Hög Gråhårsfaktor

Först och främst
Donkeyman tackar alla de läsare som åter kommit med sina mailar och undrat om han har smällt av eller vad f****n som pågår. Svaret är följande:

Donkeyman har för det första haft en glädjande månad med ett par lukrativa uppdrag i tillägg till det dagliga brödet som han drar ihop till på sin bogserbåt i Husum. Och man biter inte den hand som föder en. Vare sig man är hund eller människa. Så Donkeyman har ägnat tiden till att jobba.

Men det är inte hela sanningen. Donkeyman har dessutom drabbats av en aldrig så liten depression. Han tänker på hustrun Borgny som strök med för snart sex år sedan. Och han tänker på sällskapsdamen Line-Merethe som fick sluta sina dagar i julas. Så tänker han på alla de trevliga resor han har haft ihop med dem. Med nostalgi. Han minns alla de härliga konserterna vi har varit på. Han minns flera besök på Royal Albert Hall. Han minns rökiga källarklubbar i olika storstäder. Han minns ........ You name it.

Konsertbiljetter måste köpas långt i förväg. Och denna vinter har Donkeyman kastat många fina biljetter i soptunnan därför att de damer han ville uppleva det här tillsammans med har slutat sina dagar. Och sitter i "Fiddlers Green" och väntar på Donkeyman.

Men nu har Donkeyman sörjt nog. Den här helgen har han bestämt sig för att nu skall det bloggas igen. Mer personligt än tidigare. Och mer ofta. Dessutom skall Donkeyman börja leva. Och i går hade han biljetter till en ny konsert. Som han skulle ha gått på med L-M. Som är död.

Men Donkeyman drog till Stockholm, inviterade sin gamle jobbarkompis Janne och drog på en absolut höjdarkväll på Tyrol. I går kväll.

Gråhårsfaktor
Detta var en konsert med hög gråhårsfaktor. Det var Rock'n Roll. Och inte någon helvetes modern sk*****t. Detta var "The Real Thing". Hela Svenska Rockeliten. Inga kopior utan originalet från 1950-talet. Gamla stabbiga gubbar och gummor som stod fram och körde sina hits från 1958, 1960 och 1962. Gubbar och Gummor som Rockade skiten ur oss för 50 år sedan. Och som låg överst på listorna för 50 år sedan.

Innan Beatles. Samtida med Elvis, Jerry Lee, Bill Haley och gänget ......

Gubbar och Gummor som lyssnade på "Radio Lux" och "Radio Nord".

Lite stabbiga i benen, ganska mycket grått hår, men - vilka minnen.

30 suveräna musiker. Med Little Gerhard, Rock-Ragge, Burken, Kinch och Rock-Olga som de största affischnamnen.

Oj, oj, oj. Vad härligt att se Rock - Olga. En gammal kärring, klädd i tonårskläder som behöver hjälp att komma ut på scenen. Som börjar sjunga men gör en liten paus i första låten och säger: "Fy faaen, det gör så in i helvete ont i benen, jag orkar inte stå och sjunga" och sätter sig på en pall i stället. Men vilket stöt i rösten. Samma härliga stöt som den gången på sent 50-tal.

Och publiken på Tyrol. Där min kompis Janne som är 55 antagligen var yngst. Bortsett från en liten skara helt unga som var musikaliskt medvetna.

Käre läsare. Tänk er många hundra gråhåriga ungdomar som står upp, klappar takten, ylar, skriker, jublar och bara är lyckliga. Precis som rockpubliken gjorde på ungdomsgårdarna runt Stockholm den gånge n för 50 år sedan. Tänk er "Kingside". Tänk er "Nalen". Alla vi i publiken var där. Den gången och i går.

Och vi var lika glada i går. Gamla gubbar och kärringar. 60 plussare. Hela gänget. Vi stod upp, klappade över huvudena, skrek, jublade, grät och mindes vår ungdom. När allt var så mycket bättre. Och den ljusnande framtid var vår.

Och det var inte någon 15-låtarskonsert. Här rockade man skiten ur folk. I TRE OCH EN HALV TIMME UTAN PAUS. Start 2000. Slut 2330. Och trots att Donkeyman smällt i sig drajor, drinkar, pilsner, vinare och Gud vet vad till ett värde av våldsamma stålar under konsertens lopp så var han törstig i morse. Det var nämligen en synnerligen effektiv "spillkråkeservice" i sving på Tyrol. Och i morse hade Donkeyman en strupe som påminde om ett sandpapper. Och antagligen många meters andedräkt.

Snacka om Nostalgifaktor, Snacka om Gråhårsfaktor.

Dess värre är det många av de gamla musikerna som har fått lämna oss. Till exempel föll Kenneth Svanström ihop efter en liknande konsert för fem år sedan. Men redan dagen efter ställde hans son Richard upp och spelade. Och Richard var med i går också. Som den allra värsta Jerry Lee. Den gången för 50 år sedan. Trots att han inte var med då - men han hade en fader som var det.

Det är många år sedan som Donkeyman hade så roligt. Och så kommer den trista tanken tillbaka. Tänk vad Borgny eller Line Merethe skulle ha älskat detta. De skulle ha varit i 100. Och lite till.

Men that's life - de har kilat vidare och Donkeyman är fortfarande med. Tillsammans med Gerhard, Olga, Burken, Ragge och alla de andra.

I går var det en kväll när man kunde tro att det brunnit på ålderdomshemmet. Men - vår arrangör, guru och gittarist Hans Edler har lovat att hålla i gång många år till. Fast det är nog inte långt borta att han tvingas organisera rullatorparkering utanför ingången.

ROCK'N ROLL IS HERE TO STAY.

Läs även andra bloggares åsikter om rock n roll, konsert