Kulturhuset

Donkeyman har kommit hem. Och beklagar att det inte har blivit så regelbundna rapporter som var planlagt. Men det var en ganska intensiv och snabb resa. Som innehöll en fantastisk höjdpunkt.

För 6:e gången besökte Donkeyman "Classical Spectacular" i Royal Albert Hall, London. Och utnyttjade därmed två biljetter som han köpte redan i Februari i år. Och för 6:e gången blev han totalt överväldigad.

Till att börja med. Royal Albert Hall är ett kulturhus. King Size. En plats där man sedan 1871 har haft konserter, idrottstävlingar .... "you name it". De flesta världsartister av betydelse har uppträtt där. Man känner verkligen historiens vingslag. Man känner sig förflyttad tillbaka till imperiets dagar.

Alltnog, Donkeyman och jourhavande fästmö kom till hallen. Sippade i oss ett glas svindyr champagne och satte oss i vår loge. (Loggia Box 22, Seat 1 & 2). För att avnjuta en konsert som slår det mesta.

Det var Royal Philharmonic, Royal Philharmonic Choire, Band of Welsh Guards, Dansare, Ett par Operasångare i världsklass, Lasershow, Fyrverkeri ..... You name it. Och man "rev av" en stor del av den mest populära repertoaren. I ett mycket väl komponerat urval från både Opera, Symfonisk musik och annat.

En hel del musik med "Hög decibel" och "Hög igenkänningsfaktor". Till exempel "Grand March from Aida", "Semper Fidelis March", "Light Cavalleri Ouverture", "O Sole Mio" och så vidare. Vilket byggde upp till en nära 15 minuters version av Tschaikowskis "1812 Ouverture" med orkester och sångare understödda av riktiga kanoner, musköter och fyrverkerier.

En dirigent som kunde konsten att få direkt kontakt med publiken, laga show och driva upp stämningen. Som givetvis exploderar till "Rule Brittania" och "Pomp and Circumstances". Att se hela Royal Albert Hall stå upp och sjunga "Land of Hope and Glory" viftande med flagg medan det sprids ballonger och serpentiner till en fantastisk ljusshow är bara stort.

Och dirigenten ställer den retoriska frågan: "Classical Music should be boring. You should not have fun on consert". Varefter han slår igång Offenbachs "Can Can" med dansare och allt och dansar själv med uppe i dirigentstolen samtidigt som han dirigerar orkestern.

Vilket ger en eftertanke. Kanske det är just detta som är den klassiska musikens problem. Det har blivit så fiiiiinkulturellt att folk inte orkar med längre. Och då är upplevelser som denna ett härligt avbrott. Som antagligen kulturknuttarna finner på gränsen till vulgärt.

Naturligtvis har man exploaterat några moment från "Last Night of the Proms". Men, So What. Detta är bara härliga grejor. Och Donkeyman rekommenderar alla som vill ha en upplevelse utöver det vanliga att ta sig en tur. Det är en handfull konserter höst och vår på just detta tema men arrangören "Raymond Gubbay" har mycket på programmet.

Men efter en omskakande och fantastisk upplevelse är nu Donkeyman tillbaka till verkligheten. De tråkiga fönsterkuverten har samlats på hög. Kemneren utber sig om ett bidrag. Snön har fallit. Mörkertiden har börjat. Men denna vinter skall Donkeyman F****n ta mig inte drabbas av någon depression som förra hösten. Höstdepression skall inte upprepas.

Läs även andra bloggares åsikter om konserter, last night of the proms