Uppdaterad Sossologisk Analys

Donkeyman har ju i många år betecknat sig som Soss Stud. Det vill säga Sossologie Studerande. Vilket i klartext betyder att han studerar Socialdemokratins liv och strukturer. Detta har givit som resultat att han har skrivit en radda artiklar i ämnet på denna Blogg. Den som är intresserad kan använda sökmotorn och finna gott om läsning.

Samtidigt har det gått lång tid sedan han skrev i ämnet, helt enkelt därför att han tycker att det är uttjatat och därför att det finns annat intressant att skriva om. Men det senaste årets utveckling där "Rörelsen" håller på att implodera kräver en ny kommentar. Denna gång pedagogiskt ordnad med rubriker.

Drevet
Ännu en gång går "drevet". Det vill säga den församlade Svenska världspressen ger sig ut på jakt efter ett skadeskjutet byte. När man inte klarade att fälla "Knugen" i höstas så flyttade man i stället Fokus till det näst bästa bytet - Sossarnas ledare.

På ett pedagogiskt sätt beskrivs Håkan "Åsa-Nisse" Juholt som roten till Sossarnas förfall och sammanbrott. En analys som Donkeyman över huvud taget inte håller med om. Donkeyman ser inte "Åsa-Nisse" som en orsak till problemen - han är ett symptom på dem.

Bakgrund
Socialdemokratins historia sträcker sig över mer än 100 år. De första 50 åren ägnade man sig åt att organisera "Rörelsen", organisera och medvetandegöra Arbetarklassen (i vid bemärkning) samt åt att genomföra det viktigaste verktyget i form av Allmän och lika Rösträtt för Alla. Eftersom Arbetarklassen i vid bemärkelse utgjorde en absolut majoritet av medborgarna var det också matematiskt givet att den som arbetade i dess intresse med tiden skulle vinna makten.

De nästa 50 åren byggde man det moderna Sverige. Ett välfärdssamhälle eller som Per-Albin sade, "Folkhemmet". Ett bygge som innefattade mängder av byggstenar i form av olika reformer som tillsammans skapade 1960-talets Sverige. Men - och det är viktigt - när vi kommer fram till 1960-talet har Rörelsen uppnått sina mål. Man har helt enkelt vunnit kampen.

Men segern bestod inte i att man hade övervunnit alla "onda" krafter såsom Konservativa, Liberaler, Kommunister och Konservativt Kristna. Man hade även reformerat dessa krafters världsbild - i dag finns det inte någon som vill "riva ned" välfärdssamhället. Däremot har partierna olika tankar kring hur detta skall organiseras för att utvecklas i framtiden.

Från 1960-talet och fram till krisen runt 1990 ägnade Rörelsen sig åt att konservera samhället. I stället för att vara progressiva blev Rörelsen en konservativ kraft. Nu hade man uppnått det optimala samhälle som inte fick förändras. Med alla medel försökte man förhindra varje aldrig så liten reform.

Samtidigt utvecklades Rörelsen till en förmyndare för alla medborgare. Lite vanvördigt kunde man formulera devisen: "Vi vet vad som är bäst för Dig, om du inte själv förstår detta skall vi tvinga Dig.

Den perioden avbröts med den ekonomiska krisen som löstes i samförstånd mellan Moderaterna under Carl Bildt och Socialdemokratin under Göran Persson. Ett samförstånd som ledde till att (s) - regeringen genomförde många uppmjukningar och förändringar av det Svenska samhället. Förändringar som dagens (s)-märkta ledning kritiserar och i stor utsträckning skyller (m) för.

Spännvidd - ledning
Socialdemokraterna är inte ett homogent parti. Det är ett rörelse som har stor politisk spännvidd. Den innehåller flera fraktioner som har bekämpat varandra i åratal. Vänstersidan har i grund och botten samma värderingar och målsättningar som Vänsterpartiet medan Högersidan står nära Moderaterna. Sedan har vi en tredje tydlig gruppering som man kan beteckna som Nostalgikerna, dessa önskar vrida tillbaka klockan till 1970-talet som man ser som en lyckligare period.

Men eftersom Rörelsen har många grenar innehåller också partiet en mängd olika intresseorganisationer. Vi har Facket med LO i spetsen, vi har Hyresgäströrelsen, vi har SSU, vi har .... "you name it". Alla dessa önskar att Partiet skall hävda deras speciella krav och önskemål.

På toppen sitter en partiledning och en partiapparat som skall balansera alla dessa intressen. Men som också har sina egna personliga intressen att ta vara på. Att klättra uppåt i Rörelsen är liktydigt med att göra karriär. Och Rörelsen har alltid tagit vara på "de sina". Den som är en lojal partiarbetare belönas med "köttben" i form av välbetalda uppdrag inom politiken eller säkra anställningar inom Rörelsen. Den som är lojal mot ledningen och apparaten har möjlighet att klättra högre och högre inom hierarkin. Men uppdragen och anställningarna har alltid utdelats på basis av lojalitet. En lojalitet som skall visas genom "karriärtrappan". Som börjar i Partiföreningen, fortsätter genom Arbetarkommunen till Partidistriktet och som i slutänden kan leda till högkvarteret på Sveavägen 68. Det vill säga ända uppe vid högsta maktens köttgrytor. De andra grenarna av Rörelsen har liknande strukturer och det har varit vanligt att gå mellan de olika grenarna under en karriär.

Beslutsfattande
Rent formellt har alla beslut fattats i form av en pyramid där basplanet har utsett deltagare i nästa steg, som i sin tur har utsett nästa steg ..... och så vidare. Det vill säga full demokrati, ungefär på samma sätt som det gamla Sovjetunionen på papperet var fullt demokratiskt.

Verkligheten har dock varit en annan. Besluten har fattats av Partiets ledning som sedan har bekräftat dessa vid Partikongressen. Kongresser, Distriktskonferenser och så vidare har "pro forma" tagit formen av organ där man har beslutat om den framtida politiken. Men i verkligheten har dessa inte varit debattforum - de har varit manifestationer. Där partiet har manifesterat sin enighet. Eventuella motsättningar har "sopats under mattan" genom att hänföras till "redaktionskommittén" där dessa har "settlats" i stället för att komma upp till öppen debatt.

Däremot har Partiledningen, dvs Apparaten, alltid varit beroende av en intern jämvikt mellan partiets olika "Fraktioner". En jämvikt som under de senaste 30-40 åren har baserats på att "Högersidan" har dominerat Apparaten. Medan "Vänstersidan" har haft ett stort och växande stöd hos de enskilda medlemmarna. Denna jämvikt rubbades när Mona Sahlin tvingades att avgå. Vänstersidan var då så stark att vare sig Vänster eller Högersida kunde mobilisera tillräckligt stöd för någon egen stark kandidat. En kandidat som kunde väljas med acklamation på kongressen. En ledarstrid som slutade 60-40, 55-45 eller något liknande är inte acceptabel för Rörelsen.

Resultatet blev att man valde en från den Nostalgiska fraktionen. En svag ledare som Vänstersidan hoppades skulle vrida partiet åt sitt håll men som Högersidan ansåg sig kunna "hantera". "Åsa-Nisse" är och har alltid varit det som man i England kallar en "Backbencher", det vill säga en underordnad parlamentsledamot. Nu lyftes han plötsligt upp som högsta ledare men inte haft möjlighet att "ta ledningen och makten". Han sitter och balanserar Vänster och Högersidorna i partiet. Vilket utåt sett ger ett intryck av att han "vinglar".

Det som just nu håller på att ske är att Rörelsens Högersida håller på att idka krypskytte mot "Åsa-Nisse" genom att använda Media som "megafoner". Det vill säga - man läcker kontinuerligt ut uppgifter som kan fungera som "bränsle" åt "Drevet". Ungefär på samma sätt som man en gång i tiden stoppade Mona Sahlin från att bli Partiledare för att i stället ge rum åt den mer pålitlige Göran Persson.

Problem
Grundproblemet ligger alltså i Partiets interna fraktionsstrider. Dessa spelade inte någon roll så länge Rörelsen hade en gemensam målsättning. Först att skapa "Folkhemmet". Sedan att bevara detta. Men nu har Partiet vunnit. Inte någon ifrågasätter välfärdssamhället.

Vilket också innebär att Partiet inte längre har någon vision. Man har inte något att kämpa FÖR. I stället väljer man att enas kring kampen MOT Alliansen. Men väljarna avslöjar detta enkelt när varje utspel är MOT något men inte FÖR något. Och många gånger är utspelen MOT något också mot något som partiet själv har deltagit i att genomföra för 10-20 år sedan.

Men - skall Partiet vara FÖR något så måste man också formulera en ny gemensam målsättning som baseras på 2000-talets verklighet. Inte 1950-talets. Och detta klarar man inte så länge spännvidden mellan Höger- och Vänstersida är så stor.

På 2000-talet består den så kallade "Arbetarklassen" av i princip alla som lever på Arbete, det vill säga det man tidigare kallade Arbetare men också Tjänstemännen, Småföretagarna plus de flesta Pensionärer. Alla dessa har gemensamma intressen. Med ett annat uttryck kan man kalla detta för en Medelklass. Som utgör den absoluta majoriteten i samhället. En Medelklass som i grunden är ganska nöjd med tillvaron och som har fått förbättrad ekonomi tack vare Alliansens politik.

Sedan har vi en stor (och växande) minoritet som utgör en Underklass. Denna består av de som av olika skäl har "ramlat över kanten" och hamnat utanför det goda sällskapet. Men till skillnad mot situationen för 100 eller för 50 år sedan så utgör numera de som har det sämst en minoritet. Numera vinner inte någon ett val utan att tillgodose Medelklassens behov. Detta har Partiets Högersida för länge sedan insett. Därav den Pragmatiska politik som har kännetecknat Partiet under de senaste 30 åren.

Partiets Vänstersida ser som sin huvuduppgift att förbättra situationen för det vi här kallar Underklassen. Retoriken går ut på att "klämma åt" de rika och föra över pengarna till Underklassen. Men när det är den stora Medelklassen som utgör "de rika" så har man ett oöverstigligt pedagogiskt problem.

Problemet är alltså följande:

Hur skall man formulera en politik som tillgodoser "Den Nöjda Majoriteten" samtidigt som man förbättrar situationen för "Den Missnöjda Minoriteten". Detta har vare sig partiets Höger- eller Vänstersida något svar på. Men skall Socialdemokratin någonsin hoppas på att vinna val så måste man lösa den motsättningen.

Man kan också formulera problemet så här:


Vad är det som är viktigast - Ideologi eller Att Vinna Val.
En valsituation som inte är helt enkel.



Fundering
Det är orealistiskt att vänta sig något regeringsskifte utan att Socialdemokratin är med. Men Partiledarbytet i Vänsterpartiet tycks innebära en kursändring som innebär att detta parti kommer att förse sig med en del av (s) vänstersida. Miljöpartiet för en politik som attraherar den "intellektuella" delen av Medelklassen medan Partiets Högersida lockas av de Nya Moderaterna. Samtidigt känner en del av Nostalgikerna samhörighet med SverigeDemokraternas retorik.

På alla sidor kantas alltså (s) av partier som förser sig med deras tidigare väljare.

Donkeyman tror faktiskt att detta med tiden kommer att leda till en partisprängning. Verklig och officiell eller enbart "de facto". Vänstersidan bryter sig ur och går i symbios med (v). Kanske man till och med mer eller mindre "tar över" (v). Hur som helst uppstår därmed ett starkt Vänsterparti. Medan Högersidan formar ett pragmatiskt Sosseparti i politikens mittfält som tar upp konkurrensen med (m), (mp) och (sd). Samtidigt bryts banden med LO och en del andra intresseorganisationer. Därmed kommer de nya (v), (s) och (mp) med tiden att kunna skapa en stabil majoritet på Vänstersidan i politiken.

Donkeyman tror faktiskt att detta är den enda möjligheten för att skapa ett alternativ till Alliansen. Detta kan låta dramatiskt men historien visar att Donkeyman brukar få rätt i sådana här frågor.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialdemokraterna, Samhälle, Juholt