Hockey

Donkeyman har just hämtat sig från helgens stora begivenhet. Avslutningen av Ishockey-VM.

Först var det bronsmatch. Med dramatik. Spänning. Fart. Allt som en riktigt bra match skall ha. Och Sverige avgick med segern. Så fick vi uppleva äkta idrottsglädje när de Svenska spelarna jublade över samma bronsmedaljer som sportjournalisterna hade utropat som ett nederlag ett par dagar tidigare.

Men vem kunde ana att den matchen skulle kännas som att dra i sig en avslagen pilsner bara några timmar senare. För då fick vi uppleva Ryssland - Canada. Och fick vi bekräftelse på att "The Red Machine" is back.

Det gick fort. In i h*****e fort. Och spelet böljade fram och tillbaka. Med chanser bägge vägar. Hela tiden. Inget skyttegravskrig. Målchanser hela tiden. Fram och Tillbaka. Domarna från Slovakien och Finland var prickfria. Vad kan man mer begära.

Men Ryssarna vann. Rättvist. Även om ingen skulle ha sagt något om Canada hade vunnit. I en hall fullproppad med nyrika Ryssar som jublade över segern.

Men festligast av allt var spelarna. HÄR VAR DET ÄKTA OCH SANN IDROTTSGLÄDJE. Man VILLE vinna. Lika hett som Canadickerna också VILLE vinna. Men Ryssarna vann. Och stod efter matchen med armarna om varann och SJÖNG den Ryska nationalsången. En sång som det verkligen är drag i. Och som nog hamnar bland "Top Five" när man skall kora de rivigaste nationalsångerna.

Se på detta. Det tål att ses en gång till.

Och nu blir det dj****t segt att behöva se på långrandiga och sega fotbollsmatcher hela sommaren. Med massor av felaktiga domslut. Där man inte ens klarar av att hålla publiken informerade om hur mycket som är kvar av matchen.

Läs även andra bloggares åsikter om hockey, hockey-vm, ryssland