Det är semestertid och politiken har gått in i semestermodus. Som en service till både Svenska och Norska läsare har Donkeyman roat sig med att göra en liten jämförelse mellan Svensk och Norsk inrikespolitik.
Först och främst måste man konstatera att den politiska situationen i de båda länder skiljer sig ganska rejält. Även så kallade "systerpartier" har ganska olika agendor.
Regering
Bägge länderna har koalitionsregering men med olika förteckan. Norge styrs av en röd/grön regering som domineras av ett stort Arbeiderparti (AP) och med Socialisisk Vensterparti (SV) och Senterpartiet (SP) som juniorpartners. Sverige styrs av en borgerlig regering med Moderaterna (m) som dominerande part och med Folkpartiet (FP), Kristen Demokratisk Samling (KDS) och Centerpartiet (CP) som juniorpartners.
Den Norska oppositionen är splittrad. Fremskrittspartiet (FrP) är det största partiet med Høyre (H) som god nummer två. Dessa två blir knappast stora nog för att bilda regering tillsammans. Venstre (V) vägrar att bilda regering ihop med FrP medan Kristelig Folkeparti (KrF) tvekar. Därmed är det mycket som talar för att det inte kommer att bli en borgerlig regering även om de borgerliga vinner valet.
Den Svenska oppositionen har tagit lärdom av de norska röd/grönas framgång. Man har sjösatt ett regeringsalternativ tillsammans med Vänsterpartiet (V) och Miljöpartiet (MP). Ett alternativ som man går till val på nästa år. I Sverige har vi alltså för första gången på många år ett val mellan två block där AP-MP-V står mot (c)-(fp)-(kd)-(m).
Socialdemokratin
I båda länderna har socialdemokratin dominerat politiken i lång tid. De är fortfarande det största partiet även om man i bägge länderna är långt ifrån det man en gång var. Arbeiderpartiet (AP) och Socialdemokraterna (s) är trots detta en betydande maktfaktor som man aldrig kan komma runt. Inte minst genom att partierna i grunden enbart utgör den politiska delen av en betydande rörelse med fackföreningarna och diverse andra organisationer i ryggen. Vem som styr vem av LO och partiet är i hög grad osäkert.
Politiskt har de bägge broderpartierna valt helt olika väg på sistone. Det så kallade "Rosornas Krig" som rasade internt på slutet av förra seklet fick olika segrare i de bägge länderna. I Sverige tog (s) en mer pragmatisk väg i likhet med sina Engelska och Tyska broderpartier. Under Göran Persons tid omvandlades Sverige från 1970-talets betongsossesamhälle till ett öppet och liberalt land. (s) och (m) har i många avseenden haft samma ståndpunkter. I Norge däremot vann den ideologiska fraktionen. Här styr (AP) med stadig kurs mot ett samhälle som på många sätt liknar Sverige under 1970-talet. Det vill säga ett samhälle där staten skall organisera allt åt dig och där samhället vet vad som är bra för dig.
Högern
Moderaterna (m) i Sverige motsvaras av Høyre (H) i Norge. Bägge partierna har sitt ursprung i de klassiska konservativa idealen men har förändrat sig dramatiskt sedan 1970-talet. (m) har i det avseendet gått längre än (H). De har förflyttat sig långt in mot centrum av den politiska skalan och har i många avseenden samma ståndpunkter som socialdemokratins högersida. Något som också var en valvinnare senaste gången.
Sverigedemokraterna (sd) blir av många jämförda med Fremskrittspartiet (FrP). Inget kunde vara mer felaktigt. (sd) är ett traditionellt ytterlighetsparti på högerkanten medan (FrP) egentligen inte låter sig placeras in på skalan på detta sätt. I många avseenden är man långt till höger, i många andra frågor har man liberala ståndpunkter medan man i andra avseenden är radikala.
Rent praktiskt innebär detta att FrP tar upp ett utrymme som i Svensk politik delas av de andra borgerliga partierna men attraherar väljare från alla partier. Man är också det största borgerliga partiet i Norge.
Centrum
De liberala partierna är i Sverige Folkpartiet (fp) och i Norge Venstre (V). Bägge dessa partier har stolta traditioner och var en gång i tiden de ledanda partierna på borgerlig sida. Men det var då det. Numera har de förvandlats till små partier som kämpar för att klara spärrgränsen. Bägge har dock visat sig vara mycket dugliga till att skaffa sig ett inflytande som vida överstiger det som deras storlek skulle antyda.
Rent praktiskt har de här partierna valt helt olika väg i de båda länderna. (fp) håller på att fylla ut utrymmet till höger om (m). Man antar många ståndpunkter som påminner om (FrP), till exempel i invandrarfrågan. (V) har å andra sidan svängt klart mot vänster, i invandrarfrågan har man diametralt motsatt åsikt mot (fp). På sistone har man också antagit huvudlinjerna i det Svenska Piratpartiets (pp) politik. Partiet har avsagt sig allt samarbete med (FrP) och flörtar vilt med socialdemokratin. Det liberala arvet tolkas alltså totalt olika i de båda länderna.
Det finns Kristna partier i bägge länder. Men Norska KrF har i grunden lite gemensamt med (kd) bortsett från den Kristna grundsynen. KrF skulle inte ha en nubbechans att få ens en enstaka procent i ett Svenskt Riksdagsval. Andelen Kristenkonservativa är helt enkelt betydligt högre i Norge än i Sverige. Donkeyman ser det här partiet som ett bakåtsträvande parti som önskar skapa en nation som det vore totalt outhärdligt för andra än väckelserörelsens folk att bo i.
Även Bondepartierna har gått helt olika väg. Svenska Centerpartiet (c) är EU-vänner, uttalat borgerliga och stödjer Alliansregeringen. Norska Senterpartiet (SP) är religiösa EU-hatare och har ståndpunkter som ligger långt ut på vänstersidan. De deltar i den röd/gröna regeringen.
Vänstern
Svenska Vänsterpartiet (v) har en helt annan bakgrund än Norska Socialistiskt Vänsterparti (SV). Det Svenska partiet har sina rötter i den gamla kommunistiska rörelsen och partiets historia kan spåras 90 år tillbaka. Man har aldrig gjort sig färdiga med historien och än i dag bubblar det kommunistiska arvet fram då och då. Den yttersta vänstern i Sverige är i praktiken en nullitet.
Norska SV bildades som ett nytt parti under 1970-talet och har samlat radikala från många olika håll. Man har inte några kopplingar till gamla tiders kommunism. De har länge varit betydligt större än sina Svenska motsvarigheter och hotade AP för inte så många år sedan. Men det faktum att AP styrde betydligt längre mot vänster än deras Svenska systerparti drog antagligen undan en stor del av underlaget för SV. Varför rösta på kopian i stället för originalet? Regeringsinnehavet har nog också kostat SV dyrt. Partiet har komprommisat så mycket att man har förlorat sin trovärdighet som radikalt oppositionsparti.
Yttersta vänstern i Norge utgör en klar Joker. SV:s svaghet har öppnat för partiet Rødt (R). De kan mycket väl ta sig in i Stortinget och kan då komma att bli "kungamakare".
I Sverige har vi ytterligare ett parti på vänstersidan. Det är Miljöpartiet (MP) som började som ett lätt borgerligt centrumsparti men som sakta men säkert drivit över på vänstersidan de har i mångt och mycket samma ståndpunkter som V och slåss om de samma väljarna. Med framgång.
Småpartier
I Norge har man inte några andra partier av betydelse. Kustpartiet var tidigare ett alternativ till KrF och SP och hade något enstaka mandat i Stortinget under ett par perioder. Partiet har numera fallit samman till att sakna betydelse.
I Sverige skakade Piratpartiet (PP) de etablerade genom att få in ett mandat i Europaparlamentet och man får in ett till när/om Lissabonfördraget blir ratificerat. Partiets hjärtfrågor rör yttrandefrihet, övervakning och fildelning.
Dessutom har Feministiskt Initiativ (FI) ett visst inflytande. Man hade nog haft stor chans i senaste riksdagsvalet om man inte hade fyllt upp listorna och partiledningen med radikalfeminister "av värsta sort" som skrämde väljarna lång väg.
Konservativ - Radikal
Konservativ i bemärkelsen bevarare av det bestående och ovillig till reformer eller förändringar är en beteckning som traditionellt har klistrats på Högersidan. Medan vänstern har kännetecknats av vilja till att förändra samhället.
I både Sverige och Norge har de här klassiska beteckningarna nästan bytt sida.
Speciellt märkbart är det i Norge. Här utgör SV - SP - KrF en konservativ axel som nästan kan betecknas som reaktionär. Och oppurtunistisk. Man vill över huvud taget inte ändra något som helst. Samhället har uppnått maximal lycka och får inte förändras. Medan V - H - FrP vill ta ett steg vidare i byggandet av välfärdssamhället.
I Sverige är det framför allt (v), (fp) och (kd) som står för det konservativa medan (mp), (c) och (m) kommer med spänstiga förslag till vidareutveckling.
I bägge länderna är Socialdemokratin tvekande. I Sverige stod de för konservatism (=betongsossarna) fram till sent 1980-tal. Så kom ett decennium där de svarade för den mest genomgripande samhällsomvanlingen sedan kriget. Nu vacklar man igen. Det finns krafter inom partiet som önskar riva upp en del av de egna reformerna medan det finns andra som vill gå vidare. Vilken riktning partiet tar under de närmaste åren blir helt avgörande.
I Norge har AP under senare tid stått stadigt på konservativ grund. Inget får förändras. Något som är ett villkor för att kunna regera ihop med de reaktionära partierna SV och SP.
Politiskt system
Det finns avgörande skillnader mellan länderna i det politiska systemet.
1) I Norge är en stortingsman i första hand solidarisk med sin hembygd och i andra hand solidarisk med nationen Norge. Detta innebär att hans / hennes huvudsakliga uppdrag består i att peta ned ett sugrör i statskassan som styr medel till hembygden.
I Sverige är en riksdagsman i första hand solidarisk med nationen Sverige och i andra hand med sin hembygd. Detta innebär att hans / hennes uppdrag består i att ta övergripande beslut som är till hela nationens bästa. Kan detta som biprodukt ge något bra till hembygden är det ok men det är inte därför man sitter i riksdagen.
2) I Norge har man inte ett valsystem där rösterna är lika värda. En Finnmarking är värd bortemot dubbelt så mycket som en Oslobo. Därför har landsbygden överrepresentation i förhållande till storstadsområdena. Detta kan bäst belysas med att nuvarande regering faktiskt förlorade valet i antalet röster räknat men vann det i antalet mandat.
I Sverige är proportionaliteten långt driven. Varje röst har lika tyngd. Detta gör att storstäderna dominerar i riksdagen. Med Norskt valsystem skulle Sverige vara garanterat Socialdemokratiskt styre under lång tid framöver.
3) I Norge har man en långt driven tradition med "omkamp". Har man förlorat en politisk fråga försöker man på alla sätt bromsa och förhindra genomförandet så att man kan riva upp beslutet efter nästa val. I Sverige förekommer detta i ganska begränsad omfattning. Har man förlorat så accepterar man det och strävar i stället för att resultatet trots allt skall bli så bra som möjligt.
En följd av det Norska tänkandet med dominans för glesbygden och solidaritet med hemorten gör att investeringar i infrastruktur inte görs utifrån en total bedömning av behovet sett över landet som helhet utan utifrån någon sorts "fördelning". Skall den ene få så måste den andra också få.
Framöver
I Norge är det Stortingsval i September. Det går att förutse en valkamp med massor av sk***tkastning. Huvudmotståndare blir AP och FrP. Men "de etablerade partierna" har i många år använt en en improduktiv kampmetod mot FrP. I stället för att sakligt bemöta de ståndpunkter partiet faktiskt har debatterar man osakligt och producerar felaktigheter, överdrifter och rena lögner. Något som i stor grad har medverkat till FrP:s frammarsch och byggt under allmänt politikerförakt. (Dess värre ser jag tendenser till att man i Sverige hanterar (sd) på samma sätt. Vilket tyvärr antagligen leder till att de kommer in i Riksdagen nästa gång.)
En sak är helt säker. Tidningarna sitter och tjuvhåller på en eller annan skandal som kommer att detonera när valet närmar sig. Och målet är antagligen FrP, framför allt därför att det i stort sett inte existerar journalister som sympatiserar med det partiet.
Fyra partier balanserar på 4%-spärren. Donkeyman skulle inte ha något emot om ett par av dessa ramlade ur. Han skulle inte sakna KrF, eller SP. Men det kan mycket väl bli V som får lämna det goda sällskapet. Kanske man skjuter sig självt i foten genom sin politik att blockera en borgerlig regering med FrP. En röst på V är i detta valet liktydigt med en röst på AP vilket rimligen bör skrämma alla som önskar regeringsskifte.
I Sverige händer inte något inom inrikespolitiken det närmaste halvåret. Sveriges ordförandeskap i EU blockerar detta effektivt. Många kritiserar den här "borgfreden" men å andra sidan skedde precis samma sak förra gången och då var AP i regering.
Läs även andra bloggares åsikter om politik
tisdag 7 juli 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
"(sd) är ett traditionellt ytterlighetsparti på högerkanten medan (FrP) egentligen inte låter sig placeras in på skalan på detta sätt."
SD anses som ett ytterlighetsparti av en enda anledning - partiets invandringspolitik. Allting som andas restriktivitet vad gäller invandringspolitik i Sverige, betraktas som främlingsfientlig extremism och det är oerhört lågt i tak i frågan.
Jämför man SD's med FRP's invandringspolitik, så kan man säkert finna en eller annan detaljskillnad, men inställningen följer i princip samma nivå. Båda partierna förespråkar en restriktiv invandringspolitik, som håller sig inom FN's ramar.
Det finns fler likheter än så om man studerar partiernas resp. program, icke minst följer båda partierna en värdekonservativ röd tråd (i Norge oftare kallade värdeliberal). Det som skiljer är i första hand partiernas resp. situation. FrP var delvis där SD är idag för ca 20 år sedan, d.v.s. ansett av ett etablissemang med näsan i vädret som ett främlingsfientligt populistparti.
I höst håller Norge stortingsval och FrP-ledaren Siv Jensen är en av de realistiska statsministerkandidaterna. Jag har studerat norsk politik nog för att konstatera att FrP hade varit mitt givna val om jag av någon anledning skulle bosatt mig i Norge. Jag hoppas verkligen att det skall räcka hela vägen för Frp i valet.
Ps. Jag är kommunpolitiker för SD
Jag har alltid uppfattat det som SD placeras till höger på grund av sin värdekonservatism och sina nationalistiska värderingar. Missförstå mig inte här, jag anser att Vänster/Höger-skalan är en dum rest från Franska nationalförsamlingen där de som gillade kungen satt till höger och de som gillade de gryende demokratiska idéerna satt till höger. Eller, i senare version: gillar man USA är man höger, gillar man Ryssland är man vänster. Hur ska detta kunna appliceras på något modernt parti? Men i nuläget i Sverige brukar konservatism, nationalism, individualism, och liberalism placeras till höger, medan internationalism och socialism sätts till vänster. Dum uppdelning (särskilt eftersom andra länder har andra skiljelinjer), men det är ungefär så det görs av journalister.
I grund och botten håller jag med om att höger-, vänsterskalan inte är bra. De allra flesta partierna har utvecklats så långt från den. Det finns så många andra axlar att sortera efter. Jag skall göra det i en senare artikel.
Skicka en kommentar