Regeringar

Donkeyman har ju varit politiskt intresserad i hela sitt liv. Därför följer han både Svensk och Norsk politik noga. Och kan inte undgå att notera att trots att mycket ser lika ut så är det ändå stora skillnader. Den här gången skall Donkeyman filosofera lite kring regeringsfrågan under "modern" tid. Därför att bägge länder har en regering som sliter med opinionssiffrorna. Donkeyman börjar med en liten sammanfattning av regeringsbildningarna under senare år.

Sverige
Socialdemokratin har dominerat Svensk politik länge. Med några få avbrott (Fälldin, Ullsten 76-82) (Bildt 91-94) så har det i huvudsak varit Socialdemokratisk minoritetsregering. En regering som hela tiden har haft stöd av Vänsterpartiet eller dess föregångare (skp, vpk, v). Men vänstern har i stort sett aldrig "fått något som helst" för sitt stöd. Bortsett från stödröster från vänstersidan hos (s). Den så kallade "Kamrat 4%".

Den klassiska vänster-högerskalan har sett ut ungefär så här:

v ... s ....... c, fp ...m

Det var ett starkt vänsterblock med ett stort och ett litet parti som stod mot ett borgerligt block som innehöll tre ungefär lika stora partier. Det borgerliga blocket i sin tur bestod av ett Mittenblock och ett renodlat Högerparti. De borgerliga regeringarna hade lite olika konstellationer: c-fp-m, fp, c-fp-m samt c-fp.

Men med tiden kom nya partier in i Riksdagen, (mp) och (kd). Och (s) började positionera sig närmare mitten av det politiska fältet. På den borgerliga sidan förändrades förhållandena mellan partierna. På 60-talet var (fp) störst, sedan blev (c) störst. Därefter började (m) växa och är ju dominerande i dag.

Vilket gav en vänster-högerskala som såg ut ungefär så här:

v ...... s ... mp, kd, c, fp ... m

Då är vi inne på situationen under Göran Perssons regeringstid.

Det som ändrade allt var när Alliansen bildades inför valet 2006. Vad som skedde var att (m) orienterade sig mot mitten, vilket möjliggjorde att alla fyra borgerliga partierna kunde samarbeta om en gemensam politik. En politik under ledning av "De Nya Moderaterna" som presenterade ett aktivt program med stora och populära reformer. Samtidigt som "folk flest" var lindrigt sagt trötta på självgodheten och pampfaktorn hos (s). Detta ledde till borgerlig valseger.

Till valet 2010 var det på nytt "omgiv". Det hade uppstått ännu ett nytt parti på yttersta högerkanten. Samtidigt hade oppositionen kopierat Alliansen och det Norska regeringsprojektet, därmed uppstod det "Röd-Gröna Blocket". Vilket gav följande politiska landskap:

v, mp .. s ...... kd, c, fp, m ...... sd

Resultatet blev att Borgerlig majoritetsregering övergick till Borgerlig minoritetsregering. Analyserna efteråt är intressanta. De "Röd-Gröna" skyller valförlusten bland annat på just valsamarbetet med (v). Nu hade vi fått det landskapet att vi har två stora (s), (m) partier medan resten är relativt sett små. (v), (kd), (c) och (fp) ligger alla nära 4% spärren.

Men för att komplicera situationen ytterligare så är sd inte enbart ett renodlat högerparti. I vissa avseenden, som till exempel invandrarpolitiken, så är de på yttersta högerkanten men i en del andra frågor är de i stort sett försvarare av 1970-talets samhälle. Det vill säga de står nära (s) och (v) i de frågorna. Även om det hittills inte satt några större spår i deras politiska vardag. Både (fp) och (c) har å andra sidan drivit mot höger. En del andra rörelser bland partierna ger ungefär den här skalan just nu:

v ..... s, mp ...... kd, m .. fp, c ........ sd

Opinionsundersökningarna ger dåliga resultat för Alliansen och goda siffror för (s). I dag lutar det mot ett dåligt val för Alliansen. Men det är två år kvar och två år före förra valet låg Alliansen ännu sämre till än de gör i dag.

Norge
Precis som i Sverige har politiken dominerats av Socialdemokratin. Fram till 1965 var det i huvudsak (ap)-regering men sedan dess har det varit växlande majoriteter men lite fler (ap) än borgerliga regeringar.

De borgerliga regeringarna har i all huvudsak haft sin tyngdpunkt i centrum med (KrF), (s) och (v) som deltagare, tidvis har även (h) varit med. SV har deltagit passivt som stöd åt de olika (ap)-regeringar som funnits.

Det Norska politiska landskapet har traditionellt sett ut ungefär så här.

sv .... ap .. v, s, krf ...... h

I den här perioden var "Mitten" eller "Sentrum" som man säger i Norge en stark kraft i politiken. Höjdpunkten var åren efter den andra folkomröstningen om EU.

Men även i Norge kom det in ett nytt parti i form av (Frp). En bit in på det nya seklet hade det politiska landskapet radikalt förändrats. Då hade (sv) vuxit sig så stora att de nästan vuxit i kapp (ap). Medan (Frp) höll på att växa i kapp (h). Dessutom var fortfarande mitten stark. De tidigare dominerande (ap) och (h) var i praktiken bägge utmande inom sina respektive block.

Nu skedde en radikal förändring i loppet av några år. (ap) gjorde en markant vänstersväng och började hämta tillbaka väljare som gått över till (sv). Samtidigt försvagades Mitten. Till valet 2005 sjösattes det "Röd-Gröna" samarbetet som byggde på att (s) gick över från den borgerliga sidan och siktade på att bilda koalition med (sv) och (ap). Vilket visade sig vara en vinnande kombination.

Det politiska landskapet såg nu ut ungefär så här:

sv, s ... ap ...... krf, v ... h ... frp

Men sedan dess har saker och ting förändrats igen. Ganska snart deklarerade (v) och (krf) att de inte önskade samarbeta med (frp) som var det största borgerliga partiet. Samtidigt förnyades (h) på många sätt, bland annat styrde man sin politik in mot mitten, antagligen inspirerade av deras Svenska broderparti (m). Något som har ledit till att (h) har växt dramatiskt, på bekostnad av (frp) och blivit det ledande borgerliga partiet. Vilket också har ledit till att (v) och (krf) uttalat att de faktiskt "kan" samarbeta med (frp). Vi ser nu alltså ett borgerligt block med (h) som dominerande parti.

En andra utveckling är att alla småpartierna har minskat dramatiskt i storlek. På dagens opinionsundersökningar ligger (sv), (s), (krf) och (v) alla farligt nära 4% spärren.

Dessutom har det "Röd-Gröna" projektet fallit långt ned på "gallup". Som situationen är just nu har (h) och (frp) egen majoritet och ett regeringsskifte verkar ligga nära till hands vid valet nästa år.

Dagens politiska landskap ser ut ungefär så här:

sv, s .... ap ........ h, krf, v .. frp

Regeringsfrågan

Som "gallup" ser ut just nu verkar det luta mot regeringsskifte i bägge länderna. Men på vänstersidan är alternativen just nu inte helt solklara.

I Sverige anser man att (s)-väljarnas traditionella motvilja mot (v) och klassiska "kommunister" var orsaken till det "Röd-Gröna" haveriet förra gången. Samtidigt vill (mp) spela en roll som "kungamakare" för att kunna få igenom mest möjligt av sin politik. Slutligen svävar (sd) som en obehaglig joker som inte någon vill ta i med tång en gång. En ny regering måste ha sin tyngdpunkt hos (s), allt annat är otänkbart men hur en majoritet skall skapas är osäkert. Om ett eller flera av småpartierna "ramlar ur" Riksdagen kan förutsättningarna helt och hållet förändras åt det ena eller andra hållet beroende på vilka som "faller ut".

I Norge ger allt fler det "Röd-Gröna" samarbetet skulden för att (sv) och (s) ligger så nära spärrgränsen. Samtidigt är det lockande för (v) och (krf) att ta sig in i "värmen" genom ett formaliserat samarbete med (ap). Det kan också komma att vara enda möjligheten för (ap) att skapa en majoritet. En roll som "kungamakare" skulle nog passa de två partierna förträffligt. Sedan har vi problemet med att de inte heller har "säker marginal" nedåt. De kan fort "ramla ur", något som (v) redan har upplevt en gång på senare tid. En borgerlig valseger måste ge en regering som har sin tyngpunkt hos (h). Ganska säkert också i samarbete med (frp) därför att "tyngden" hos de små mittenpartierna knappast räcker till för att bilda en majoritet ihop med (h).

Det är alltså alldeles uppenbart att det är (s)-(ap) och deras "systrar" (m)-(h) som är de dominerande och avgörande partierna i bägge länder. (m)-(h) har bägge vänt sig mot Mitten och intagit ståndpunkter som i många fall sammanfaller med Högerflygeln hos (s)-(ap). De Socialdemokratiska partierna har en betydligt större "spännvidd" i sina åsikter. Deras vänstersida är i princip enig med (v)-(sv) om det mesta medan deras högersida som sagt har stor gemenskap med (m)-(h). Men som det ser ut just nu ligger (s) längre till höger än (ap).

Det börjar samtidigt bli allt mer uppenbart att den stora massan av väljare utgörs av vad som Galbraith i sin tid kallade för "The Satisfied Majority". Man skulle också kunna kalla dem för "Den nöjda Medelklassen". Det vill säga de som i huvudsak vill försvara och bevara sin livsstil. Och som är livrädda för att "ramla över kanten" ned till de kanske 15% som lever i "utanförskap". Man vinner alltså inte längre några val på en radikal vänsterpolitik. Denna tendens är ännu starkare i Sverige än i Norge.

Ett bra tecken på detta är att (s) i många år har dominerats av partiets pragmatiska högersida. Men efter valförlusten 2010 fick vänstersidan ta över hegemonin. Vilket ledde till att "Åsa-Nisse" Juholt blev partiledare. Och retoriken blev plötsligt ideologiskt vänsterinriktad. Det vill säga den gick ut på att reversera allt som skett efter 1990 och "vrida klockan tillbaka" till 1970-talet. Kombinationen av ett "stolpskott" som partiledare och vänsterretorik gav omedelbart utslag i att sympatierna i all gallup störtdök. "Plummeted" är ett bra Engelskt ord för vad som skedde. Men så snart som "ordningen" återställts och partiets högersida kommit till rodret stiger sympatierna igen.

Det är alldeles uppenbart att tyngdpunkten av medlemmar och aktiva inom (s) tillhör vänsterflygeln medan merparten av partiets väljare stödjer högersidan. Något som självfallet ställer den interna partidemokratin på svåra prov. Problemet är också att man tidvis hamnar så nära (m) att många har svårt att se skillnaden i partiernas ståndpunkter. Den politiska debatten präglas också av detta. Företrädare för bägge partierna försöker stadigt markera skillnader i politiken men det blir ofta en debatt av typen "fjädrar och höns".

I Norge har vi en annan faktor som spelar in. Det är en "nationalistisk konservatism" som inte existerar i Sverige. (sv), (s), (krf) och (ap) lever till stor del på en önskan att "vrida tillbaka klockan" till en bättre och lyckligare tid. Till exempel 1970-talet när "Internationaliseringen" inte slagit igenom, EU ännu var litet, Euron inte var påtänkt, urbaniseringen inte hade tagit fart och Norge såg ut "som det alltid gjort". Paradoxalt lever de här fyra Norska partierna i detta avseende i samma föreställningsvärld som vårt Svenska (sd). Men också som det havererade Svenska "Röd-Gröna" projektet önskade och som Juholt senare var advokat för.

Men precis som i Sverige håller väljarmajoriteten på att vridas över till "Den nöjda Medelklassen". Något som kommer att rita om den politiska kartan även i Norge i en nära framtid.

Prognos
Donkeyman ser för sig att ett block bestående av "Högersossar" och "Høyre/Moderater" kommer att sopa hem si så där 70 % av rösterna i bägge länder. Men så har vi "Blockpolitiken" som försvårar att skapa en regering som motsvarar folkviljan.

I Norge verkar "folk" helt enkelt trötta på det "Röd-Gröna" projektet. Samtidigt som den ovan nämnda förskjutningen från "nationalkonservatism" till "nöjd medelklass" blir en viktig faktor. Vid första korsväg ligger det nog nära till hands med en ren (h)-(frp) regering. Så får vi se vilka småpartier som överlever valet. Faller både (sv) och (s) ut så är saken klar. Men det kan också bli mittpartierna som försvinner och då blir matematiken lite annorlunda.

I Sverige är ekvationen mer komplicerad. Även här beror mycket på vilka som ramlar ur. Men här kompliceras också ekvationen av (sd) som inte någondera blocket vill ha med som stödparti. Samtidigt har vi (mp) som väldigt gärna vill bli "kungamakare". Detta kan leda till att den regeringsbildning som egentligen har varit naturlig i många år faktiskt inträffar. Nämligen att (s) + (m) blir sant. De två partierna har i dag ett så omfattande gemensamt tankegods att det vore naturligt om de bildade regering tillsammans.

Vänstersidan hos (s) och den klassiska konservativa högersidan hos (m) skulle innebära ett utmärkt internt korreks hos de bägge partierna. Det som i många år har förhindrat en sådan regeringsbildning har varit bägge partiers behov av varandra som "fiender". Men i ett nytt läge med (mp) och (sd) som "lösdrivare" kan detta komma att bli enda förnuftiga möjligheten.

En möjlighet som Donkeyman i så fall skulle se som ett mycket förnuftigt och bra alternativ.

Som det ser ut just i dag - Juni 2012 - sliter både (m) och (s) med idétorka. Ingendera sidan tycks ha några reformer i bakfickan. (m) därför att man gick in i regering med ett stort handlingsprogram i handen. Ett handlingsprogram som man till stora delar genomfört och nu håller på att konsolidera. Något "Steg 2" verkar inte finnas färdigt. (s) sliter därför att man har problem med att omvandla sin idévärld till konkreta reformförslag som kan fungera i dagens samhälle.

Ser vi till Norge så är idétorkan påfallande hos de "Röd-Gröna". Det är länge sedan man hade någon egentlig reform att "slå i bordet med". I grunden är deras situation ganska lika situationen hos "Alliansen". Den inledande entusiasmen har för länge sedan övergått till ren pliktskyldig administration. Dessutom har kritiken mot missförhållanden inom skola, socialtjänst, sjukvård, äldrevård, kollektivtrafik och så blivit massiv. Här har regeringen trots nästan två hela valperioder vid makten inte lyckats genomföra några dramatiska förbättringar. Ovanpå detta kommer den ena politiska skandalen efter den andra upp i ljuset. Skandaler som innehåller allt från korruption till rent "mismanagement".

Hos oppositionen står ett regeringssuget (h) med en mängd med färdiga förslag som skall genomföras vid ett eventuellt regeringsskifte. Situationen känns ungefär som hos Alliansen 2006. Frågan är ju bara hur en eventuell regering skall se ut och om man lyckas "hålla koken" fram till valet 2013 och faktiskt besegra de "Röd-Gröna".

Och ser man till opinionsundersökningarna så kan man alltså just nu dra slutsatsen att det Norska Folket är trötta på den politik som det Svenska Folket vill ha. Medan det Svenska Folket är trötta på den politik som det Norska Folket vill ha. Vilket egentligen ganska väl beskriver situationen även år 2005-2006. Fast då var det "tvärtom" - Borgerlig regering i Norge och Socialdemokratisk i Sverige.

 Läs även andra bloggares åsikter om politik, alliansen, moderaterna, socialdemokraterna