Nu har Sossarnas "KrisKommision" eller kanske man skall kalla den "KatastrofKommision" presenterat sitt verk. Och Donkeyman har i sin egenskap av "Sossologie Studerande" kastat sig över detta. Med stort intresse.
Dess värre (for Sossarna) innehåller inte verket någon analys av varför man förlorade valet 2010. Den innehåller inte heller någon strategi kring hur man skall vinna valet 2014. Den som söker sådan information får leta någon annan stans. Något som även Aftonbladets ledarsida konstaterar.
Däremot innehåller rapporten en omfattande genomgång av olika aktuella politiska tema. Där man kan läsa mellan raderna att kommisionen med nostalgi i blick önskar en återgång till 1960-talet och dess politik. Utan att ta hänsyn till att 2010-talets problem inte låter sig lösas med 1960-talets politik.
I brist på ledning från Sossarnas egen KK har Donkeyman gjort sin analys av Sossarnas haveri. Han menar att man måste starta med en kort historik för att förstå sammanhanget.
Socialdemokratin har under de senaste 100 åren genomgått tre faser. Den första som sträcker sig ända fram till 1960-talet kan betecknas som Reformfasen. Den kan på många sätt jämföras med situationen under en Revolution. Man samlade det som på den tiden kunde betecknas som "underklassen" det vill säga lägre tjänstemän, arbetare och de som stod utanför kring bygget av välfärdssamhället. På så vis hade man en absolut majoritet av landets befolkning bakom sig i marschen mot ett gemensamt mål.
Nästa fas brukar Donkeyman kalla Betongfasen. Då hade man uppnått sina mål. Välfärdssamhället var skapat. Nu gällde det att konsolidera det man uppnått. Den här perioden omfattar 1960-, 70- och 80-talen. Det var nu som Betongsossarna styrde landet i det närmaste enväldigt. Rörelsen byggde upp ett omfattande Pampvälde. Man hade fortfarande ett massivt stöd från samma grupper som tidigare. Men partiets naturliga stöd minskade samtidigt i omfattning. Lägre tjänstemän och arbetare övergick sakta men säkert till att vara en medelklass. Med andra behov och värderingar än de som stod utanför.
Sedan kom den ekonomiska krisen och 1990-talet. En period när Socialdemokratin övergick till att vara Pragmatiker. Under Göran Perssons period förändrades det Svenska samhället i grunden. Bland annat genom omfattande avregleringar, EU-inträde och liberalisering. Betongpolitiken upphörde. Men denna förändring skedde inte av ideologiska skäl. Den skedde av nödvändighet. Man kan säga att samhället hastigt "AvSossades".
En beskrivning av dagens problem blir alltså enligt Donkeyman beskrivas så här. Förr bestod Rörelsen av lägre medelklass, arbetare och utanförgrupper. Det var en majoritet som strävade efter en gemensam målsättning - välfärdssamhället. I dag när kampen är vunnen har lägre medelklass och arbetare sin gemenskap med den högre medelklassen. De utgör en absolut majoritet vars främsta intresse är att undvika att "falla över kanten" till de grupper som står utanför. Medan Socialdemokratin i första hand talar utanförgruppernas sak. Rörelsen har alltså inte längre ett gemensamt mål, inte heller har man gemensamma intressen.
Kampen om välfärdssamhället är redan vunnen. Alla politiska partier sluter upp om detta. Alla är också eniga om att man skall ha en skattefinansierad, samhällsorganiserad välfärd. Skiljelinjerna ligger kring detaljer i hur denna välfärd skall organiseras. I huvudsak mellan om man skall acceptera privat utförande eller om allt skall ske i samhällets regi.
Den politiska skiljelinjen ligger också kring frågan om hur välfärdssystemet skall se ut i framtiden. Socialdemokratin vill inte acceptera någon som helst förändring. Trots att den framtida finansieringen är problematisk. Deras lösning ligger i att höja skatterna. Men Arbetare och Tjänstemän anser inte att skatterna kan höjas mer. Det är inte av ideologiska utan av rent praktiska skäl. Man har helt enkelt inte förtroende för hur samhället hanterar skattepengarna. Dessutom har de här grupperna fått i stort sett en extra årslön under Alliansens regeringstid genom det populära "Jobbskatteavdraget". Något som Facket aldrig har varit i närheten av att förhandla fram men som Socialdemokratin är motståndare till.
Socialdemokratin är en stor Koalition i sig. Partiet spänner om ett brett spektrum av åsikter. Något som också är en förklaring till deras problem. Under Reformfasen och delvis under Betongfasen kunde alla skilda åsikter och grupper enas kring kampen MOT det gamla samhället och FÖR välfärdssamhället. Det var alltså kampen och det gemensamma målet som enade partiet. Nu när man inte längre har något gemensamt projket klarar man inte av att ena sig kring en politik. Samtidigt drar Partiet och Rörelsens andra grenar tidvis åt olika håll. I alla frågor som gäller arbete och arbetsliv bestämmer Facket vilken åsikt som Partiet skall ha. Det som enar Partiet är önskan om makt. Det blir omtanken om den egna försörjningen och statusen som styr partiet. Trots allt är det tusentals jobb inom den samlade Rörelsen som står på spel.
I den Socialdemokratiska debatten kan man i dag se två huvudlinjer:
1) De som vill renodla ideologin. Detta skall ske genom att vrida partipolitiken mot vänster och angripa Alliansen från det hållet. Det innebär också att man skall agera mer som gamla tiders ideologiskt drivna politiska partier. Man har en politik och de som har samma åsikter röstar på partiet. Så går man ut och försöker övertyga andra om att den egna åsikten är den rätta. Problemet är att man inte kommer att kunna vinna val på detta. Därför att den Medelklass som utgör den absoluta majoriteten av samhället inte kommer att rösta på en vänsterpolitik.
2) De som vill skaffa sig en politik som vinner val. Detta skall ske genom att man inte har någon ideologisk bindning utan skaffar sig populära åsikter. Det innebär att man söker sig in i politikens mittfåra där Moderaterna redan befinner sig. Det viktiga blir alltså att vinna makt, för maktens egen skull. Man gör det inte längre för av omtanke om samhällets och medborgarnas bästa.
Donkeyman tror att vi nu upplever slutskedet för den stora koalition som den Socialdemokratiska Rörelsen upplever. Oavsett vilken av de två ovanstående vägarna man väljer så kommer oenigheten att få partiet att falla sönder i mindre delar. Just nu är det själva organisationen som utgör kittet och sammanhållningen. Inte ideologin, inte heller medlemsmassan och dess åsikter.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, kriskommision, politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar