I dagarna är det 25 år sedan Olof Palme mördades. Ett politiskt mord som på många sätt förändrade Sverige. Och ett politiskt mord som startade en av de största skandaler vi upplevt här i landet. Donkeyman skall påminna om några detaljer:
Var befann du dig när du fick höra om Palmemordet?
Alla som levde den gången minns var de var när de fick höra talas om Palmemordet. Det är inte många händelser som har den statusen. Kanske bara mordet på John Kennedy har samma status i modern tid.
Donkeyman vet i vart fall var han var. Han befann sig hemma i sin säng och sov ut ett ölrus. När han väcktes av ett telefonsamtal från väninnan Gunilla. Som berättade om händelsen. Sedan var det färdigsovet den natten.
Palems politiska gärning, utrikes
Eftersom Palme blev brutalt mördad så har han blivit helgonförklarad. Man glömmer lätt att Olof Palme var den mest kontroversiella politiker som funnits i Sverige i modern tid. Det gick inte att undvika att ta ställning till honom. Man kan lite generellt säga att halva nationen älskade Palme, den andra halvan hatade honom.
Efter att Palme blivit mördad tystnade all kritik av honom. Plötsligt rådde nationell enighet om att han hade varit en stor politiker. Att han varit ytterst kontroversiell glömde man väldigt snabbt bort. Och Palmes många kritiker blev plötsligt Palme-vänner och glömde fort bort sin tidigare ståndpunkt.
Samtidigt var Palme en produkt av sin tid. Detta var en tid när det fanns två Supermakter som stod mot varandra. Och den ena Supermakten hade just förlorat det kontroversiella VietNam-kriget. Ett krig där Palme hade tagit konkret ställning. Ett ställningstagande som den gången var minst sagt kontroversiellt. Men Palme tog också starkt och konsekvent ställning i många andra av den tidens stora internationella händelser. Han fördömde Apartheid, han fördömde Järnridån och Berlinmuren, han fördömde diktaturer runt om i världen och han tog kraftfull ställning mot USA i en mängd kontroversiella frågor. (Samtidigt som han samarbetade med samma USA i många andra sammanhang.)
Samtidigt var Sverige ett litet land. Ett litet land som var ganska betydelselöst i den stora världspolitiken. Ett land som inte heller brydde sig om världen. Palme gjorde Sverige internationellt. Man lade märke till oss. Men vi blev också intresserade av omvärlden, mycket tack vare honom.
Palmes politiska gärning, inrikes
Det här var en tid när Sverige var långt mer politiskt delat än i dag. De Radikala krafterna var mycket starkare än i dag, speciellt hos ungdomen. Det var -68-ornas tid. VietNam, Almstrid, Chile, Apartheid, Husockupationer. Allt detta var dagsaktuella frågor. Proggen var på sin höjdpunkt. Nästan allt av kultur var radikal. Socialdemokratin stod den gången betydligt längre till vänster. Hela vänstern och många Sossar väntade på Revolutionen. Samtidigt var det en stor minoritet (kanske majoritet) som inte alls höll med om allt detta. Man måste se Palmes gärning i det ljuset.
Tage och Sträng hade börjat förändra "Reformsossarna" till "Betongsossarna". Det var Palme som fullbordade den förändringen. Det var under den här tiden som den Offentliga Sektorn expanderade kraftfullt till det som sedan kallades "Den Ofantliga Sektorn".
För att finansiera detta ökades samtidigt skattetrycket. Till slut låg marginalskatten på uppåt 90% och arbetsgivaravgiften var i det närmaste tredubblad. Det var samma period som Astrid Lindgren drabbades av den så välkända "Pomperipossaskatten".
Samtidigt genomfördes Löntagarfonderna. Ett försök som av motståndarna beskrevs som ett försök att smygvägen Socialisera Sverige och överlåta makten över företagen till Facket och Partiet. Det var också under samma period som många stora Svenska industrimän och entrepenörer flydde landet. Kamprad och Rausing var bara ett par exempel.
Palmes ekonomiska politik kom senare att reverseras av Sossarna själva under Ingvar Karlsson och Göran Persson.
Men Palme var drivande i tre reformer som blivit bestående. Det kanske allra viktigaste var att han arbetade för Jämställdhet mellan könen. Att sambeskattningen upphävdes var nog hans viktigaste reform. Tyvärr ger inte moderna tiders Feminister någon Palme den "cred" som han borde ha i det sammanhanget. Men han genomförde också det system för Studiefinansiering som vi har än i dag. Slutligen genomfördes en mängd av de arbetsrättsliga regler som i dag är så kritiserade från Alliansen - men som de inte är starka nog att röra.
Var Palme en bra Statsminister?
Donkeyman menar att Palme var betydligt dugligare som Partiledare än som Statsminister. Enligt Donkeymans uppfattning genomdrev Palme en omfattande "BetongSossifiering" av samhället som han i praktiken hade en mycket tunn majoritet för. Därmed gjorde han sig också till fiende med i stort sett halva folket. Som faktiskt kom att hata honom.
Polisens Fiasko
Efter att Palme hade blivit mördad genomfördes ett av de största organisatoriska Fiaskon som inträffat här i landet. Polisen gjorde i stort sett allt fel. Trots att man disponerade i stort sett oändliga resurser genomfördes ett arbete som eftervärlden har bedömt som eländigt. Man klarade inte ens av att genomföra en ordentlig brottsplatsundersökning. Kulorna från de två skott som avlossats hittades av privatpersoner efter avslutat polisarbete. Slutligen spårade det hela ut med PKK-spår, SydAfrikaspår och slutligen Christer Petterson.
Men detta har skildrats av så många skribenter att Donkeyman inte skall lägga någon energi på den saken. Däremot fick Donkeyman äntligen "Vatten på sin Kvarn" när Leif GW Persson gick ut i Expressen och i TV och bekräftade några av de teorier som Donkeyman har haft i alla år.
Var Christer Petterson skyldig?
Donkeyman har i alla år hävdat att han inte tror ett ögonblick på att CP var mördaren. Ett av de främsta skälen som Donkeyman framfört med en dåres envishet är följande:
Mordet skedde i krysset av Sveavägen och Tunnelgatan. Därifrån avvek mördaren joggande Österut på Tunnelgatan och sprang uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Sedan dess har han inte observerats. Trots att en vältränad person sprang efter honom mindre än en minut senare.
Alla som vet något om Stockholms geografi vet också att de här trapporna inte är vilka trappor som helst. Det är många trappsteg och stor höjdskillnad. Bara tanken att ett nedsupet knarkvrak som CP var skulle orka springa uppför det här "trapphelvetet" och försvinna på toppen är fullständigt löjlig. Till och med en vältränad polisman skulle ha problem med den saken.
Leif GW berättade sedan i TV om ett vittnesmål som varit helt okänt för Donkeyman. Det är det allra första vittnet nere på Tunnelgatan som gömde sig bakom en arbetarbod när det började skjutas. Och som såg mördaren passera på bara ett par meters håll. Detta vittne kände CP mycket väl eftersom de bodde nästan grannar. Han kände honom så väl att han garanterat skulle identifierat honom. Men det vittnesmålet har helt och hållet tystads ned. Enligt Leif GW har det inte ens varit känt inom poliskretsar.
Vem mördade Palme?
Även här har Donkeyman i alla år framfört ungefär samma teori som Leif GW framförde nu i veckan.
Halva befolkningen tyckte den gången mycket illa om Olof Palme. Många hatade honom. Det var många som ansåg att Palme var en landsförrädare. Den anda som rådde på den tiden kan man inte förstå om man inte själv upplevt den. Donkeyman var den gången bortåt 40 år gammal och minns det hela mycket väl.
Donkeyman tror (och har hela tiden trott) att mördaren var en helt ostraffad person med starka sympatier på högersidan. En person som var vältränad och mycket kunnig i hanteringen av skjutvapen, självförsvar och liknande. Kanske en militär, polis, ordningsvakt eller liknande men i vart fall en person med intresse för sådant.
Personen i fråga hatade Palme. Och beslutade sig för att "befria" landet från honom en gång för alla. Han genomförde mordet men har vare sig före eller efter gjort något kriminellt. Hela tiden har mördaren levt ett vanligt yrkesliv och anser själv att han har gjort en god gärning. Om han inte själv erkänner mordet och producerar teknisk bevisning så kommer han aldrig att avslöjas.
Tanken på att någon utländsk säkerhetstjänst eller politisk organisation skulle ha gjort detta är enbart löjlig. Den som tror något sådant måste börja dagen med att förklara vad en sådan skulle anse sig vinna på det. Samma sak gäller alla teorier om en stor konspiration inom konservativa kretsar. Det är orealistiskt att tro att ett stort antal konspiratörer skulle ha klarat av att hålla saken hemlig i 25 år. Någon skulle under hela den här tiden ha försagt sig.
Och tanken på ett nerknarkat fyllevrak faller på "trapphelvetet" upp till Malmskillnadsgatan. Inte ens om det gällde livet skulle ett sådant orka springa upp där med den farten.
Läs även andra bloggares åsikter om palmemordet, olof palme, palme, socialdemokraterna, politik
måndag 21 februari 2011
torsdag 17 februari 2011
Haverikommision
Nu har Sossarnas "KrisKommision" eller kanske man skall kalla den "KatastrofKommision" presenterat sitt verk. Och Donkeyman har i sin egenskap av "Sossologie Studerande" kastat sig över detta. Med stort intresse.
Dess värre (for Sossarna) innehåller inte verket någon analys av varför man förlorade valet 2010. Den innehåller inte heller någon strategi kring hur man skall vinna valet 2014. Den som söker sådan information får leta någon annan stans. Något som även Aftonbladets ledarsida konstaterar.
Däremot innehåller rapporten en omfattande genomgång av olika aktuella politiska tema. Där man kan läsa mellan raderna att kommisionen med nostalgi i blick önskar en återgång till 1960-talet och dess politik. Utan att ta hänsyn till att 2010-talets problem inte låter sig lösas med 1960-talets politik.
I brist på ledning från Sossarnas egen KK har Donkeyman gjort sin analys av Sossarnas haveri. Han menar att man måste starta med en kort historik för att förstå sammanhanget.
Socialdemokratin har under de senaste 100 åren genomgått tre faser. Den första som sträcker sig ända fram till 1960-talet kan betecknas som Reformfasen. Den kan på många sätt jämföras med situationen under en Revolution. Man samlade det som på den tiden kunde betecknas som "underklassen" det vill säga lägre tjänstemän, arbetare och de som stod utanför kring bygget av välfärdssamhället. På så vis hade man en absolut majoritet av landets befolkning bakom sig i marschen mot ett gemensamt mål.
Nästa fas brukar Donkeyman kalla Betongfasen. Då hade man uppnått sina mål. Välfärdssamhället var skapat. Nu gällde det att konsolidera det man uppnått. Den här perioden omfattar 1960-, 70- och 80-talen. Det var nu som Betongsossarna styrde landet i det närmaste enväldigt. Rörelsen byggde upp ett omfattande Pampvälde. Man hade fortfarande ett massivt stöd från samma grupper som tidigare. Men partiets naturliga stöd minskade samtidigt i omfattning. Lägre tjänstemän och arbetare övergick sakta men säkert till att vara en medelklass. Med andra behov och värderingar än de som stod utanför.
Sedan kom den ekonomiska krisen och 1990-talet. En period när Socialdemokratin övergick till att vara Pragmatiker. Under Göran Perssons period förändrades det Svenska samhället i grunden. Bland annat genom omfattande avregleringar, EU-inträde och liberalisering. Betongpolitiken upphörde. Men denna förändring skedde inte av ideologiska skäl. Den skedde av nödvändighet. Man kan säga att samhället hastigt "AvSossades".
En beskrivning av dagens problem blir alltså enligt Donkeyman beskrivas så här. Förr bestod Rörelsen av lägre medelklass, arbetare och utanförgrupper. Det var en majoritet som strävade efter en gemensam målsättning - välfärdssamhället. I dag när kampen är vunnen har lägre medelklass och arbetare sin gemenskap med den högre medelklassen. De utgör en absolut majoritet vars främsta intresse är att undvika att "falla över kanten" till de grupper som står utanför. Medan Socialdemokratin i första hand talar utanförgruppernas sak. Rörelsen har alltså inte längre ett gemensamt mål, inte heller har man gemensamma intressen.
Kampen om välfärdssamhället är redan vunnen. Alla politiska partier sluter upp om detta. Alla är också eniga om att man skall ha en skattefinansierad, samhällsorganiserad välfärd. Skiljelinjerna ligger kring detaljer i hur denna välfärd skall organiseras. I huvudsak mellan om man skall acceptera privat utförande eller om allt skall ske i samhällets regi.
Den politiska skiljelinjen ligger också kring frågan om hur välfärdssystemet skall se ut i framtiden. Socialdemokratin vill inte acceptera någon som helst förändring. Trots att den framtida finansieringen är problematisk. Deras lösning ligger i att höja skatterna. Men Arbetare och Tjänstemän anser inte att skatterna kan höjas mer. Det är inte av ideologiska utan av rent praktiska skäl. Man har helt enkelt inte förtroende för hur samhället hanterar skattepengarna. Dessutom har de här grupperna fått i stort sett en extra årslön under Alliansens regeringstid genom det populära "Jobbskatteavdraget". Något som Facket aldrig har varit i närheten av att förhandla fram men som Socialdemokratin är motståndare till.
Socialdemokratin är en stor Koalition i sig. Partiet spänner om ett brett spektrum av åsikter. Något som också är en förklaring till deras problem. Under Reformfasen och delvis under Betongfasen kunde alla skilda åsikter och grupper enas kring kampen MOT det gamla samhället och FÖR välfärdssamhället. Det var alltså kampen och det gemensamma målet som enade partiet. Nu när man inte längre har något gemensamt projket klarar man inte av att ena sig kring en politik. Samtidigt drar Partiet och Rörelsens andra grenar tidvis åt olika håll. I alla frågor som gäller arbete och arbetsliv bestämmer Facket vilken åsikt som Partiet skall ha. Det som enar Partiet är önskan om makt. Det blir omtanken om den egna försörjningen och statusen som styr partiet. Trots allt är det tusentals jobb inom den samlade Rörelsen som står på spel.
I den Socialdemokratiska debatten kan man i dag se två huvudlinjer:
1) De som vill renodla ideologin. Detta skall ske genom att vrida partipolitiken mot vänster och angripa Alliansen från det hållet. Det innebär också att man skall agera mer som gamla tiders ideologiskt drivna politiska partier. Man har en politik och de som har samma åsikter röstar på partiet. Så går man ut och försöker övertyga andra om att den egna åsikten är den rätta. Problemet är att man inte kommer att kunna vinna val på detta. Därför att den Medelklass som utgör den absoluta majoriteten av samhället inte kommer att rösta på en vänsterpolitik.
2) De som vill skaffa sig en politik som vinner val. Detta skall ske genom att man inte har någon ideologisk bindning utan skaffar sig populära åsikter. Det innebär att man söker sig in i politikens mittfåra där Moderaterna redan befinner sig. Det viktiga blir alltså att vinna makt, för maktens egen skull. Man gör det inte längre för av omtanke om samhällets och medborgarnas bästa.
Donkeyman tror att vi nu upplever slutskedet för den stora koalition som den Socialdemokratiska Rörelsen upplever. Oavsett vilken av de två ovanstående vägarna man väljer så kommer oenigheten att få partiet att falla sönder i mindre delar. Just nu är det själva organisationen som utgör kittet och sammanhållningen. Inte ideologin, inte heller medlemsmassan och dess åsikter.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, kriskommision, politik
Dess värre (for Sossarna) innehåller inte verket någon analys av varför man förlorade valet 2010. Den innehåller inte heller någon strategi kring hur man skall vinna valet 2014. Den som söker sådan information får leta någon annan stans. Något som även Aftonbladets ledarsida konstaterar.
Däremot innehåller rapporten en omfattande genomgång av olika aktuella politiska tema. Där man kan läsa mellan raderna att kommisionen med nostalgi i blick önskar en återgång till 1960-talet och dess politik. Utan att ta hänsyn till att 2010-talets problem inte låter sig lösas med 1960-talets politik.
I brist på ledning från Sossarnas egen KK har Donkeyman gjort sin analys av Sossarnas haveri. Han menar att man måste starta med en kort historik för att förstå sammanhanget.
Socialdemokratin har under de senaste 100 åren genomgått tre faser. Den första som sträcker sig ända fram till 1960-talet kan betecknas som Reformfasen. Den kan på många sätt jämföras med situationen under en Revolution. Man samlade det som på den tiden kunde betecknas som "underklassen" det vill säga lägre tjänstemän, arbetare och de som stod utanför kring bygget av välfärdssamhället. På så vis hade man en absolut majoritet av landets befolkning bakom sig i marschen mot ett gemensamt mål.
Nästa fas brukar Donkeyman kalla Betongfasen. Då hade man uppnått sina mål. Välfärdssamhället var skapat. Nu gällde det att konsolidera det man uppnått. Den här perioden omfattar 1960-, 70- och 80-talen. Det var nu som Betongsossarna styrde landet i det närmaste enväldigt. Rörelsen byggde upp ett omfattande Pampvälde. Man hade fortfarande ett massivt stöd från samma grupper som tidigare. Men partiets naturliga stöd minskade samtidigt i omfattning. Lägre tjänstemän och arbetare övergick sakta men säkert till att vara en medelklass. Med andra behov och värderingar än de som stod utanför.
Sedan kom den ekonomiska krisen och 1990-talet. En period när Socialdemokratin övergick till att vara Pragmatiker. Under Göran Perssons period förändrades det Svenska samhället i grunden. Bland annat genom omfattande avregleringar, EU-inträde och liberalisering. Betongpolitiken upphörde. Men denna förändring skedde inte av ideologiska skäl. Den skedde av nödvändighet. Man kan säga att samhället hastigt "AvSossades".
En beskrivning av dagens problem blir alltså enligt Donkeyman beskrivas så här. Förr bestod Rörelsen av lägre medelklass, arbetare och utanförgrupper. Det var en majoritet som strävade efter en gemensam målsättning - välfärdssamhället. I dag när kampen är vunnen har lägre medelklass och arbetare sin gemenskap med den högre medelklassen. De utgör en absolut majoritet vars främsta intresse är att undvika att "falla över kanten" till de grupper som står utanför. Medan Socialdemokratin i första hand talar utanförgruppernas sak. Rörelsen har alltså inte längre ett gemensamt mål, inte heller har man gemensamma intressen.
Kampen om välfärdssamhället är redan vunnen. Alla politiska partier sluter upp om detta. Alla är också eniga om att man skall ha en skattefinansierad, samhällsorganiserad välfärd. Skiljelinjerna ligger kring detaljer i hur denna välfärd skall organiseras. I huvudsak mellan om man skall acceptera privat utförande eller om allt skall ske i samhällets regi.
Den politiska skiljelinjen ligger också kring frågan om hur välfärdssystemet skall se ut i framtiden. Socialdemokratin vill inte acceptera någon som helst förändring. Trots att den framtida finansieringen är problematisk. Deras lösning ligger i att höja skatterna. Men Arbetare och Tjänstemän anser inte att skatterna kan höjas mer. Det är inte av ideologiska utan av rent praktiska skäl. Man har helt enkelt inte förtroende för hur samhället hanterar skattepengarna. Dessutom har de här grupperna fått i stort sett en extra årslön under Alliansens regeringstid genom det populära "Jobbskatteavdraget". Något som Facket aldrig har varit i närheten av att förhandla fram men som Socialdemokratin är motståndare till.
Socialdemokratin är en stor Koalition i sig. Partiet spänner om ett brett spektrum av åsikter. Något som också är en förklaring till deras problem. Under Reformfasen och delvis under Betongfasen kunde alla skilda åsikter och grupper enas kring kampen MOT det gamla samhället och FÖR välfärdssamhället. Det var alltså kampen och det gemensamma målet som enade partiet. Nu när man inte längre har något gemensamt projket klarar man inte av att ena sig kring en politik. Samtidigt drar Partiet och Rörelsens andra grenar tidvis åt olika håll. I alla frågor som gäller arbete och arbetsliv bestämmer Facket vilken åsikt som Partiet skall ha. Det som enar Partiet är önskan om makt. Det blir omtanken om den egna försörjningen och statusen som styr partiet. Trots allt är det tusentals jobb inom den samlade Rörelsen som står på spel.
I den Socialdemokratiska debatten kan man i dag se två huvudlinjer:
1) De som vill renodla ideologin. Detta skall ske genom att vrida partipolitiken mot vänster och angripa Alliansen från det hållet. Det innebär också att man skall agera mer som gamla tiders ideologiskt drivna politiska partier. Man har en politik och de som har samma åsikter röstar på partiet. Så går man ut och försöker övertyga andra om att den egna åsikten är den rätta. Problemet är att man inte kommer att kunna vinna val på detta. Därför att den Medelklass som utgör den absoluta majoriteten av samhället inte kommer att rösta på en vänsterpolitik.
2) De som vill skaffa sig en politik som vinner val. Detta skall ske genom att man inte har någon ideologisk bindning utan skaffar sig populära åsikter. Det innebär att man söker sig in i politikens mittfåra där Moderaterna redan befinner sig. Det viktiga blir alltså att vinna makt, för maktens egen skull. Man gör det inte längre för av omtanke om samhällets och medborgarnas bästa.
Donkeyman tror att vi nu upplever slutskedet för den stora koalition som den Socialdemokratiska Rörelsen upplever. Oavsett vilken av de två ovanstående vägarna man väljer så kommer oenigheten att få partiet att falla sönder i mindre delar. Just nu är det själva organisationen som utgör kittet och sammanhållningen. Inte ideologin, inte heller medlemsmassan och dess åsikter.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, kriskommision, politik
söndag 6 februari 2011
Revolution
De senaste veckorna har Revolution varit det ledande temat i allt av media. Mängder av personer som inte tidigare har visat någon benägenhet till att hylla Revolutioner hyllar nu de krafter i Tunisien och Egypten som genomför de ländernas Revolutioner.
Revolutionens Historia
Nu hör till saken att "Revolution" är ett av många missbrukade ord. Ganska mycket har genom historien betecknats som just Revolutioner. Och i överförd, eller beskrivande betydelse, används ordet flitigt. Till exempel om "Den Industriella Revolutionen" och liknande företeelser.
Men verkligheten är att historien kan visa till få riktiga Revolutioner. Däremot finns det väldigt många Statskupper. Men Revolution eller Statskupp är de enda sätt som finns att avlägsna riktigt otrevliga regimer. En diktatur som baseras på att man behärskar maktens instrument och som inte tillåter någon sorts opposition måste råka ut för en Statskupp eller för en Revolution om den skall falla.
Men Revolutionens problem är att det är väldigt lätt att ena sig MOT en förhatlig regim. Men när denna först har fallit är det oändligt mycket svårare att ena sig FÖR något nytt. Bland annat därför att oppositionen oorganiserad. Varje försök att skapa en organiserad opposition slogs ju i spillror under den gamla regimen.
Franska Revolutionen är det kanske mest kända exemplet på Revolution. Den ledde till regimens fall men den ledde också till Skräckväldet och till Napoleontiden.
Ryska Revolutionen var också en riktig Revolution. Men efter sex månader genomförde Bolsjevikerna sin Statskupp och tog över makten. Sedan blev det en annan sorts diktatur i ytterligare 70 år.
Amerikanerna anser också att de har haft en Revolution. Det gör inte Donkeyman. Han anser att de genomförde en framgångsrik frihetskamp som leddes av landets intelligentia. Till slut vann de också sin självständighet. Men Revolution - Nej.
Cuba har däremot haft sin Revolution. Där Fidel och gänget tog sig över från fastlandet och inspirerade till en klassisk Revolution. Men den här Revolutionen skiljde sig ut genom att den redan från början hade som syfte att upprätta en speciell sorts regim. Som sitter än i dag.
Kina har haft Revolution. Där Ordförande Mao och hans gäng inspirerade och tog ledningen. Och Makten. Ungefär som på Cuba.
Däremot har alla försök att "exportera" de Cubanska och Kinesiska revolutionerna misslyckats.
Däremot var det en klassisk Revolution i Iran. Där folket reste sig mot den regim som Västvärlden hade satt dit några decennier tidigare. Och här var de Religiösa under ledning av Ayatollah Khomeini som var mest välorganiserade och tog makten. Parallellen med den Ryska Revolutionen är på många sätt slående.
Och så vidare ..... Inte så många exempel alltså.
Revolutionsromantik
Donkeyman vet mycket om Revolutioner. I teorin. Därför att i hans ungdom tillbringade han många och långa nätter tillsammans med kamrater av olika Revolutionära schatteringar. Kamrater som visste allt om Revolutionens Teori och Praktik. Svensk ungdom på 1960 och 70-talen var nämligen i stor utsträckning radikala och Donkeyman umgicks med många medlemmar av den så kallade "Bokstavsvänstern".
Denna väntade nämligen på att det skulle uppstå "En Revolutionär Situation" i Sverige. Då skulle de ta Ledningen och Makten. De skulle leda den omedvetna Arbetarklassen mot det Kommunistiska Paradis som skulle skapas i Revolutionens spår.
De studerade all litteratur som fanns i ämnet. Och det var mycket att välja bland. Det fanns hela bokhandlar med sådana böcker. För att inte tala om den stora flora av tidskrifter. Man hade studiecirklar och man förberedde sig.
Men inte f*****n uppstod det någon Revolutionär Situation. Inte ens i Tyskland eller Italien där mer militanta grupper försökte påskynda utvecklingen genom att driva Gerillakrig. Inte ens när polisen bankade VietNamdemonstranter, Husockupanter och andra demonstranter sönder och samman. Inte ens när Kroatiska nationalister och Västtyska terrorister genomförde terrordåd i Stockholm uppstod någon Revolutionär Situation. Hur mycket de radikala än väntade och läste Mao och Lenin fram och baklänges så var den Svenska Arbetarklassen ointresserad.
De stora förebilderna var givetvis Lenin, Fidel, Che och Mao. Och man beundrade Lenin som hade organiserat Bolsjevikerna så att partiet bestod av en stor mängd med celler som var oberoende av varandra. Man var inte intresserade av en stor mängd medlemmar. Man ville ha hängivna elitmedlemmar som var beredda att offra allt för SAKEN. Ledningen själv satt i landsflykt. Något som nog var välbetänkt eftersom regimen utan vidare fängslade eller hängde Revolutionära när man påträffade dem. Efter Revolutionen kunde den här välmotiverade och lilla gruppen verkligen Ta Ledningen och Makten.
Dagens Revolution
Situationen i stora delar av Arabvärlden påminner i mångt och mycket om situationen i Ryssland för 100 år sedan. Det är auktoritära regimer som inte tillåter någon opposition. Regimer som baserar sin makt på polis, militär och säkerhetsstyrkor. Som i sin tur utövar en hård repression. Någon organiserad opposition tillåts ej. De här regimerna har också ett nära samarbete med USA och Israel.
Det enda sammanhållande kittet är religionen. Som också utövar den enda organiserade opposition som existerar. I form av det Muslimska Brödraskapet. Detta utgör en sorts International som förekommer i olika former i alla dessa länder. Men de är inte en entydig organisation. Det finns fraktioner hela vägen från de helt moderata till de allra mest fundamentalistiska. Även om det förefaller som om Brödraskapet sakta men säkert har utvecklats i moderat riktning. Många MellanÖsternkännare jämför dem med dagens Turkiska regim.
Men det finns också Revolutionärer. I form av de Islamistiska grupperna som till exempel Al-Qaida. Dessa organisationer är förbjudna i de allra flesta av de här länderna men deras målsättning är att störta de befintliga regimerna och ersätta dem med ytterliggående Islam. Man kan i mångt och mycket jämföra dem och deras taktik med Bolsjevikernas. De dyker upp så fort det är oroligheter någon stans inom den Islamska världen. Till exempel i de olika Ryska republikerna men också i Afghanistan och Pakistan. Och självfallet deltar de i Revolutionerna i Tunisien och Egypten. I hopp om att kunna vrida dessa i "sin" riktning.
Så precis som Bolsjevikerna i Ryssland, Prästerskapet i Iran, Kommunisterna i Kina och på Cuba så kommer säkert de hårda, välmotiverade Islamistiska grupperna att försöka styra Revolutionen "sin" väg. Om de klarar av det är en annan sak. En sak är i vart fall säker - de har förebilder.
En Förebild
Men det finns faktiskt fler exempel på Revolutioner i vår tid. Donkeyman tänker på Indonesien. Som lite förenklat hade tre starka grupperingar som stod mot varandra ända från WW2. Det var Regeringen, Kommunisterna och Muslimerna. I mitten av 1960-talet slog man ihjäl ett par miljoner Kommunister och införde ren diktatur under Suharto. Men lite i skuggan av händelserna i ÖstEuropa så föll regimen som resultat av en Revolution. Och landet har sedan dess gått långt mot demokrati av Västerländskt snitt. Med stöd av både Muslimer, Kommunister och alla andra. Fast även här finns det ytterliggående Muslimer som önskar något annat - utan att vinna stöd hos befolkningen.
Och många tycker att visst blev man av med diktaturen. Men väldigt mycket av det gamla är fortfarande kvar - om än i ny skepnad. Man tycker att det är långt kvar att gå till ett helt "nytt" samhälle.
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, egypten, tunisien, revolution
Revolutionens Historia
Nu hör till saken att "Revolution" är ett av många missbrukade ord. Ganska mycket har genom historien betecknats som just Revolutioner. Och i överförd, eller beskrivande betydelse, används ordet flitigt. Till exempel om "Den Industriella Revolutionen" och liknande företeelser.
Men verkligheten är att historien kan visa till få riktiga Revolutioner. Däremot finns det väldigt många Statskupper. Men Revolution eller Statskupp är de enda sätt som finns att avlägsna riktigt otrevliga regimer. En diktatur som baseras på att man behärskar maktens instrument och som inte tillåter någon sorts opposition måste råka ut för en Statskupp eller för en Revolution om den skall falla.
Men Revolutionens problem är att det är väldigt lätt att ena sig MOT en förhatlig regim. Men när denna först har fallit är det oändligt mycket svårare att ena sig FÖR något nytt. Bland annat därför att oppositionen oorganiserad. Varje försök att skapa en organiserad opposition slogs ju i spillror under den gamla regimen.
Franska Revolutionen är det kanske mest kända exemplet på Revolution. Den ledde till regimens fall men den ledde också till Skräckväldet och till Napoleontiden.
Ryska Revolutionen var också en riktig Revolution. Men efter sex månader genomförde Bolsjevikerna sin Statskupp och tog över makten. Sedan blev det en annan sorts diktatur i ytterligare 70 år.
Amerikanerna anser också att de har haft en Revolution. Det gör inte Donkeyman. Han anser att de genomförde en framgångsrik frihetskamp som leddes av landets intelligentia. Till slut vann de också sin självständighet. Men Revolution - Nej.
Cuba har däremot haft sin Revolution. Där Fidel och gänget tog sig över från fastlandet och inspirerade till en klassisk Revolution. Men den här Revolutionen skiljde sig ut genom att den redan från början hade som syfte att upprätta en speciell sorts regim. Som sitter än i dag.
Kina har haft Revolution. Där Ordförande Mao och hans gäng inspirerade och tog ledningen. Och Makten. Ungefär som på Cuba.
Däremot har alla försök att "exportera" de Cubanska och Kinesiska revolutionerna misslyckats.
Däremot var det en klassisk Revolution i Iran. Där folket reste sig mot den regim som Västvärlden hade satt dit några decennier tidigare. Och här var de Religiösa under ledning av Ayatollah Khomeini som var mest välorganiserade och tog makten. Parallellen med den Ryska Revolutionen är på många sätt slående.
Och så vidare ..... Inte så många exempel alltså.
Revolutionsromantik
Donkeyman vet mycket om Revolutioner. I teorin. Därför att i hans ungdom tillbringade han många och långa nätter tillsammans med kamrater av olika Revolutionära schatteringar. Kamrater som visste allt om Revolutionens Teori och Praktik. Svensk ungdom på 1960 och 70-talen var nämligen i stor utsträckning radikala och Donkeyman umgicks med många medlemmar av den så kallade "Bokstavsvänstern".
Denna väntade nämligen på att det skulle uppstå "En Revolutionär Situation" i Sverige. Då skulle de ta Ledningen och Makten. De skulle leda den omedvetna Arbetarklassen mot det Kommunistiska Paradis som skulle skapas i Revolutionens spår.
De studerade all litteratur som fanns i ämnet. Och det var mycket att välja bland. Det fanns hela bokhandlar med sådana böcker. För att inte tala om den stora flora av tidskrifter. Man hade studiecirklar och man förberedde sig.
Men inte f*****n uppstod det någon Revolutionär Situation. Inte ens i Tyskland eller Italien där mer militanta grupper försökte påskynda utvecklingen genom att driva Gerillakrig. Inte ens när polisen bankade VietNamdemonstranter, Husockupanter och andra demonstranter sönder och samman. Inte ens när Kroatiska nationalister och Västtyska terrorister genomförde terrordåd i Stockholm uppstod någon Revolutionär Situation. Hur mycket de radikala än väntade och läste Mao och Lenin fram och baklänges så var den Svenska Arbetarklassen ointresserad.
De stora förebilderna var givetvis Lenin, Fidel, Che och Mao. Och man beundrade Lenin som hade organiserat Bolsjevikerna så att partiet bestod av en stor mängd med celler som var oberoende av varandra. Man var inte intresserade av en stor mängd medlemmar. Man ville ha hängivna elitmedlemmar som var beredda att offra allt för SAKEN. Ledningen själv satt i landsflykt. Något som nog var välbetänkt eftersom regimen utan vidare fängslade eller hängde Revolutionära när man påträffade dem. Efter Revolutionen kunde den här välmotiverade och lilla gruppen verkligen Ta Ledningen och Makten.
Dagens Revolution
Situationen i stora delar av Arabvärlden påminner i mångt och mycket om situationen i Ryssland för 100 år sedan. Det är auktoritära regimer som inte tillåter någon opposition. Regimer som baserar sin makt på polis, militär och säkerhetsstyrkor. Som i sin tur utövar en hård repression. Någon organiserad opposition tillåts ej. De här regimerna har också ett nära samarbete med USA och Israel.
Det enda sammanhållande kittet är religionen. Som också utövar den enda organiserade opposition som existerar. I form av det Muslimska Brödraskapet. Detta utgör en sorts International som förekommer i olika former i alla dessa länder. Men de är inte en entydig organisation. Det finns fraktioner hela vägen från de helt moderata till de allra mest fundamentalistiska. Även om det förefaller som om Brödraskapet sakta men säkert har utvecklats i moderat riktning. Många MellanÖsternkännare jämför dem med dagens Turkiska regim.
Men det finns också Revolutionärer. I form av de Islamistiska grupperna som till exempel Al-Qaida. Dessa organisationer är förbjudna i de allra flesta av de här länderna men deras målsättning är att störta de befintliga regimerna och ersätta dem med ytterliggående Islam. Man kan i mångt och mycket jämföra dem och deras taktik med Bolsjevikernas. De dyker upp så fort det är oroligheter någon stans inom den Islamska världen. Till exempel i de olika Ryska republikerna men också i Afghanistan och Pakistan. Och självfallet deltar de i Revolutionerna i Tunisien och Egypten. I hopp om att kunna vrida dessa i "sin" riktning.
Så precis som Bolsjevikerna i Ryssland, Prästerskapet i Iran, Kommunisterna i Kina och på Cuba så kommer säkert de hårda, välmotiverade Islamistiska grupperna att försöka styra Revolutionen "sin" väg. Om de klarar av det är en annan sak. En sak är i vart fall säker - de har förebilder.
En Förebild
Men det finns faktiskt fler exempel på Revolutioner i vår tid. Donkeyman tänker på Indonesien. Som lite förenklat hade tre starka grupperingar som stod mot varandra ända från WW2. Det var Regeringen, Kommunisterna och Muslimerna. I mitten av 1960-talet slog man ihjäl ett par miljoner Kommunister och införde ren diktatur under Suharto. Men lite i skuggan av händelserna i ÖstEuropa så föll regimen som resultat av en Revolution. Och landet har sedan dess gått långt mot demokrati av Västerländskt snitt. Med stöd av både Muslimer, Kommunister och alla andra. Fast även här finns det ytterliggående Muslimer som önskar något annat - utan att vinna stöd hos befolkningen.
Och många tycker att visst blev man av med diktaturen. Men väldigt mycket av det gamla är fortfarande kvar - om än i ny skepnad. Man tycker att det är långt kvar att gå till ett helt "nytt" samhälle.
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, egypten, tunisien, revolution
söndag 23 januari 2011
Det stora bedrägeriet
I Onsdags publicerade SvD ett inlägg som tog utgångspunkt i att "folk flest" nästan inte har något sparkapital alls. Bland de fakta som presenterades var dessa:
De slutsatser som de här herrarna drog har irriterat en mängd vänsterskribenter
Den här debatten ger Donkeyman vatten på sin kvarn. Därför skall han ta chansen och lufta några av sina gamla käpphästar ...........
Myten om att allt har blivit så mycket bättre
Socialdemokratin har dominerat Svensk politik under de 80 sista åren av det förra seklet. Det är alltså inte felaktigt att hålla dem ansvariga för samhällsutvecklingen. Och visst är det så att landet under den här perioden har förändrats totalt. Under resans gång har det moderna välfärdssamhället eller "Folkhemmet" uppstått.
Men under resans gång har också befolkningens sammansättning förändrats och 1920-talets klassanalys och samhällsförhållanden har väldigt lite att göra med 2000-talet. Förhållandena har också blivit bättre för de allra flesta. Men ser man till ett något kortare perspektiv, efterkrigstiden, så blir situationen annorlunda. Många har på sätt och vis fått sämre. Till exempel det man förr kallade medelklassen. Och "den övre delen av arbetarklassen". Det är ju så att mycket (men inte allt) av de förbättringar som genomförts efter kriget kan hänföras till den tekniska utvecklingen - inte till ekonomisk förbättring.
Hur kan Donkeyman vräka ur sig något sådant kan man fråga? Se då till detta exempel:
Låt oss studera en typisk medelklassare. En tjänsteman, en officer eller en lektor på det Högre Allmänna Läroverket i en Svensk småstad.
På 1930-talet var Lektorns fru hemmafru. Till sin hjälp hade hon ett hembiträde. Familjen bodde i en fin villa i centralt läge. På hemväg från Läroverket kunde Lektorn slinka in på Stadt (Vita duken) och smälla i sig två vita och en brun tillsammans med andra herrar ur medelklassen. Och på Söndagen kunde Lektorn ta med sig familjen till Stadt och bjuda på Söndagsmiddag på restaurang.
På 1960-talet hade Lektorns efterträdare fortfarande hemmafru. Hembiträdet hade man inte längre råd med och familjen övervägde att flytta till något av de nybyggda förortsområdena då villan började bli väl dyr i drift. På väg hem från jobbet kunde nog Lektorn kosta på sig en grogg på Stadt (Bakfickan). Och någon gång i månaden kunde hela familjen gå på Restaurang och äta Söndagsmiddag.
På 1990-talet var förutsättningarna totalt förändrade. Den moderna tidens Lektor (kallas för övrigt inte lektor längre) kunde inte längre försörja sin familj på sitt eget arbete. Även hustrun var tvungen att arbeta. Familjen bodde i lägenhet men man hade råd att undvika "miljonprogrammet"s bostäder. Någon gång i veckan kunde han kosta på sig ett par halvliter med öl tillsammans med kollegorna på vägen hem från jobbet. Söndagsmiddag på restaurang var numera förbehållet några högtidliga tillfällen per år. Däremot kunde familjen kosta på sig ett besök på den närbelägna Pizzerian någon gång då och då.
Det stora bedrägeriet
Det som har inträffat under efterkrigstiden är att familjeekonomin har blivit dramatiskt försämrad. En person kan inte längre försörja sin familj på sitt arbete. Såvida han inte ingår i en mycket liten krets med högavlönade eller på annat sätt dragit en vinstlott i livets lotteri.
Det märkliga är att man politiskt sett inte ser detta som ett problem. Man har förvandlat den negativa ekonomiska utvecklingen till något positivt. Det är nämligen ett led i kvinnans frigörelse. Något som varje feminist måste se som positivt.
Det praktiska resultatet av denna reform är att familjens ekonomi inte har förbättrats ett spår. Den lilla detaljen att man numera behöver två försörjare för att åstadkomma det som en person klarade förr är helt ointressant sett ur det överordnade genusperspektivet.
Lika lite nämner man att reformen med två familjeförsörjare inte kom till som en följd av feministiskt tänkande. Eller som ett politiskt önskemål om kvinnornas frigörelse. Det var helt enkelt en följd av att industrin behövde arbetskraft och kvinnorna utgjorde en stor arbetskraftreserv som behövde utnyttjas.
Det är i huvudsak tre samverkande orsaker till försämringen av familjeekonomin.
För det första innebar större samlad inkomst för familjerna att priserna ökade motsvarande. Producenter av varor och tjänster upptäckte helt enkelt att folk hade mer pengar och var beredda att betala mer för samma varor. Vilket resulterade i en stigande prisspiral.
För det andra började bankerna vid samma tid låna ut större belopp till "vanligt folk". Familjer började låna till bostad, till inredning, till bil och till konsumtion. Sådant som man tidigare betalade med pengar som man redan hade tjänat ihop. Något som också ledde till dramatisk prisökning. Den gamla tidens familj sparade i 20 år, sedan kunde man kanske bygga ett egnahem som man byggde själv. Dagens ungdom bildar familj och köper ett nyckelfärdigt massproducerat hus till betydligt högre kostnad. Och skuldsätter sig motsvarande.
För det tredje ökade skattetrycket. Tidigare kämpade Vänstern mot höga skatter därför att pengarna bara kom till nytta för överheten - inte folket. Men med tiden kom Vänstern att själv utgöra överheten. Som var beroende av höga skatter. Därmed blev höga skatter medlet till att bygga välfärdssamhället. Till allas bästa. Fast biprodukten var fortfarande sämre familjeekonomi.
Det finns ju de som "har pengar" även bland "folk flest"
Även när man ser bort från den lilla minoritet som kan kallas "överklass" så finns det många som "har pengar". Visst är det så. Men de som har arbetat ihop de här pengarna är i minoritet. Det finns nämligen inte möjlighet att få ihop ett skapligt kapital på arbete.
De som "har pengar" har fått detta antingen genom arv, lottovinst eller spekulation. Många har vunnit i villalotteriet. Man har ärvt hus eller lantställe som har stort värde. Eller man var med i den stora prisboomen för några årtionden sedan. Men att jobba ihop ett skapligt sparkapital - NEJ - det går inte med mindre man lever helt asketiskt.
Däremot kan man lite mer abstrakt påstå att alla Svenskar har ett kapital i form av potentiella krav på sjukvård, socialstöd, åldersvård, utbildning och så vidare.
Skiljelinjen Vänster - Höger
Det här resonemanget leder fram till det som Vänstersidan önskar att utmåla som skiljelinjen mellan blocken. Försvar av välfärdssamhället och höga skatter används som politiskt slagträ av Vänstersidan. Men Socialdemokratin har redan vunnit kampen om välfärdssamhället. Den striden stod för två generationer sedan och går inte att utkämpa en gång till.
Det råder nämligen total politisk enighet kring att man skall ha ett starkt samhälle som förser medborgarna med skola, sjukvård, äldrevård och andra behov. Inget av dagens partier önskar bryta ned detta system. Inte ens de förfärliga "Högerkrafterna" vill detta. Här har Socialdemokratin vunnit en total politisk seger.
Problemet är att systemen börjar kosta mer än vad samhället har råd med. Och alla ser att den trenden kommer att fortsätta vidare till det ännu sämre. En del av systemen behöver också reformeras och uppdateras för att vara i takt med dagens samhälle. Men inte något av de båda blocken har någon som helst lösning på den ekvationen. Inte någon som man önskar gå till val på i vart fall.
Det är nämligen så att en aldrig så försiktig förändring av skola, sjukvård, socialvård eller något annat av de här systemen kräver strid mot den samlade Fackföreningsrörelsen som önskar konservera allt som det är. Därför är varje form av intern reformering politiskt omöjlig. Något som även Göran Perssons regering insåg på sin tid. Den enda framkomliga vägen till förändring går genom privatisering och konkurrensutsättning. Något som å andra sidan innebär skapandet av andra problem.
Historien har en obehaglig förmåga att upprepa sig. Det är märkligt att Vänstern en gång i tiden var motståndare till höjda skatter och avgifter. Läs den tredje versen i Internationalen. Den som man sedan länge slutat att sjunga på Vänstermöten. Den gången hette det "Ju större bomber - desto mindre bröd". I dag är Vänsterns enda lösning av alla problem att taxera ut högre skatter och låta allt rulla vidare. "Business as usual" alltså.
De som är tillräckligt gamla för att ha upplevt "Betongsossarnas" Guldålder minns också hur "folk flest" den gången skrattade åt omfattande penningslöseri inom Stat, Landsting och Kommuner. Men det gjorde inte så mycket - lite spillde ju över på "folk flest" just i form av "välfärdssamhället". Men när det senare börjat svida för mycket i plånboken samtidigt som samhällets service tenderar att bli sämre och sämre blir acceptansen för den politiken lägre och lägre.
Vi får inte heller glömma en annan faktor i sammanhanget. Under Socialdemokratins tid har de som utför det praktiska arbetet inom välfärdssamhället (lärare, sjuksköterskor, vårdare, städare .... you name it) blivit utplundrade genom att deras löneutveckling varit usel under hela Sosseepoken. (Vår Lektor i början av texten är bara en av dessa). I dag börjar den här gruppen att förvandlas till en underklass.
De Borgerligas lösning är som sagt att få samma service utförd på billigare sätt genom att privatisera och konkurrensutsätta. En lösning som även HögerSossarna har acceptans för. Jag påminner bara om Göran Perssons räddningsaktion under 1990-krisen.
Men det som har förvånat Donkeyman ända sedan 1960-talet är varför det inte går att starta en omfattande debatt runt temat: "Hur kan vi skattebetalare acceptera att vår gemensamma egendom sköts så illa och hur kan vi acceptera att det praktiska utförandet av välfärdssamhällets tjänster sker med så stort slöseri."
Läs även andra bloggares åsikter om politik, välfärden, socialdemokraterna, alliansen, ekonomi
- 25% av de Svenska hushållen inte klarar en oväntad utgift på 5000:-
- 30% av vuxna Svenskar har en sparbuffert på bara några tusenlappar
- 10% av vuxna Svenskar har inte någon sparbuffert alls
- 12% av vuxna Svenskar har svårt att klara de löpande utgifterna
De slutsatser som de här herrarna drog har irriterat en mängd vänsterskribenter
Den här debatten ger Donkeyman vatten på sin kvarn. Därför skall han ta chansen och lufta några av sina gamla käpphästar ...........
Myten om att allt har blivit så mycket bättre
Socialdemokratin har dominerat Svensk politik under de 80 sista åren av det förra seklet. Det är alltså inte felaktigt att hålla dem ansvariga för samhällsutvecklingen. Och visst är det så att landet under den här perioden har förändrats totalt. Under resans gång har det moderna välfärdssamhället eller "Folkhemmet" uppstått.
Men under resans gång har också befolkningens sammansättning förändrats och 1920-talets klassanalys och samhällsförhållanden har väldigt lite att göra med 2000-talet. Förhållandena har också blivit bättre för de allra flesta. Men ser man till ett något kortare perspektiv, efterkrigstiden, så blir situationen annorlunda. Många har på sätt och vis fått sämre. Till exempel det man förr kallade medelklassen. Och "den övre delen av arbetarklassen". Det är ju så att mycket (men inte allt) av de förbättringar som genomförts efter kriget kan hänföras till den tekniska utvecklingen - inte till ekonomisk förbättring.
Hur kan Donkeyman vräka ur sig något sådant kan man fråga? Se då till detta exempel:
Låt oss studera en typisk medelklassare. En tjänsteman, en officer eller en lektor på det Högre Allmänna Läroverket i en Svensk småstad.
På 1930-talet var Lektorns fru hemmafru. Till sin hjälp hade hon ett hembiträde. Familjen bodde i en fin villa i centralt läge. På hemväg från Läroverket kunde Lektorn slinka in på Stadt (Vita duken) och smälla i sig två vita och en brun tillsammans med andra herrar ur medelklassen. Och på Söndagen kunde Lektorn ta med sig familjen till Stadt och bjuda på Söndagsmiddag på restaurang.
På 1960-talet hade Lektorns efterträdare fortfarande hemmafru. Hembiträdet hade man inte längre råd med och familjen övervägde att flytta till något av de nybyggda förortsområdena då villan började bli väl dyr i drift. På väg hem från jobbet kunde nog Lektorn kosta på sig en grogg på Stadt (Bakfickan). Och någon gång i månaden kunde hela familjen gå på Restaurang och äta Söndagsmiddag.
På 1990-talet var förutsättningarna totalt förändrade. Den moderna tidens Lektor (kallas för övrigt inte lektor längre) kunde inte längre försörja sin familj på sitt eget arbete. Även hustrun var tvungen att arbeta. Familjen bodde i lägenhet men man hade råd att undvika "miljonprogrammet"s bostäder. Någon gång i veckan kunde han kosta på sig ett par halvliter med öl tillsammans med kollegorna på vägen hem från jobbet. Söndagsmiddag på restaurang var numera förbehållet några högtidliga tillfällen per år. Däremot kunde familjen kosta på sig ett besök på den närbelägna Pizzerian någon gång då och då.
Det stora bedrägeriet
Det som har inträffat under efterkrigstiden är att familjeekonomin har blivit dramatiskt försämrad. En person kan inte längre försörja sin familj på sitt arbete. Såvida han inte ingår i en mycket liten krets med högavlönade eller på annat sätt dragit en vinstlott i livets lotteri.
Det märkliga är att man politiskt sett inte ser detta som ett problem. Man har förvandlat den negativa ekonomiska utvecklingen till något positivt. Det är nämligen ett led i kvinnans frigörelse. Något som varje feminist måste se som positivt.
Det praktiska resultatet av denna reform är att familjens ekonomi inte har förbättrats ett spår. Den lilla detaljen att man numera behöver två försörjare för att åstadkomma det som en person klarade förr är helt ointressant sett ur det överordnade genusperspektivet.
Lika lite nämner man att reformen med två familjeförsörjare inte kom till som en följd av feministiskt tänkande. Eller som ett politiskt önskemål om kvinnornas frigörelse. Det var helt enkelt en följd av att industrin behövde arbetskraft och kvinnorna utgjorde en stor arbetskraftreserv som behövde utnyttjas.
Det är i huvudsak tre samverkande orsaker till försämringen av familjeekonomin.
För det första innebar större samlad inkomst för familjerna att priserna ökade motsvarande. Producenter av varor och tjänster upptäckte helt enkelt att folk hade mer pengar och var beredda att betala mer för samma varor. Vilket resulterade i en stigande prisspiral.
För det andra började bankerna vid samma tid låna ut större belopp till "vanligt folk". Familjer började låna till bostad, till inredning, till bil och till konsumtion. Sådant som man tidigare betalade med pengar som man redan hade tjänat ihop. Något som också ledde till dramatisk prisökning. Den gamla tidens familj sparade i 20 år, sedan kunde man kanske bygga ett egnahem som man byggde själv. Dagens ungdom bildar familj och köper ett nyckelfärdigt massproducerat hus till betydligt högre kostnad. Och skuldsätter sig motsvarande.
För det tredje ökade skattetrycket. Tidigare kämpade Vänstern mot höga skatter därför att pengarna bara kom till nytta för överheten - inte folket. Men med tiden kom Vänstern att själv utgöra överheten. Som var beroende av höga skatter. Därmed blev höga skatter medlet till att bygga välfärdssamhället. Till allas bästa. Fast biprodukten var fortfarande sämre familjeekonomi.
Det finns ju de som "har pengar" även bland "folk flest"
Även när man ser bort från den lilla minoritet som kan kallas "överklass" så finns det många som "har pengar". Visst är det så. Men de som har arbetat ihop de här pengarna är i minoritet. Det finns nämligen inte möjlighet att få ihop ett skapligt kapital på arbete.
De som "har pengar" har fått detta antingen genom arv, lottovinst eller spekulation. Många har vunnit i villalotteriet. Man har ärvt hus eller lantställe som har stort värde. Eller man var med i den stora prisboomen för några årtionden sedan. Men att jobba ihop ett skapligt sparkapital - NEJ - det går inte med mindre man lever helt asketiskt.
Däremot kan man lite mer abstrakt påstå att alla Svenskar har ett kapital i form av potentiella krav på sjukvård, socialstöd, åldersvård, utbildning och så vidare.
Skiljelinjen Vänster - Höger
Det här resonemanget leder fram till det som Vänstersidan önskar att utmåla som skiljelinjen mellan blocken. Försvar av välfärdssamhället och höga skatter används som politiskt slagträ av Vänstersidan. Men Socialdemokratin har redan vunnit kampen om välfärdssamhället. Den striden stod för två generationer sedan och går inte att utkämpa en gång till.
Det råder nämligen total politisk enighet kring att man skall ha ett starkt samhälle som förser medborgarna med skola, sjukvård, äldrevård och andra behov. Inget av dagens partier önskar bryta ned detta system. Inte ens de förfärliga "Högerkrafterna" vill detta. Här har Socialdemokratin vunnit en total politisk seger.
Problemet är att systemen börjar kosta mer än vad samhället har råd med. Och alla ser att den trenden kommer att fortsätta vidare till det ännu sämre. En del av systemen behöver också reformeras och uppdateras för att vara i takt med dagens samhälle. Men inte något av de båda blocken har någon som helst lösning på den ekvationen. Inte någon som man önskar gå till val på i vart fall.
Det är nämligen så att en aldrig så försiktig förändring av skola, sjukvård, socialvård eller något annat av de här systemen kräver strid mot den samlade Fackföreningsrörelsen som önskar konservera allt som det är. Därför är varje form av intern reformering politiskt omöjlig. Något som även Göran Perssons regering insåg på sin tid. Den enda framkomliga vägen till förändring går genom privatisering och konkurrensutsättning. Något som å andra sidan innebär skapandet av andra problem.
Historien har en obehaglig förmåga att upprepa sig. Det är märkligt att Vänstern en gång i tiden var motståndare till höjda skatter och avgifter. Läs den tredje versen i Internationalen. Den som man sedan länge slutat att sjunga på Vänstermöten. Den gången hette det "Ju större bomber - desto mindre bröd". I dag är Vänsterns enda lösning av alla problem att taxera ut högre skatter och låta allt rulla vidare. "Business as usual" alltså.
De som är tillräckligt gamla för att ha upplevt "Betongsossarnas" Guldålder minns också hur "folk flest" den gången skrattade åt omfattande penningslöseri inom Stat, Landsting och Kommuner. Men det gjorde inte så mycket - lite spillde ju över på "folk flest" just i form av "välfärdssamhället". Men när det senare börjat svida för mycket i plånboken samtidigt som samhällets service tenderar att bli sämre och sämre blir acceptansen för den politiken lägre och lägre.
Vi får inte heller glömma en annan faktor i sammanhanget. Under Socialdemokratins tid har de som utför det praktiska arbetet inom välfärdssamhället (lärare, sjuksköterskor, vårdare, städare .... you name it) blivit utplundrade genom att deras löneutveckling varit usel under hela Sosseepoken. (Vår Lektor i början av texten är bara en av dessa). I dag börjar den här gruppen att förvandlas till en underklass.
De Borgerligas lösning är som sagt att få samma service utförd på billigare sätt genom att privatisera och konkurrensutsätta. En lösning som även HögerSossarna har acceptans för. Jag påminner bara om Göran Perssons räddningsaktion under 1990-krisen.
Men det som har förvånat Donkeyman ända sedan 1960-talet är varför det inte går att starta en omfattande debatt runt temat: "Hur kan vi skattebetalare acceptera att vår gemensamma egendom sköts så illa och hur kan vi acceptera att det praktiska utförandet av välfärdssamhällets tjänster sker med så stort slöseri."
Läs även andra bloggares åsikter om politik, välfärden, socialdemokraterna, alliansen, ekonomi
söndag 16 januari 2011
Vinterhelg
Den här utsikten hade vi från vår mäss under några dagar när det var Sydliga vindar. Men ännu mer i blickfånget låg ekipaget från villorna på Dombäcksön. Man kan tänka sig följande kommentar:
"Vem i h*******e har parkerat en pråm här. Den skämmer utsikten. Få hit en Lapplisa".
Men här råder fortfarande bruksandan. Allt som Fabriken företar sig accepteras. Det gäller trots allt jobben. Och det var bara tillfällig parkering. Så snart som pråmens ägare mobiliserat sin arbetsstyrka tog jobbet med att lägga den på plats och förtöja den ordentligt vid. Något som säkert kommer att ta flera veckor.
Hur som helst började vi med att förflytta den dit där den skulle ligga så numera förfular den inte längre utsikten från min kombinerade matsal och TV-stuga.
Men skall man jobba ombord på en pråm utan landförbindelse så behöver man transport. Alltså har vi och Lotsbåten agerat Sjötaxi i det närmaste dagligen. Samt bisträckt med diverse transporter av dykare och andra experter. Samt materiel.
Detta gick under beteckningen "tattarlass" en gång i tiden när Donkeyman jobbade i "The Doublejou Company". Men inte desto mindre är det prylar som behövs ombord när man skall fixa till en pråm.
Men vi måste ju göra lite egna jobb också. Här är ett exempel på typiskt matrosarbete. Innan ni läser vidare skall ni försöka gissa vad vår matros egentligen sysslar med. Svaret kommer ett par rader längre ned.
Jodå. Det är en av sjöfartsverkets fina prickar som har frusit fast i ett isflak i halvsjunket tillstånd. Den måste väck, vi vill inte ha den mitt i farleden. Alltså får matros Åke kliva ned på isflaket och försöka "tjudra" pricken så vi kan hantera den med kranen.
Dess värre gick prickdj****n i bitar och sjönk. Men vi blev ju av med den i vart fall. Och har den passerat genom en propeller så är den numera i form av "gamla skivbekanta".
Sedan hade vi en annan situation när vi använde den långa tross som är "öronmärkt" för den eventualiteten att vi inte flyter in dit där det ligger något som skall dras väck. En tross som flyter och som är ganska lång. Och praktisk att köras in med "Bustern".
Härom dagen använde vi den till ett annat jobb. Men vi räknade ju inte med att de som vi stack ut trossen till var idioter. Därmed blev den 10 meter kortare. Så matros Åke räddar situationen genom att splejsa ett nytt öga nere i verkstaden.
Slutligen "fuskbänslar" han de fria ändarna med gasolflaskan. "Vad fan - Sjömansgarn är omodernt". Man har ju uppfunnit eltape och gasol.
I dag Söndag var det tjockt där ute igen. Hård sydlig vind packade ihop en trevlig liten "Stampvall" som blev för mycket för dagens första kund vedbåten "Silva". Den satt präktigt fastfrusen lite vid sidan av rännan. Men det var mycket värre utanför Ö-vik där hjälpisbrytaren "Balder Viking" fick assistera in- och utgående trafik.
Till skillnad från de flesta andra skeppare på sådana här "motoriserade pråmar" var kusken på "Silva" inte rädd för att sätta spaken i botten så det hände något när han drog på de få hästkrafter som han disponerar. Många andra herrar på liknande farkoster är väldigt försiktiga generaler som tror att de manöverarar "Queen Elisabeth" eller något liknande.
Så här ser "Silva" ut när den kommer till kaj. Vi fick hjälpa till med att rensa väck is så de kom till kaj. Vilket gick till så att de förtöjde på spring och vek ut aktern varefter vi backade in mellan dem och kajen och backade med stöd av båt och kaj så långt vi kom in. Därmed for isen ut. Så var det bara att avlägsna sig medan de vek in så fort som möjligt. Dess värre går det ganska sakta för de här pråmarna. De har ett roder stort som en murslev och en "bow thruster" med en kapacitet som en höfläkt.
Nästa kund var systembåten "Helena" som ligger inne och lastar just nu. Klockan 23 skall de avgå. Vi skall då vända runt dem så de får stäven mot hamnutloppet. En standardmanöver under isförhållanden. "Bow Thrustern" orkar inte vrida en så stor båt 180 grader runt.
Sedan får vi kväll tills i morn vid 10 när en liten tankbåt "knackar på dörren" och vill in.
Läs även andra bloggares åsikter om is, vinter, sjöfart
måndag 10 januari 2011
Parentesen (2)
Dags för lite politik igen.
Donkeyman har redan berättat om sina Minnen från Folkomröstningen om Kärnkraft år 1980. I dagens artikel skall han summera sin egen syn på Kärnkraftomröstningen. I form av en liten FAQ (Frequent Asked Questions) med svar.
Varför blev det en Folkomröstning?
Under 1980-talets senare hälft var det en omfattande debatt om kärnkraftens vara eller inte vara. Men också en debatt om den framtida energiförsörjningen. Men under debattens gång pågick en omfattande uppbyggnad av kärnkraften. Ett kärnkraftverk är ju inte något man "slänger ihop" på något år.
När 1980 närmade sig var man inne i slutskedet av en långvarig process. Som också inneburit mycket stora investeringar. Samtidigt pågick en konsekvent och medveten omläggning av energiförbrukningen till just elkraft. Till exempel genom att börja installera direktverkande el som uppvärmning i stora delar av det så kallade "miljonprogrammet" för bostäder.
Motståndarna krävde mer och mer högljutt en folkomröstning. Vad man tänkte sig var givetvis en omröstning med en "rak" fråga JA eller NEJ, FÖR eller MOT. Men samtidigt var det en rejäl politisk majoritet för kärnkraft. (m), (fp) och (s) var alla FÖR kärnkraft. Medan (c), (kd) och (vpk) var emot. På den här tiden var ännu inte Miljöpartiet bildat.
Inom (s) var det inte enighet kring kärnkraften. Partiet hade en stor nej-sida bland det man kan kalla "gräsrötterna" medan partiets ledning och etablissemang var för kärnkraft.
Centerpartiet å sin sida satt med Statsministerposten och var ledande i en Borgerlig Trepartiregering. Här var Kärnkraftmotstånd den stora hjärtefrågan för (c) medan (m) och (fp) önskade utbyggnad av just kärnkraften.
Oenighet om Kärnkraftfrågan inom bägge de politiska blocken krävde att denna löstes på "något sätt". Man behövde helt enkelt "lyfta ut" frågan ur den vanliga politiken på ett sätt som gjorde att en blockövergripande majoritet fick igenom sina önskemål.
Den så kallade "Folkkampanjen mot Kärnkraft" fick extra ammunition när olyckan i Harrisburg inträffade. Tage Danielssons briljanta monolog om "Sannolikhet" hade nog en liknande betydelse för opinionen som Albert Engströms klassiska affisch om Kräftor och Snaps.
Man kan alltså identifiera följande skäl som tvingade fram en folkomröstning:
Som Donkeyman skriver ovan så var hela det politiska och ekonomiska "etablissemanget" enigt i kärnkraftfrågan. Men man behövde "få lugn och ro".
Problemet man stod inför var att en "vanlig" omröstning med två alternativ "Ja" eller "Nej" riskerade att sluta i ett "Nej". Man hade ju också redan i det närmaste byggt färdigt kärnkraftverken. De flesta stod klara till att laddas och tas i bruk. Samtidigt hade man "byggt bort" de alternativ som stod till buds. På ett eller annat sätt MÅSTE man alltså se till att man oavsett resultat fick mandat till att ladda och driva kärnkraftverken.
Frågan kunde ställas så här: "Skall vi använda dessa dyra kärnkraftverk som vi redan har byggt eller skall vi kasta bort alla pengar som investerats och samtidigt åstadkomma en energikris". JA eller NEJ.
Men så kunde man givetvis inte formulera problemet. Alltså formulerade man i stället tre linjer.
Linje 1 stöddes av (m) och Linje 2 stöddes av (s) och (fp). Bägge dessa linjer innebar att man skulle använda kärnkraftverken så länge som deras ekonomiska och tekniska livslängd varade. Företrädare för Linje 1 och 2 gick ut med 30 år som tidsrymd i debatten. Men detta stod inte klart utskrivet på valsedlarna.
Skillnaden mellan Linje 1 och Linje 2 var att valsedeln för Linje 2 också innehöll en del text som talade om hur den framtida energiförsörjningen skulle organiseras. Under den så kallade "parentesen" skulle det äga rum omfattande Forskning och Utveckling. Dessutom skulle det ske en omläggning av energisystemet så att man kunde avveckla kärnkraften i god ordning. När Parentesen närmade sig slutet.
Det mesta av den texten faller under beteckningen "politikersnack". Det vill säga ord utan mening. Den mest konkreta skillnaden mellan Ettan och Tvåan var dock att Linje 2 också innebar att Energiproduktionen och Distributionen i framtiden skulle ägas och skötas av Staten. Det skulle alltså inte ske någon privatisering.
Linje 3 å sin sida innehöll till stor del samma som Linje 2. Däremot krävde man en betydligt snabbare avveckling. Företrädare för Linje 3 framförde i debatten att 10 år var den maximala tid som kärnkraften skulle få existera. Man krävde också ännu mer dramatiska åtgärder för omläggning av energiförsörjningen än Linje 2.
Varför har Kärnkraftomröstningen kritiserats ur demokratisk synvinkel?
Redan när de tre förslagen konkretiserades framförde man att de var förberedda för att man skulle få det önskade valresultatet. Det verkar odemokratiskt men vi måste komma ihåg att detta var under "Betongsossarnas" era. Partiet, Facket och Rörelsen var vana vid att styra Sverige mer eller mindre enväldigt. När man nu fick gemensamma intressen med (m) och (fp) hade inte något av de partierna några hämningar.
Tillsammans med (m) och (fp) hade man dessutom minst 75% av Riksdagen bakom sig. Plus Arbetsmarknadens parter. Plus Organisationsvärlden. Och så vidare. Det vill säga i stort sett hela det så kallade Etablissemanget. Här skulle det inte finnas någon som helst risk att det blev ett Nej.
Trots detta kan alla tre Linjerna betecknas som Nej-linjer. Skillnaden mellan Ettan och Tvåan låg inte i själva Kärnkraftens avveckling utan i kravet på Samhällskontroll samt i Forskning och Utveckling. Men alla tre linjer var ense om att Kärnkraften skulle bli en Parentes.
Det fanns däremot inte någon ren JA - Linje. Det vill säga, den som ansåg att den framtida energiförsörjningen skulle bygga på Kärnkraft och att Kärnkraften var en teknologi som borde utvecklas hade inte något alternativ att rösta på. All Forskning och Utveckling av Kärnenergi skulle stoppas. Detta var alla tre linjer ense om.
På samma sätt fanns det inte någon ren NEJ - Linje. Det vill säga, den som ansåg att Kärnkraften var så farlig och osäker att vi över huvud taget inte skulle använda den i framtiden hade inte heller något alternativ att rösta på.
Folkomröstningens resultat
Resultatet blev 18,9% för Linje 1, 39,1% för Linje 2 och 38,7% för Linje 3. Vilket tolkades som en accept för en långvarig Kärnkraftparentes. Som sattes till 30 år, dvs till år 2010. Som den gången var väldigt långt borta.
Omrösningen innebar i praktiken ganska små förändringar:
Donkeyman svarar klart och entydigt - NEJ. Med följande motivering:
Vad bör ske nu?
Det som bör ske nu är att man drar i gång en ny energidebatt och formulerar en ny Energipolitik för framtiden. Som har sin utgångspunkt i förhållandena på 2000-talet. Detta bör i sin tur leda till en bred överenskommelse som merparten av Riksdagen och Väljarna kan ställa upp på.
Minns ni?
Tage Danielsson
Eddie Meduza
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kärnkraft, energi, miljö, folkomröstning
Donkeyman har redan berättat om sina Minnen från Folkomröstningen om Kärnkraft år 1980. I dagens artikel skall han summera sin egen syn på Kärnkraftomröstningen. I form av en liten FAQ (Frequent Asked Questions) med svar.
Varför blev det en Folkomröstning?
Under 1980-talets senare hälft var det en omfattande debatt om kärnkraftens vara eller inte vara. Men också en debatt om den framtida energiförsörjningen. Men under debattens gång pågick en omfattande uppbyggnad av kärnkraften. Ett kärnkraftverk är ju inte något man "slänger ihop" på något år.
När 1980 närmade sig var man inne i slutskedet av en långvarig process. Som också inneburit mycket stora investeringar. Samtidigt pågick en konsekvent och medveten omläggning av energiförbrukningen till just elkraft. Till exempel genom att börja installera direktverkande el som uppvärmning i stora delar av det så kallade "miljonprogrammet" för bostäder.
Motståndarna krävde mer och mer högljutt en folkomröstning. Vad man tänkte sig var givetvis en omröstning med en "rak" fråga JA eller NEJ, FÖR eller MOT. Men samtidigt var det en rejäl politisk majoritet för kärnkraft. (m), (fp) och (s) var alla FÖR kärnkraft. Medan (c), (kd) och (vpk) var emot. På den här tiden var ännu inte Miljöpartiet bildat.
Inom (s) var det inte enighet kring kärnkraften. Partiet hade en stor nej-sida bland det man kan kalla "gräsrötterna" medan partiets ledning och etablissemang var för kärnkraft.
Centerpartiet å sin sida satt med Statsministerposten och var ledande i en Borgerlig Trepartiregering. Här var Kärnkraftmotstånd den stora hjärtefrågan för (c) medan (m) och (fp) önskade utbyggnad av just kärnkraften.
Oenighet om Kärnkraftfrågan inom bägge de politiska blocken krävde att denna löstes på "något sätt". Man behövde helt enkelt "lyfta ut" frågan ur den vanliga politiken på ett sätt som gjorde att en blockövergripande majoritet fick igenom sina önskemål.
Den så kallade "Folkkampanjen mot Kärnkraft" fick extra ammunition när olyckan i Harrisburg inträffade. Tage Danielssons briljanta monolog om "Sannolikhet" hade nog en liknande betydelse för opinionen som Albert Engströms klassiska affisch om Kräftor och Snaps.
Man kan alltså identifiera följande skäl som tvingade fram en folkomröstning:
- En stark och växande Folkopinion
- Oenighet inom det Borgerliga blocket
- Oenighet inom Socialdemokratin
- Harrisburg
Som Donkeyman skriver ovan så var hela det politiska och ekonomiska "etablissemanget" enigt i kärnkraftfrågan. Men man behövde "få lugn och ro".
Problemet man stod inför var att en "vanlig" omröstning med två alternativ "Ja" eller "Nej" riskerade att sluta i ett "Nej". Man hade ju också redan i det närmaste byggt färdigt kärnkraftverken. De flesta stod klara till att laddas och tas i bruk. Samtidigt hade man "byggt bort" de alternativ som stod till buds. På ett eller annat sätt MÅSTE man alltså se till att man oavsett resultat fick mandat till att ladda och driva kärnkraftverken.
Frågan kunde ställas så här: "Skall vi använda dessa dyra kärnkraftverk som vi redan har byggt eller skall vi kasta bort alla pengar som investerats och samtidigt åstadkomma en energikris". JA eller NEJ.
Men så kunde man givetvis inte formulera problemet. Alltså formulerade man i stället tre linjer.
Linje 1 stöddes av (m) och Linje 2 stöddes av (s) och (fp). Bägge dessa linjer innebar att man skulle använda kärnkraftverken så länge som deras ekonomiska och tekniska livslängd varade. Företrädare för Linje 1 och 2 gick ut med 30 år som tidsrymd i debatten. Men detta stod inte klart utskrivet på valsedlarna.
Skillnaden mellan Linje 1 och Linje 2 var att valsedeln för Linje 2 också innehöll en del text som talade om hur den framtida energiförsörjningen skulle organiseras. Under den så kallade "parentesen" skulle det äga rum omfattande Forskning och Utveckling. Dessutom skulle det ske en omläggning av energisystemet så att man kunde avveckla kärnkraften i god ordning. När Parentesen närmade sig slutet.
Det mesta av den texten faller under beteckningen "politikersnack". Det vill säga ord utan mening. Den mest konkreta skillnaden mellan Ettan och Tvåan var dock att Linje 2 också innebar att Energiproduktionen och Distributionen i framtiden skulle ägas och skötas av Staten. Det skulle alltså inte ske någon privatisering.
Linje 3 å sin sida innehöll till stor del samma som Linje 2. Däremot krävde man en betydligt snabbare avveckling. Företrädare för Linje 3 framförde i debatten att 10 år var den maximala tid som kärnkraften skulle få existera. Man krävde också ännu mer dramatiska åtgärder för omläggning av energiförsörjningen än Linje 2.
Varför har Kärnkraftomröstningen kritiserats ur demokratisk synvinkel?
Redan när de tre förslagen konkretiserades framförde man att de var förberedda för att man skulle få det önskade valresultatet. Det verkar odemokratiskt men vi måste komma ihåg att detta var under "Betongsossarnas" era. Partiet, Facket och Rörelsen var vana vid att styra Sverige mer eller mindre enväldigt. När man nu fick gemensamma intressen med (m) och (fp) hade inte något av de partierna några hämningar.
Tillsammans med (m) och (fp) hade man dessutom minst 75% av Riksdagen bakom sig. Plus Arbetsmarknadens parter. Plus Organisationsvärlden. Och så vidare. Det vill säga i stort sett hela det så kallade Etablissemanget. Här skulle det inte finnas någon som helst risk att det blev ett Nej.
Trots detta kan alla tre Linjerna betecknas som Nej-linjer. Skillnaden mellan Ettan och Tvåan låg inte i själva Kärnkraftens avveckling utan i kravet på Samhällskontroll samt i Forskning och Utveckling. Men alla tre linjer var ense om att Kärnkraften skulle bli en Parentes.
Det fanns däremot inte någon ren JA - Linje. Det vill säga, den som ansåg att den framtida energiförsörjningen skulle bygga på Kärnkraft och att Kärnkraften var en teknologi som borde utvecklas hade inte något alternativ att rösta på. All Forskning och Utveckling av Kärnenergi skulle stoppas. Detta var alla tre linjer ense om.
På samma sätt fanns det inte någon ren NEJ - Linje. Det vill säga, den som ansåg att Kärnkraften var så farlig och osäker att vi över huvud taget inte skulle använda den i framtiden hade inte heller något alternativ att rösta på.
Folkomröstningens resultat
Resultatet blev 18,9% för Linje 1, 39,1% för Linje 2 och 38,7% för Linje 3. Vilket tolkades som en accept för en långvarig Kärnkraftparentes. Som sattes till 30 år, dvs till år 2010. Som den gången var väldigt långt borta.
Omrösningen innebar i praktiken ganska små förändringar:
- Sverige var år 1980 i frontlinjen när det gäller Forskning och Utveckling av Kärnenergi. Detta arbete stoppades. I dag ligger Sverige långt efter resten av världen på detta område.
- Det massiva utvecklingsarbete som skulle ske för att begränsa Elkonsumtion och för att söka alternativa Energikällor som Linje 2 förordade har inte ägt rum. Moderna tiders intensiva forskning har inte "triggats" av Folkomröstningen utan av ett ökat Miljöengagemang.
- Trots skrivningarna på valsedeln för Linje 2 har stora delar av Energiförsörjning och Distribution privatiserats.
- Politiskt innebar kampanjtiden och Folkomröstningen att Centerpartiet seglade upp som det ledande partiet på Borgerlig sida. Sedan regeringen Fälldin röstat för att ladda ett kärnkraftverk efter Folkomröstningen drabbades partiet av en omfattande svekdebatt och har sedan dess förlorat sitt inflytande.
- Det viktigaste resultatet har nog varit att Folkomröstningen startade ett allmänt intresse och engagemang i Miljöfrågor. Ungdomens stora politiska intresse under 1960- och 70-talen har ändrats från ett Socialistiskt engagemang till engagemang i Miljöfrågor. I dag diskuterar inte ungdom Mao-s Teser kontra Lenin eller USA-imperialismen. I dag diskuterar man den Globala Uppvärmningen. Jag vill också påstå att Miljöpartiets grundande och uppgång kan söka sina rötter hos Folkkampanjen.
Donkeyman svarar klart och entydigt - NEJ. Med följande motivering:
- Nästan inte något alls av det som stod som tilläggstext på valsedeln för Linje 2 och 3 har genomförts.
- Det finns inte någon alternativ energikälla att tillgå. Det Forsknings och Utvecklingsarbete som skulle äga rum har inte skett.
- Den som var Förstagångsväljare år 1980 är i dag 48 år gammal. Den som var nybliven pensionär år 1980 är i dag 95 år gammal. Det är en minoritet av dagens befolkning som var med och röstade den gången.
- Den inofficiella parentesen med slutår 2010 har passerats
- Det mesta av förhållandena år 1980 har förändrats. Utvecklingen har på de flesta områden tagit en annan väg än man förutspådde den gången.
Vad bör ske nu?
Det som bör ske nu är att man drar i gång en ny energidebatt och formulerar en ny Energipolitik för framtiden. Som har sin utgångspunkt i förhållandena på 2000-talet. Detta bör i sin tur leda till en bred överenskommelse som merparten av Riksdagen och Väljarna kan ställa upp på.
Minns ni?
Tage Danielsson
Eddie Meduza
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kärnkraft, energi, miljö, folkomröstning
fredag 7 januari 2011
säsongstart
Detta är en suveränt bra bild att börja en artikel med. Då skall man snabbt lägga till frågan:
"Vad händer här" ? Något som antagligen väldigt få läsare skulle "ta" så där rakt upp och ned. Men verkligheten är att här "pushar" vi (dvs Husums isbrytare "Kämpe") en stor pråm. En pråm som är 90x41 m och som väger nära 4000 ton. Lightweight, dvs helt tom.
Förklaringen kommer senare i artikeln. Men först en bild till från samma evenemang.
Saken är nämligen den att nu i Trettonhelgen började vintertrafiken på allvar i Husum. Sedan Lucia så har vi haft isförhållanden och assisterat de flesta ankommande och avgående fartyg här i hamnen. Men det har varit brytning i "fastis". När det kommer till vintertrafik har vi nämligen flera sorters is att ta hänsyn till. Men de kan i huvudsak fördelas i "fastis" och "havsis". Fastisen ligger där den ligger och växer allt eftersom det fryser. På många sätt påminner den om sjöisen eller skärgårdsisen. "Havsisen" däremot byggs upp genom kylan men den flyttar sig med ström och vind. Och när vinden ligger på mot land kan den börja pressa in mot fastisen och skapa våldsamma vallar.
Donkeyman skrev en artikelserie förra vintern som handlade om isbrytning. Den finns på denna länk: Vintersjöfart
Nu kom den första lilla perioden med så kallad "ispress" redan till Trettonhelgen. Så här har "Donkeymans" Trettonhelg varit:
Sent på Onsdag natt kom "Transreel" in från Holmsund. Det gick helt okomplicerat. Men samtidigt började vinden slå över till NordOst. Det vill säga en vind som kan åstadkomma ispress i den här hamnen.
På Torsdagen vid 11 avgick "Transrullen" igen för vidare färd mot Tunadal, Iggesund och Lübeck. Men nu var det redan si så där 10-12 meter NordOst. Och den lilla "Seeland som var på ingående hade inte en chans att ta sig igenom den lilla isvall som bildats i gränsen mellan Fastis och Havsis. Trots att man hade "Transreels" helt färska ränna att gå i.
Så här ser "Seeland" ut. De ankom med 4500 kubikmeter med virke från Baltikum. Det vi gjorde var att gå förbi dem så de lossnade. Sedan satte vi stäven i aktern på dem och "pushade", dvs skjöt på. Om vi skulle gå före och bryta så tar det längre tid. De går fortare så länge man bara kan "pusha".
Men när vi kommer in i hamnen observerar vi att den stora pråm som en bogserbåtskollega - "tack kompis" - bara lämnade här i hamnen och knöt fast med ett par nylontampar hade slitit sig i vinden. Så vi fick stoppa "Seeland" och den inkommande "Östrand" och stänga hamnen.
Så fick vi bryta upp en "parkeringsplats" åt pråmen långt undan och framför allt - i vindriktningen. Varefter vi tog och "pushade" den lösa pråmen dit. Så att hamnoperationen kunde återupptas. Men nästa veckan när vinden antagligen vänder blir den här pråmdj***n åter en plåga för alla.
Och där är nyckeln till de inledande bilderna ...... 200 poäng åt den som gissade rätt.
Sedan kunde "Seeland" och "Östrand" förtöja. Men "Östrand" med alla sina hästkrafter hade bara gjort några få knop genom området med ispress. Så isbrytaren "Frej" som "har hand" om området här nere gav direktiv att de inte fick avgå på kvällen.
Under natten anlände "Frej" för årets första isbrytarinsats i Norra Bottenhavet. Hittills har isbrytarna bara jobbat i Bottenviken med undantag för "Ale" som varit i Gävlebukten. På tidig morgon på Trettondagen vände vi "Östrand" så den fick stäven utåt och sedan tog de stora kanonerna över och fick ut dem "på havet".
Bilden är några dagar gammal när vi vänder på "Obbola" som i stort sett ser likadan ut.
Ute vid isvallen inväntade "Frej" ankomsten av en annan vedbåt. Det var "Uppland" som också kom från Baltikum med vedpinnar. De tog in dem genom vallen och överlämnade dem till oss så vi kunde sätta över lotsen till dem och sedan eskortera in dem till hamnen.
Varefter "Frej" gick söderut till inloppet mot Ö-vik. Där har de hållit på resten av dagen med att ta ut de båtar som leget infrusna och släppa in de som har legat utanför och väntat. Och där är ispressen mycket värre. Utanför lotsplatsen vid Skagsudde är det en sträcka på tre sjömil med stampisvall som till och med "Frej" med alla sina hästkrafter bara kan göra några knop genom.
Men nu skall "Frej" åter till Kvarken och ansvaret för det här området övergår till hjälpisbrytaren "Balder Viking". På vägen skall den "ta ut" den nu lossade Seeland genom isvallen. Och vi skall ta ut dem till isvallen. Men när det sker vet vi inte. Det kan bli om ett par timmar, det kan bli i natt och det kan bli i morgon. Allt beror på "hur det går".
Sedan är det lik förb**** en båt kvar utanför Ö-vik. Den skall till Köpmanholmen med bränsle till Ö-vik energis centralvärme. Och blir antagligen en av "Balder"s första kunder. Fast på vägen upp skall de också fixa en båt som skall in till Härnösand och en som skall upp i Ångermanälven.
Så nu - Trettonhelgen - började issäsongen på fullt allvar.
Detta är "Uppland" som kom just efter "Frej".
Och här ser vi gubbarna på "Uppland" som försöker öppna lotsporten. Helt i onödan eftersom vi är högre än en lotsbåt. Så lotsen klättrar direkt från vårt fördäck över räcket där. Och knackade gubbarna på ryggen: "Hello Boys, You don't need to do this. I'm already on board".
Läs även andra bloggares åsikter om vinter, is, sjöfart
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)