Drevet Går

En Sossologie Studerande som Donkeyman får mycket att intressera sig för i dessa tider. Knappt har kongressen avslutats förrän Partiets inre liv åter breds ut i den Svenska världspressen. De Svenska journalisterna har vädrat politikerblod och framgångsrikt nedlagt sitt byte.

Alla som har studerat Partikongresser vet ju att de inte är till för att diskutera politiken och välja vilken väg Partiet skall ta framöver. Sådant bestämmer man i informella former bakom kulisserna. En Kongress är i första hand en Manifestation av enighet och är helt och hållet till för internt bruk.

Inom Partier som har karaktären av Folkrörelser är det också en välkänd sak att en styrelse av något slag skall representera olika intressen inom Rörelsen. Det är alltså det Representativa som är överordnat allt annat. Olika delar av landet skall representeras, det skall vara en anständig fördelning mellan könen, de olika sidoorganisationerna skall ha sina representanter, fackföreningarna skall representeras ....... och så vidare. Ledamöternas individuella duglighet bedöms inte. Däremot håller man undan alla som framför "jobbiga" eller oppositionella åsikter. Enigheten utåt är det viktiga. Alla som på något sätt är obstinata eller som profilerar sig själv åker ut i kylan.

Eftersom det i slutänden gäller en kamp mellan olika fraktioner så måste också den totala balansen bibehållas. Varje ändring av denna innebär maktförskjutning och ändrad politisk inriktning.

En annan viktig princip är att de olika underliggande organ som skall representeras i grunden nominerar sina egna kandidater. Partiets ledning skall formellt sett inte ha något inflytande över vilka som blir utsedda. Medan det i verkligheten rör sig om att lägga en patiens där alltså balansen inte förändras.

Uppstår det så någon debatt före valen går den inte ut på personens personliga kvalifikationer eller åsikter. Om en fraktion inte vill ha en viss kandidat vald går man inte ut och säger att NN har den eller den politiska åsikten, eller att NN är lat och obegåvad. Man finner någon representativ hindring. Till exempel att man har för många män på listan. Eller för många akademiker, eller för många som bor i ett visst område eller något annat argument av den typen.

Nu föll det sig så att Stockholmssossarna ville "bli av med" Ylva Johansson. En person som haft många tunga poster inom Partiet.  Och eftersom Ylva representarade Stockholms Sossar så måste man alltså finna något skäl att kasta ut henne. Samt finna en ersättare. Nu var det en person som var kvinna i en redan manstyngd församling så man måste finna på något annat skäl att få ut henne i kylan.

Man kan föreställa sig hur diskussionen gick i den inre kretsen.

- "Hur f****n kan vi bli av med den gamla kärringen Ylva."
Pannorna läggs i djupa veck.

- "Vi lyfter fram en blatte. Det går inte att säga emot en sådan nomination."
- "Har vi någon på lager."
- "Men vi har ju Omar. Han representerar ju alla muslimer. Han är ordförande i Islamska Rådet."
- "Supert. Den kan vi alltid kontrollera. Han blir inte lika obstinat som Ylva."

Att det inte finns någon som kan representera alla muslimer tänker man inte på. Man är så inkörda i det representativa formatet att man tar det för givet. Eftersom den inre kretsen inte heller rör sig ute i "betongen" utan har sin bas i betydligt mer kultiverade stadsdelar vet man inte heller något om Omar. Och tiden medger inte något research om man skall bli av med Ylva. Omar har dessutom i flera år haft ett antal uppdrag inom Partiet och visat sig vara pålitlig.

Sagt och gjort. Omar nomineras och väljs.

Varefter det tämligen momentant kryper fram att han inte är PK (Politiskt Korrekt). Han är till och med väldigt lite PK. Något som många som rör sig i lite vidare kretsar än "den inre kretsen" vet. Till exempel några specialiserade journalister.

Så publiceras en viss kritik mot Omar. Som sätter en snöboll i rullning.

Sedan GÅR DREVET. Den stackars Omar har inte en chans. Nu har han hela landets samlade journalistkår mot sig. Med understöd från alla landets proffessionella tyckare. Blodhundar som vädrar politikerblod. Omar har inte förutsättningar för att klara av detta.

Katastroflarm i "den inre kretsen".
- "H******e blatten är ju inte PK. Vem har släpat in honom."

Nu är plötsligt Omar något som kan jämföras med sådant som katten släpar in. Så katten själv (Veronica Palm) tvingas begå offentlig sälvkritik medan Omar får sparken från alla sina poster i partiet, även de han hade innan han valdes in i Partistyrelsen.

Men - Och detta är viktigt. Visserligen hjälpte Mediedrev och kritiska interna röster till att fälla Håkan Juholt förra året. Men det finns en skillnad. Juholt var inte vald av en ordinarie Partikongress. Detta är något helt nytt. Fram till denna veckan har medlemmar av Partistyrelsen som är valda av Partiets Kongress varit immuna mot både intern kritik och mediedrev. Det har till och med varit så att den som kritiserat en Partistyrelsemedlem offentligen samtidigt har skrivit under sin avskedsansökan till uppdrag inom Partiet.

Nu har ett Mediedrev väckt intern kritik som har gett en Partistyrelsemedlem sparken. Det är något helt nytt. Frågan är om inte fru Palm också har hamnat på "Svarta Listan" framöver.