Selvskudd

Löfte:
Donkeyman har skrivit så mycket om Sossologi på senare tid att "Nordens Paris" börjar bli helt ensidig. Men för en entusiastisk "Sossologie Studerande" har det funnits så mycket och så intressant studiematerial denna höst. Frågan är om inte den politiska bilden i Sverige är mitt i en dramatisk förändring. Till något nytt som vi som står mitt uppe i förändringen ännu inte ser vad det skall bli.

Men nästa artikel skall i vart fall handla om något annat än om Sossar.

Selvskudd:
Den som vill studera ett "Selvskudd" bör besöka Polarmuséet i Tromsø. Där finns ett autentiskt sådant till beskådande. Ett "Selvskudd" är helt enkelt en låda i vilken man har riggat ett kraftfullt gevär som pekar mot mynningen av lådan. Där ligger ett bete bestående av en smarrig köttbit. Tanken är att en isbjörn skall lockas att sticka in huvudet, ta tag i läckerheten och därmed skjuta sig själv i huvudet.

Frågan är om inte Mona utlöste ett sådant på den senaste stora Sossekonferensen. Där hon höll ett tal som informerade Svenska folket om att:

Den politik som Mona och Partiets ledning gick till val på var helt felaktig. De trodde inte själva på den och hade helst sett att partiet formulerat en annan politik och strategi.

I klartext innebär detta att alla de trogna Socialdemokrater som röstade på partiet samtidigt röstade på en politik som partiledningen ansåg var felaktig. Och alla de entusiastiska valarbetarna arbetade för en politik som var felaktig. Och hade man vunnit valet så skulle man ha drivit en felaktig regeringspolitik i en hel mandatperiod.

Vem f*****n vågar tro på något som helst som det partiet säger i framtiden.

Fast å andra sidan - när kommer de att få något som helst att säga till om. Det är nog långt dit.

Mona Sahlin höll ett glimrande tal. Problemet är bara att HON SKULLE HA HÅLLIT DET TALET FÖR ETT ÅR SEDAN. Då skulle hon ha tagit ledningen, pekat med hela handen och sagt att "Detta går inte". "Vi måste ha en annan strategi". I stället tog hon den bekväma vägen och hängde med, undvek konflikt och frontade en politik hon ansåg var felaktig. Därifrån och vidare administrerade hon ett valnederlag som hon själv trodde var oundvikligt.

Där ligger skillnaden mellan Mona och Göran. Göran hade aldrig gått med på detta. När han såg vart vinden blåste hade han satt ned fötterna och justerat seglen därefter.

Man talar nu i efterhand om en nödvändig "Remake" av partiet. Det skall bli en Nyskapande, Färgstark och Modern profil.

Den ena falangen mönstrar denna "roster": Österberg, Damberg, Ahlin, Östros, Nuder + några till av samma kaliber. Donkeyman behöver inte säga något mer. Spännande och Nyskapande är det i vart fall inte.

Den andra falangen har Veronika Palm som sitt ankare. Hennes främsta politiska krav går ut på att "klämma åt" rikingarna i medelklassen och de högavlönade arbetarna. Det vill säga de som bor i villor, radhus och bostadsrätter. De skall betala både Förmögenhetsskatt, Fastighetsskatt och de nya skatter som hon redan har förberett.

Den nya SkattePengarna behövs för att skapa obegränasad A-kassa, obegränsad Sjukförsäkring, obegränsad Pension samt Paradis Åt Alla. NU. De rikas pengar skall konfiskeras för att överföras till de som inget har.

Teorin är att de övervintrande Radikalerna i städerna skall resa sig tillsammans med Proletariatet och Arbetarna i det Röda Norrland. Hand i hand skall de skapa en folkets tsunami som jublande skall sopa undan Alliansen och bära in fru Palm i Sagerska Palatset.

Donkeyman tillåter sig tvivla på realismen i den strategin. Bland annat beroende på det demografiska faktum att "rikingarna" i medelklassen i praktiken innebär alla som har ett arbete plus alla småföretagare. Och tillsammans är den gruppen betydligt större än de som inte har det. Så länge vi har "one man - one vote" vinner man inte val i Sverige på en sådan strategi. Något som Mona just har upptäckt.

Hästarna bits när det blir Tomt i krubban
Men den pågående maktkampen inom Partiet är också en kamp om försörjningen.

Det har ju alltid varit så att Partiet alltid har kunnat försörja sina trogna medarbetare inom någon gren av Rörelsen. Partiet - Facket - Hyresgästföreningen - HSB - Konsum - ABF - Unga Örnar - Folkets Hus - Folkparkerna - Partipressen - You name it ..... har tillsammans utgjort en gigantisk arbetsmarknad för trogna partiarbetare. Det har alltid funnits en ledig stol för en trogen partiarbetare. En stol som garanterat en stabil inkomst.

Antalet sådana stolar har minskat dramatiskt på senare år. I takt med att "Rörelsens" intäkter har minskat.

Samtidigt har Sossarna små - eller inga - erfarenheter av intern kamp och falangstrider som breds ut i full öppenhet. Tidigare har man alltid skött sådant bakom stängda dörrar. Eller överlåtit till folket att avgöra saken genom Folkomröstning. Därför att Kärnkraften, EU-Inträdet och EURO var ju också tre frågor som hotade att splittra "Rörelsen". Där stod en höger- och en vänsterfalang mot varandra. Men genom att skicka över besluten till Folkomröstning kunde man tillåta sig att vara oeniga.

Två scenarier:
1) Frågan är om inte ett upprepande av år 1917 skulle kunna äga rum. Och vore i så fall en fördel för hela vänstersidan. Det var den gången som partiet splittrades i Socialdemokrater och Kommunister. Antag att Partiets vänsterflygel i dag gick ur partiet och skapade ett nytt vänsterparti så skulle sannolikt en stor del av de radikaler som ingår i (v) och (mp) hänga på. Plus en mängd vänstersinnade som är partilösa. Å andra sidan skulle antagligen den vänster som tågar ut ur Sossepartiet ersättas av en ström av "högersossar" som övervintrar i de borgerliga partierna. Och vips - så skulle vi ha ett Vänsterparti på 10-15%. Och vi skulle ha ett Sosseparti med potential till kanske 35%. Medan (mp) och Alliansen skulle vara skadeskjutna. Åtmindstone i teorien.

2) När något försvinner blir det ett vacuum som fylls ut av något annat. Vi konstaterar just nu att Vänstern håller på att försvinna. Ända sedan glansdagarna på 70-talet har man försökt att föröka sig genom delning. Nu finns det inte något att dela längre. Det som är kvar imploderar sakta i interna fraktionsstrider. På samma sätt håller Sossarna på att implodera. De två yttersidorna i partiet står så långt från varandra att det inte är realistiskt att tro på någon form av försoning. Det är i verkligheten två skilda partier. Men medan detta pågår uppstår ett vacuum. Alliansen har redan tågat in på Sossarnas planhalva. De Nya Moderaterna fyller allt mer upp utrymmet som Högersossarna tidigare abonnerade på. Medan Miljöpartiet sakta men säkert håller på att erbjuda en hamn åt Vänstersidan inom Sossepartiet samt en stor del av (v). Kvar i (s) blir partiapparaten och de närmast sörjande. Kanske vi får ett (s) på 20%. Ett (mp) på 25% och ett (m) på 40%.

Som sagt - det är spännande tider.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna