För det första har han årets första sammanhängande semester (ferie) som varar från torsdag kväll till tisdag morgon. En ferie som han tillbringar i Stockholm. Resa med "Foppa Airlines" ned från Ö-vik på fredag förmiddag och åter med samma eminenta bolag på måndag "lunch time". Sedan blir det veckan i Husum och tillbaka till Tromsø efter nästa helg. För tre år sedan "trappade Donkeyman ned" - resultatet är att han jobbar mer än någonsin. Denna sommar har det varit tre dockningar och tre klassförnyelser. Som alla har rotts i hamn trots en mängd problem.
För det andra så har han deltagit i en enormt festlig "Reunion" som var en del av ångfartyget "Blidösunds" 100-årsjubileum. Ett fartyg som Donkeyman en gång i tiden var helt central i att rädda till eftervärlden. Det nuvarande "Blidösundsbolaget" hade samlat ihop en mängd "oldtimers" som jobbade ombord på -70 och -80-talen. Vilket ledde till en fantastiskt trevlig kväll där Donkeyman mötte massor av folk han inte träffat på 10-20-30 år. En höjdarkväll helt enkelt. Hatten av för min gamle eldare Göran Ahlqvist (som numera är VD i firman) för att han fixade detta. Han får en liten poäng i himlen från mig för den saken.
Och vilken "reunion" det var. Massor med folk som man har jobbat ihop med dag efter dag i åratal men som har drivit åt andra håll i livet. Synd bara att tiden var så kort. Vad är ett 6-timmars arrangemang i det sammanhanget. Det borde ha varit en hel helg. Men sådant har ju inte dagens stressade människor tid med.
Givetvis inramas ett sådant evenemang i groggarnas glada radda så det blev en sen kväll. Och en seg morgon i dag. Men det gick att åtgärda klockan 11 när Ölklockan slog i Stadshustornet. Fast mer om det senare.
För det tredje så kunde Donkeyman också fira 40-årsjubileum som maskinist. Det var nämligen så att en kväll i mitten av Juli år 1971 så kom de unga däckarna Janne och Göran över till "Mariefred" där Donkeyman var eldare. Budskapet var att komma över och diskutera jobb som maskinchef ombord. Något en snart 22 år gammal eldare givetvis var interesserad av. Det var ju då som nu brist på folk men på den tiden kunde man bristmönstra. Det vill säga "mönstra tills det behörig kan anskaffas" - vilket var aldrig. Så efter bara några få dagar tillträdde Donkeyman som "Mäster" ombord på Blidösund. Föga kunde han då veta att där och då startade en karriär som skulle föra honom till ansvarsfulla jobb världen runt.
Och när herr Ceremonimästare Ahlqvist skapade en cirkel där de som varit tidigast ombord på "Blidan" som anställda så blev det en filosofisk fråga. Janne och Göran var nämligen "frivilliga" entusiaster som jobbade heltid - men gratis. Medan Donkeyman kom ombord som anställd Maskinchef som mönstrades på Stockholms Sjömanshus. Så striden om vem som först var anställd står nog mellan Donkeyman och herr kapten Christer Ander. Men när det gäller vilka som var först ombord på heltid så är det solklart - det var Janne , Göran och Niklas.
Men helgen har också inneburit ett fjärde jubileum. Denna Söndag har Donekyman firat sin 62-årsdag. Ett firande som för övrigt fortfarande pågår. Firandet har föregått i all stillhet (och ensamhet) på krogen. Donkeyman travade bort till den gamla hederliga stamkrogen "Pelikan" där han intog en enklare 4-timmars lunch. Som just nu avslutas med ett par "efterpilsner" och Internetsurfing på "Blå Dörren". Sedan blir det antagligen kväll och samling inför morgondagens resa till Ö-vik.
Så kan Donkeyman också fira ett femte jubileum. Bland moderns kvarlåtenskap finns nämligen dagböcker. Som visar att familjen besökte krogen "Port Arthur" till lunch den 16.Oktober i nådens år 1951. För att fira det då tvååriga barnets födelsedag. Och "Port Arthur" är samma ställe som "Pelikan". Så kan man också filosofera kring att det var ett stort ögonblick när en fattig droskchaffis som fadern var spenderar krogen på familjen. Det var långt mellan gångerna när man ansåg sig ha råd med sådant. Så när Donkeyman var på "Pelikan" i dag var det alltså 60 år sedan det första besöket där.
Med så mycket jubileer så måste givetvis allt firas i god ordning. Men Donkeyman var inte så sugen efter gårdagens ovationer. Alltså blev det mer dricka än äta. Detta är i vart fall ett foto som visar Donkeymans förrätt: Det som den trogne läsaren ser är en äkta Svensk SOS (Smör, Ost och Sill) med en pava pilsner och en stor sup (Bäska Droppar för kännedom). (Klicka på bilderna för större bilder).
Därefter hoppade man över varmrätten och ersatte den med ännu en pilsner. Och så en Strega. Och så en Punsch. Men så slog hungern till och han klämde en Äppelpaj med Vaniljglass tillsammans med en Calvados. Varefter den andra desserten ut så här:
Det som läsaren ser är en riktig "Bondgrogg" bestående av en sexa "Eau de Vie" och Sockerdricka. Samt lite is.
Men hela helgens största behållning var ändå den här damen (alla andra får ursäkta):
Tänk att få träffa min gamla eldare Rebecca Fors igen efter 25 år. Hon som blev riktig koleldare och inte bara hade det som en kort ploj utan faktiskt stod och skyfflade kol på "Blidösund" i 8 (åtta) år. Och Rebecca var inte någon stor muskeltjej. Hon var tunn och smal men vältränad. Men hon hade också tekniskt huvud och förstånd långt över det vanliga. Hon arbetade inte mot naturlagarna. Hon lärde sig blixtsnabbt att koleldning enbart och allena handlar om teknik.
"Becca" förfinade tekniken ut i fingerspetsarna. Hon jobbade många gånger 18-timmarsvakter utan att en svettdroppe trängde fram i pannan. Trots att det krävdes slaggning under full fart i sjön, trots att det krävdes nattliga nödreparationer av både det ena och det andra, trots att det var usla koll (tidvis eldade vi med den Polska fosterjorden), trots att det inte fanns pengar till något som helst - vi hade usla roster, usla verktyg, läckande kondensor, läckande allt annat - men båten gick. Tack vare hårt arbete och intelligenta "permanenta provisorier".
När det skulle krypas inne i pannan för att knacka pannsten så var hon som en ål mellan eldrör och tuber. Och hon var noggrann till det plågsamma. Allt - absolut allt - skulle väck innan hon gav upp och krälade ut ur manhålen. När Donkeyman påpekade att det var bra nog så var det inte bra nog åt Rebecca. "Det är jag som eldar och det är jag som skall jobba extra om det inte är rent". Slutdiskuterat.
Alla de åren jag jobbade med Rebecca var en ren glädje. Hon kunde ha gjort en lysande karriär som sjömaskinist och inspektör. Men hon valde musiken - OCH DÄR ÄR HON ÄNDÅ BÄTTRE. Helt ofattbart. Fy för fanen vilken glädje det var att få träffa Rebecca igen efter så många år. Och vi kramades hela kvällen, stod och grät tillsammans, och snackade om alla motgångar som med tiden har förvandlats till "goda historier". Oj, oj, oj vad vi jobbade för att få den båten från A till B genom åren. Jag har i efterhand haft många "högerhänder" i form av 1:e maskinister, "junior superintendents" och andra men än i dag som 62 år gammal har jag aldrig upplevt att ha en så pålitlig och idérik "högra hand". Skulle hon behöva jobb skulle Donkeyman inte tveka en sekund - hon åkte in som assistent direkt, även om det numera enbart gäller motorfartyg. Så tekniskt begåvad är hon.
Det var kvällens verkligt stora behållning att få träffa henne igen - alla andra får ursäkta. Även om jag kunde skriva lika långa utläggnignar om många fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar