden". Debattörerna turas om att ställa frågor. Varje fråga för ta högst 30 sek att ställa. Den andre får svara på 30 sek. Därefter två 15 sek repliker per debattör. Totalt fyra frågor ställs.
Och slutligen "straffläggning" i form av 5 frågor från vardera kombattanten. I tur och ordning. Frågan får ta 15 sek. Svaret 15 sek. Ingen replik.
Inga bisittare eller annan hjälp tillåts. Manus och skrivna stolpar är dock tillåtna. Förbjudet att "kasta upp" svårkontrollerade siffror eller fakta. Kanske man till och med skulle ha "videodömning" i form av en panel med oberoende experter som blixtsnabbt kollar sådana icke allmänt kända siffror och fakta på en gång, där och då. Domare i form av tidtagare och konferencier. Tidtagningen visas på storskärm.
Detta skulle jag vilja se dagens politiker klara av. Juholt vs Reinfeldt vore nog en intressant match. Det är nog inte heller något tvivel om att Borg skulle klara en ekonomidebatt, låt oss bara hoppas att det nya (s)-märkta stjärnskottet Waidelich också har ordets gåva.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, håkan juholt, socialdemokraterna, samhälle
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)