- 25% av de Svenska hushållen inte klarar en oväntad utgift på 5000:-
- 30% av vuxna Svenskar har en sparbuffert på bara några tusenlappar
- 10% av vuxna Svenskar har inte någon sparbuffert alls
- 12% av vuxna Svenskar har svårt att klara de löpande utgifterna
De slutsatser som de här herrarna drog har irriterat en mängd vänsterskribenter
Den här debatten ger Donkeyman vatten på sin kvarn. Därför skall han ta chansen och lufta några av sina gamla käpphästar ...........
Myten om att allt har blivit så mycket bättre
Socialdemokratin har dominerat Svensk politik under de 80 sista åren av det förra seklet. Det är alltså inte felaktigt att hålla dem ansvariga för samhällsutvecklingen. Och visst är det så att landet under den här perioden har förändrats totalt. Under resans gång har det moderna välfärdssamhället eller "Folkhemmet" uppstått.
Men under resans gång har också befolkningens sammansättning förändrats och 1920-talets klassanalys och samhällsförhållanden har väldigt lite att göra med 2000-talet. Förhållandena har också blivit bättre för de allra flesta. Men ser man till ett något kortare perspektiv, efterkrigstiden, så blir situationen annorlunda. Många har på sätt och vis fått sämre. Till exempel det man förr kallade medelklassen. Och "den övre delen av arbetarklassen". Det är ju så att mycket (men inte allt) av de förbättringar som genomförts efter kriget kan hänföras till den tekniska utvecklingen - inte till ekonomisk förbättring.
Hur kan Donkeyman vräka ur sig något sådant kan man fråga? Se då till detta exempel:
Låt oss studera en typisk medelklassare. En tjänsteman, en officer eller en lektor på det Högre Allmänna Läroverket i en Svensk småstad.
På 1930-talet var Lektorns fru hemmafru. Till sin hjälp hade hon ett hembiträde. Familjen bodde i en fin villa i centralt läge. På hemväg från Läroverket kunde Lektorn slinka in på Stadt (Vita duken) och smälla i sig två vita och en brun tillsammans med andra herrar ur medelklassen. Och på Söndagen kunde Lektorn ta med sig familjen till Stadt och bjuda på Söndagsmiddag på restaurang.
På 1960-talet hade Lektorns efterträdare fortfarande hemmafru. Hembiträdet hade man inte längre råd med och familjen övervägde att flytta till något av de nybyggda förortsområdena då villan började bli väl dyr i drift. På väg hem från jobbet kunde nog Lektorn kosta på sig en grogg på Stadt (Bakfickan). Och någon gång i månaden kunde hela familjen gå på Restaurang och äta Söndagsmiddag.
På 1990-talet var förutsättningarna totalt förändrade. Den moderna tidens Lektor (kallas för övrigt inte lektor längre) kunde inte längre försörja sin familj på sitt eget arbete. Även hustrun var tvungen att arbeta. Familjen bodde i lägenhet men man hade råd att undvika "miljonprogrammet"s bostäder. Någon gång i veckan kunde han kosta på sig ett par halvliter med öl tillsammans med kollegorna på vägen hem från jobbet. Söndagsmiddag på restaurang var numera förbehållet några högtidliga tillfällen per år. Däremot kunde familjen kosta på sig ett besök på den närbelägna Pizzerian någon gång då och då.
Det stora bedrägeriet
Det som har inträffat under efterkrigstiden är att familjeekonomin har blivit dramatiskt försämrad. En person kan inte längre försörja sin familj på sitt arbete. Såvida han inte ingår i en mycket liten krets med högavlönade eller på annat sätt dragit en vinstlott i livets lotteri.
Det märkliga är att man politiskt sett inte ser detta som ett problem. Man har förvandlat den negativa ekonomiska utvecklingen till något positivt. Det är nämligen ett led i kvinnans frigörelse. Något som varje feminist måste se som positivt.
Det praktiska resultatet av denna reform är att familjens ekonomi inte har förbättrats ett spår. Den lilla detaljen att man numera behöver två försörjare för att åstadkomma det som en person klarade förr är helt ointressant sett ur det överordnade genusperspektivet.
Lika lite nämner man att reformen med två familjeförsörjare inte kom till som en följd av feministiskt tänkande. Eller som ett politiskt önskemål om kvinnornas frigörelse. Det var helt enkelt en följd av att industrin behövde arbetskraft och kvinnorna utgjorde en stor arbetskraftreserv som behövde utnyttjas.
Det är i huvudsak tre samverkande orsaker till försämringen av familjeekonomin.
För det första innebar större samlad inkomst för familjerna att priserna ökade motsvarande. Producenter av varor och tjänster upptäckte helt enkelt att folk hade mer pengar och var beredda att betala mer för samma varor. Vilket resulterade i en stigande prisspiral.
För det andra började bankerna vid samma tid låna ut större belopp till "vanligt folk". Familjer började låna till bostad, till inredning, till bil och till konsumtion. Sådant som man tidigare betalade med pengar som man redan hade tjänat ihop. Något som också ledde till dramatisk prisökning. Den gamla tidens familj sparade i 20 år, sedan kunde man kanske bygga ett egnahem som man byggde själv. Dagens ungdom bildar familj och köper ett nyckelfärdigt massproducerat hus till betydligt högre kostnad. Och skuldsätter sig motsvarande.
För det tredje ökade skattetrycket. Tidigare kämpade Vänstern mot höga skatter därför att pengarna bara kom till nytta för överheten - inte folket. Men med tiden kom Vänstern att själv utgöra överheten. Som var beroende av höga skatter. Därmed blev höga skatter medlet till att bygga välfärdssamhället. Till allas bästa. Fast biprodukten var fortfarande sämre familjeekonomi.
Det finns ju de som "har pengar" även bland "folk flest"
Även när man ser bort från den lilla minoritet som kan kallas "överklass" så finns det många som "har pengar". Visst är det så. Men de som har arbetat ihop de här pengarna är i minoritet. Det finns nämligen inte möjlighet att få ihop ett skapligt kapital på arbete.
De som "har pengar" har fått detta antingen genom arv, lottovinst eller spekulation. Många har vunnit i villalotteriet. Man har ärvt hus eller lantställe som har stort värde. Eller man var med i den stora prisboomen för några årtionden sedan. Men att jobba ihop ett skapligt sparkapital - NEJ - det går inte med mindre man lever helt asketiskt.
Däremot kan man lite mer abstrakt påstå att alla Svenskar har ett kapital i form av potentiella krav på sjukvård, socialstöd, åldersvård, utbildning och så vidare.
Skiljelinjen Vänster - Höger
Det här resonemanget leder fram till det som Vänstersidan önskar att utmåla som skiljelinjen mellan blocken. Försvar av välfärdssamhället och höga skatter används som politiskt slagträ av Vänstersidan. Men Socialdemokratin har redan vunnit kampen om välfärdssamhället. Den striden stod för två generationer sedan och går inte att utkämpa en gång till.
Det råder nämligen total politisk enighet kring att man skall ha ett starkt samhälle som förser medborgarna med skola, sjukvård, äldrevård och andra behov. Inget av dagens partier önskar bryta ned detta system. Inte ens de förfärliga "Högerkrafterna" vill detta. Här har Socialdemokratin vunnit en total politisk seger.
Problemet är att systemen börjar kosta mer än vad samhället har råd med. Och alla ser att den trenden kommer att fortsätta vidare till det ännu sämre. En del av systemen behöver också reformeras och uppdateras för att vara i takt med dagens samhälle. Men inte något av de båda blocken har någon som helst lösning på den ekvationen. Inte någon som man önskar gå till val på i vart fall.
Det är nämligen så att en aldrig så försiktig förändring av skola, sjukvård, socialvård eller något annat av de här systemen kräver strid mot den samlade Fackföreningsrörelsen som önskar konservera allt som det är. Därför är varje form av intern reformering politiskt omöjlig. Något som även Göran Perssons regering insåg på sin tid. Den enda framkomliga vägen till förändring går genom privatisering och konkurrensutsättning. Något som å andra sidan innebär skapandet av andra problem.
Historien har en obehaglig förmåga att upprepa sig. Det är märkligt att Vänstern en gång i tiden var motståndare till höjda skatter och avgifter. Läs den tredje versen i Internationalen. Den som man sedan länge slutat att sjunga på Vänstermöten. Den gången hette det "Ju större bomber - desto mindre bröd". I dag är Vänsterns enda lösning av alla problem att taxera ut högre skatter och låta allt rulla vidare. "Business as usual" alltså.
De som är tillräckligt gamla för att ha upplevt "Betongsossarnas" Guldålder minns också hur "folk flest" den gången skrattade åt omfattande penningslöseri inom Stat, Landsting och Kommuner. Men det gjorde inte så mycket - lite spillde ju över på "folk flest" just i form av "välfärdssamhället". Men när det senare börjat svida för mycket i plånboken samtidigt som samhällets service tenderar att bli sämre och sämre blir acceptansen för den politiken lägre och lägre.
Vi får inte heller glömma en annan faktor i sammanhanget. Under Socialdemokratins tid har de som utför det praktiska arbetet inom välfärdssamhället (lärare, sjuksköterskor, vårdare, städare .... you name it) blivit utplundrade genom att deras löneutveckling varit usel under hela Sosseepoken. (Vår Lektor i början av texten är bara en av dessa). I dag börjar den här gruppen att förvandlas till en underklass.
De Borgerligas lösning är som sagt att få samma service utförd på billigare sätt genom att privatisera och konkurrensutsätta. En lösning som även HögerSossarna har acceptans för. Jag påminner bara om Göran Perssons räddningsaktion under 1990-krisen.
Men det som har förvånat Donkeyman ända sedan 1960-talet är varför det inte går att starta en omfattande debatt runt temat: "Hur kan vi skattebetalare acceptera att vår gemensamma egendom sköts så illa och hur kan vi acceptera att det praktiska utförandet av välfärdssamhällets tjänster sker med så stort slöseri."
Läs även andra bloggares åsikter om politik, välfärden, socialdemokraterna, alliansen, ekonomi
Lysande artikel !
SvaraRaderaDet enda jag har att föreslå för att ens kunna påbörja analysen av vad som kan göras, är att våra makthavare noga och i detalj redovisar vart våra skattepengar tar vägen. Jag är övertygad om att om denna sortens redovisning skulle ske - knappast troligt i detta PK-land - så skulle "folk flest" äntligen reagera...
Jag tror inte svenska folket skulle klara en redovisning...
SvaraRaderaU-hjälp och socialbidrag lär ta en stor del av kakan....
Enligt denna artikel i SVD http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tystad-debatt-skapar-sds-framgang_5455875.svd så ligger nettokostnaderna för nuvarande "migrationspolitik" i storleksordningen 43-58 miljarder/år.... Detta utgör ungefär 5% av statens totala budget, och är i paritet med budgeten t.ex för försvaret (45M) Hälso- och sjukvård (60M), utbildning och forskning (54M) kommunikationer (40M).
SvaraRaderaSå ett enkelt sätt att i fördubbla t.ex resurserna till skolan eller till sjukvården, alternativt att ge Sverige världens bästa kommunikationssystem vore ju att (resten censurerat av PK-maffian) ... :-)