Omgiv

Nu är partierna på bägge sidor av "Kölen" i full sving med att organisera sig inför nästa val. I synnerhet de små partierna som balanserar på 4% gränsen, dvs (v), (c), (kd) i Sverige respektive (sv), (sp), (v) och (krf) i Norge visar alla aktivitet. Allt för att säkra en framtid "över strecket" vid nästa val. Donkeyman måste här och nu erkänna att han skulle inte se det som någon förlust om hela det här gänget ramlade ur parlamenten, gärna i släptåg med Sverigedemokraterna.

Åtgärderna är att byta ledare och bestämma den politiska inriktningen inför framtiden. Den tiden när ett parti hade en politisk ideologi som man sedan försökte "missionera" för hos väljarna är förbi. Nu väljer man politisk linje utifrån vad som kan tänkas ge bäst utdelning vid nästa val. Och det finns många strategiska möjligheter som skall övervägas av diverse experter och "spin doctors".

Skall vi se till Sverige så har alla tre småpartierna en stor spännvidd internt.

Vänsterpartiet (v) innehåller allt från missnöjda pragmatiska sossar, övervintrande Sovjet- eller Kinakommunister till rena revolutionsromantiker. Centerpartiet (c) innehåller allt från "gröna vågare" och bönder till den urbana "Stureplanscentern". Medan Kristdemokraterna (kd) innehåller allt från extrema bokstavstroende frimicklare till moderna tiders poppiga statskyrkoanhängare. Det säger sig självt att det är inte lätt att finna en gemensam linje och inriktning i så breda spekter. Å andra sidan spelar det inte någon större roll vem som leder (kd). De har passerat sitt "bäst före" - datum och kommer att sakta men säkert "nullificeras".

När det sedan förekommer ideologisk rörelse hos de "stora" partierna är det inte helt orealistiskt att räkna med att den ideologiska kartan blir förändrad till nästa val. Det parti som tycks hålla "stadig kurs" i högerfilen av politikens mittfåra är Moderaterna (m) medan Folkpartiet (fp) håller på att cementera en position på högersidan av (m) där man antagligen önskar att fylla ut det vacuum som (m) lämnade efter sig när firma Reinfeldt / Schlingman / Borg justerade partiets kurs mot mitten inför valet 2006. Uppenbarligen ser (fp) också en möjlighet att attrahera samma väljare som Sverigedemokraterna (sd) gör. Miljöpartiet (mp) slutligen har efter skiftet av "språkrör" klart markerat att man i många frågor önskar samarbeta med "Alliansen". Det "Röd-Gröna" samarbetet har som bekant havererat.

Vart Socialdemokraterna (s) är på väg är inte så gott att säga. I grunden kan man beskriva dem som tre partier. "De Pragmatiska" - "De Nostalgiska" och "De Ideologiska". Pragmatikerna dit Göran Persson definitivt måste räknas har kastat av sig det socialistiska arvet. De önskar utveckla samhället med utgångspunkt i dagens existerande samhälle, inte med utgångspunkt i ett drömsamhälle som inte finns. Nostalgikerna vill vrida tillbaka klockan till en tid när allt var mycket trevligare, allra helst vill man tillbaka till 60-talet och Betongsossarnas tidevarv. Det verkar som om Ayatollah Juholt företräder den linjen. Medan Ideologerna slutligen önskar en renodlad Socialistisk politik med utgångspunkt i de gamla Skrifterna. Skulle Ideologerna komma att styra partiet är det definitivt dåliga nyheter för (v). Medan Nostalgiker och Pragmatiker lämnar ett område öppet för dem.

Centerpartiet har genom sitt partiledarval definitivt lagt ned tankarna på att bli ett intresseparti för "landsbygden". I stället siktar man mot att bli ett liberalt urbant parti, dvs Stureplanscentern kommer att dominera. Något som jag tror är ett fatalt taktiskt misstag.

Vänsterpartiet slutligen står inför en partiledarstrid som antagligen också blir en ideologisk strid. Partiet har i stor utsträckning fungerat som en intresseorganisation för offentligt anställda. Kryddat med "Klasskampretorik". Både (s) och (v) talar i starka ordalag om att få slut på "Barnfattigdomen", vilket i klartext innebär att få slut på all fattigdom eftersom fattiga barn normalt sett har fattiga föräldrar.

Vilket självfallet för tankarna tillbaka till "The Good old Days" när (s) byggde Folkhemmet och förvandlade den svältande Arbetarklassen till en ganska nöjd Medelklass. Och det är väl här som problemen ligger hos bägge partierna. Enligt ideologerna hos Sossarna finns det 1,2 miljoner fattiga i Sverige. Vilket innebär arbetslösa, sjuka, utförsäkrade och andra som på ett eller annat sätt har hamnat "Utanför". Alliansen talar om "Utanförskap" vilket är en ganska målande beteckning. Problemet är bara att Sveriges totala befolkning är 9,4 miljoner. Vilket innebär att med Sossarnas egna siffror finns det 8,2 miljoner som inte är "Fattiga" eller "Utanför".

Det var Karl Marx som skapade teorin om "Klasser" i samhället. Med den tanken att de olika klasserna hade gemensamma intressen. Det rådde alltså intressemotsättningar mellan de olika klasserna. Men även på den tiden var de som stod "Utanför" en liten minoritet. Den stora mängden var "Arbetare" som i stort sett hade gemensamma intressen med "Lägre Tjänstemän". "Högre Tjänstemän" och "Överklass" var åter en liten minoritet. När det blev allmän rösträtt så vann också det parti som tillvaratog "Arbetarna" och deras intressen varje val. Helt enkelt därför att man var intresseorganisation för en absolut majoritet av samhället.

Marx klassteori gäller än i dag. Med den skillnaden att klassfördelningen är annorlunda än då. Vi har de som står "Utanför" som utgör en liten minoritet, enligt Sossarna själva mindre än 15%. Den absoluta majoriteten utgörs av "Medelklassen" som inkluderar alla Arbetare och Tjänstemän. Medan "Överklassen" fortfarande är en helt liten minoritet. I dag vinner man inte några val om man inte tillvaratar "Medelklassen" och dess intressen. Vilket uppenbarligen vare sig (s) eller (v) förstår. Men är något som (m) och (fp) har begripit.

Det finns inte något som "Medelklassen" är mer rädd för än att "ramla över kanten" och hamna "Utanför". Det som lönar sig politiskt är alltså att se till att det finns effektiva "livlinor" för dem som av något skäl hamnar nära kanten. Och det är också en del av retoriken från (s) gentemot Alliansen att denna försämrar dessa "livlinor". Medan Alliansen å sin sida genom bland anant "Jobbskatteavdragen" har förbättrat "Medelklassen"s villkor dramatiskt. Betydligt mer än vad någonsin Facket har klarat av genom förhandlingar. Sedan kan man ju fundera över om den som behöver "livlinor" för att uppehålla sin levnadsstandard inte egentligen har hamnat i "Utanförskap".

Vänsterpartiet har alltså i praktisk politik blivit ett intresseparti för offentligt anställda medan man i retoriken är ett parti för dem som står "Utanför". Den ekvationen går inte ihop. Vilket också väljarna har upptäckt. Personligen tror jag att (v) måste kasta helt och hållet loss från det "Röd-Gröna" tänkandet och bli ett intresseparti för dem som står "Utanför". Då kan partiet växa. Annars åker man ut ur Riksdagen vid nästa korsväg.

De andra partierna kommer ganska säkert att låta nästa val bli ett slag om just "Medelklassen". Helt enkelt därför att utan dess stöd vinner man inte några val. Skiljelinjen kommer att gå mellan metoderna (s) och (sd) kommer att gå in för "livlinor" medan (m), (c) och (fp) kommer att gå in för att förbättra villkoren för "Medelklassen" så att man klarar sig själva. Medan (mp) slutligen kommer att vilja ha både - och. De som redan står "Utanför" kommer att ha ganska lite att hämta hos någondera blocket.

Vilket lämnar hela vänsterkanten "wide open" för ett reformerat Vänsterparti. Som tillvaratar intressena hos alla dem som hamnat "Utanför". Alternativet är att fortsätta att vara "Sossarna Light", något som säkert leder till partiets undergång. Varför rösta på kopian när originalet finns.

Skall vi se till hur Donkeyman ser framtidens politiska "linjal" så blir det så här:

Invandringspolitik:
(v)(kd) - (s)(m)(mp)(c) - (fp)(sd)
"Den vanliga" politiken:
(v)(s) - (sd)(mp) - (m)(kd) - (c)(fp)


Läs även andra bloggares åsikter om politik, vänsterpartiet, socialdemokraterna, alliansen