Nostalgitripp

Donkeyman har varit ute på en rejäl nostalgitripp i helgen. Det var en resa med ångloksdraget tåg Luleå - Haparanda och åter till Luleå. Och det var inte vilket litet skittåg som helst. Tvärtom det var frågan om 12 vagnar och nästan 600 passagerare. Tungt så in i bomben. Med två ånglok.

Vilken känsla. På väg mot Happis gick man uppför de tyngsta backarna med det tunga tåget. Donkeyman satt i en av de första vagnarna och kunde lyssna på hur ångstötarna blev hårdare och hårdare. Ånglok har ju inte någon kondensor. Så kunde man se hur tåget gick saktare och saktare. Men upp kom det. Sakta, sakta. Och Donkeyman tänkte på gubbarna på loket. Att hålla fyren i gång och hålla vattnet och ........... Men så kom man över krönet och så gick det lättare igen.

Det var två museiföreningar som samarbetade om det här projektet. "Malmbanans Vänner" och "Bergslagens Järnvägsförening". Med var sitt ånglok och hälften av vagnarna från vardera föreningen fick man ihop ett kraftfullt tåg.

Tanken med hela jippot var "Sista ångtåget på Haparandabanan". Det är nämligen så att den gamla banan Boden - Morjärv - Karungi - Haparanda sjunger på sista versen. Det har byggts helt nytt Boden - Morjärv och vidare till Kalix och Karlsborg. Tanken är att fortsätta därifrån med en ny bana till Happis och sedan slå igen Morjärv - Karungi - Haparanda.

Och detta drog folk. Fullspikat tåg med folk som åkte i gamla vagnar och bara stortrivdes.

Bilden är tagen i Morjärv där loken tog vatten från Brandkåren. Den gamla strukturen med vattentorn vid alla stationer har ju tagits bort för många år sedan.


Resan skedde på Söndagen men det var en prolog på Lördag med gratis ångtåg från Luleå C till Karlsvik där Norrbottens Järnvägsmuseum, dvs "Malmbanans Vänner" har sitt tillhåll. Här invigdes en mycket fin och givande utställning som visar hur Sjöfarten och Järnvägen tillammans har skapat Luleå Stad.

I Donkeymans sjöfartsinspirerade tycke var den här repliken av en gammal seglande lotsbåt bland de absolut förnämsta föremålen på muséet. Den är verkligen värd att se.

Man kan inte låta bli att imponeras av de karlar som en gång i tiden seglade ut lotsar i sådana här båtar. I mörker, oväder, snöyra och ....... "you name it". Med "lotsstriporna" på seglen.

Men den här resan var en ännu större nostalgitripp för "Donkeyman". Karungi var nämligen hans barndoms järnvägsstation. Modern var från Karungi och fadern kom från Roslagen.

Första gången "Donkeyman" reste med en här banan var för 60 år sedan när föräldrarna skulle upp och visa upp det nya barnet. Och sedan blev det många resor. Tre - Fyra gånger om året. Varje resa började med att fadern och sonen reste med treans spårvagn från Söder till Centralen. Så stod vi i kö och köpte biljetter vid biljettluckorna på Södra sidan av huvudingången. Sedan gick vi tvärs över hallen och stod i ny kö för att få platsbiljetter. Ibland lyxade familjen till sig och tog en sovkupé. Men för det mesta blev det sittplatser. Fadern var ju "bara" en vanlig enkel droskkusk och pengarna räckte inte hur långt som helst.

Hur som helst, efter avslutat biljettköp spenderade fadern en perrongbiljett åt sonen så han kunde gå och titta på tågen medan fadern "pratade med farbröderna". Inne på den lokala ölbulan.

Hur som helst. Med tiden kom den stora dagen. När hela familjen lyxade till sig och tog droskbil ned till Centralen. Så gick vi till polleteringen som låg där nuvarande biljettkontet är. Efter att ha lämnat in bagaget gick vi till konditori och åt något gott innan vi tog "Nordpilen" till Boden. I Boden var det byte, i gamla tider till passagerartåg men senare till rälsbuss. "Donkeyman" minns mycket väl de långa rälsbusståg som gick i korrespondens med just "Nordpilen". Expressbussar som bara stannade i Morjärv och Vitvattnet före Karungi.

Ett annat minne som fastnat är när konduktören gick mellan vagnarna i rälsbussen som svajade hit och dit. Så höll han fast i uniformsmössan för att den inte skulle blåsa av. Och allt som oftast stannade hela rälsbusståget och släppte av folk, paket och tidningar mitt i skogen trots att det enligt tidtabellen skulle gå direkt. Det var tydligen inte så noga med sådant den gången.

Och i Karungi blev det en omfattande rangering. Därför att merparten av Bodentåget skulle till Happis medan en liten del skulle till Övertorneå. Men så hade det ankommit en rälsbuss från Happis som skulle växlas ihop med Övertorneådelen och en annan hade kommit från Övertorneå och den skulle paras ihop med Happisvagnarna. Så det var mycket att se på för den unge "Donkeyman".

I Karungi mötte morbror Kalle som var handelsman i Tornesel och som hade egen bil. En stationsvagn till och med. För att köra ut varor till kunderna med. Och medan den unge "Donkeyman" tittade på tåget gick fadern och Kalle in i stationshuset och hämtade ut de polleterade väskorna. Och sedan skjutsade morbror Kalle oss hem till den moster vi skulle bo hos.

Donkeyman ägnade sedan sommaren åt att se så mycket tåg som möjligt. Antingen bodde vi hos moster Majken just vid Lövhedens hållplats. Eller hos moster Signe just vid Tornesel. Eller hos moster Hellen i närheten av Skogskärrs station. Och "Donkeyman" var på plats och följde tågtrafiken. Ibland hade han skramlat ihop småslantar så han kunde åka Tornesel - Karungi - Tornesel. Och någon gång hade han tiggt pengar av fadern till en långtur fram och tillbaka till Överorneå eller Happis.

Men han glömmer aldrig det intensiva livet på Karungi station. När korrespondensen till "Nordpilen" kom. Och tågen från Happis och Övertorneå. Så skulle massor av resande gå av, resgods skulle hanteras, vagnar skulle rangeras. Och slutligen gick Stinsen ut och gav avgång åt de olika hållen. "Donkeyman" missade inte ett litet kommatecken i det här skeendet.

Men se i dag på stationshuset i Karungi. En ruin. Ett sorgligt minne av det som en gång var. Det är mest till att gråta av. Nu går det inte några passagerartåg här och snart är hela järnvägen nedlagd.

Ändå så finns minnena där. Tänk när man stod vid väntkuren i Tornesel. Och så en helt liten orange prick längst bort på den långa raksträckan. Det var rälsbussen som kommit runt kurvan vid Korpikylä. Så blev den större och större. Stannade vid Skogskärrs station. Och så kom den till slut fram till Tornesel. Där "Donkeyman" fick en 5-6 minuters tur till Karungi för att se hela föreställningen. Och så några minuter tillbaka igen. Och ganska ofta tyckte rälsbussföraren att han inte ville ha betalt. Så då kunde man åka nästa dag igen.


Även detta ger nostalgiska vibbar. Donkeyman vet inte ett sk****t om ånglok och tåg. Däremot har han varit eldare och maskinist på ångbåt i över 15 år. Till och med i utefart. Och sedan dess jobbade han upp sig till 1:e maskinist, Maskinchef och Rederiinspektör i utomriksfart på moderna fartyg. Så lager har han jobbat med.

Den här bilden är tagen i Boden där en person som uppenbarligen visste vad han sysslade med fattade kärlek till ett lager på ångloket. Han sög ut olja ur boxen och fyllde på med färsk olja. Flera gånger. Antagligen tyckte han att det var varmare än han riktigt uppskattade. Och Donkeyman fick tårar i ögonen och drog sig till minnes alla gånger på gamla Waxholmsbåtar och andra gamla ångbåtar när det gällde att mickla och mackla med halvvarma lager för att hålla det hela i gång. Samtidigt tänkte han på vilken fördel man har ombord på en ångbåt där man kontinuerligt kan kolla prylarna och hela tiden göra ett eller annat om det inte går som man vill. Medan folket på ett ånglok bara kan checka mekaniken när man stoppar.

Donkeyman som har skavt in lager på massor av ångbåtar men också på stora Götaverkare och Sulzrar blir lite våt runt ögonen när han inser att hans personliga "kit" med hemmasmidda skavstål och spårmejslar aldrig mer kommer att komma till användning. Och antagligen åker i en sopcontainer när hans tid är ute.

I dag finns det tyvärr inte längre någon som har behov för den delen av Donkeymans konster. Så han får stå och titta på när arga unga män plockar med ångmaskinerna. Men ännu är han inte helt kasserad. Lyckligtvis vill den moderna kommersiella sjöfarten gärna använda hans tjänster. Och betala för det, så att "Donkeyman" kan kosta på sig nostalitripper på ångtåg, ångbåtar och en massa andra festliga ting.



Detta är en ganska trevlig nostalgibild från Haparanda Station. Det är nog länge sedan det var så många människor samlade där uppe. Och man måste nog tillbaka till krigets dagar för att uppleva ett så stort passagerartåg. Här har vi i vart fall tre av konduktörerna. Som ser ut som konduktörer alltid har sett ut. Till skillnad från nuvarande SJ-anställda som påminner om pajaser. Uniformsmässigt alltså. Skall man inte köra traditionellt hade det varit mer förnuftigt att använda något praktiskt som Tågkompaniet hade en gång i tiden.

För övrigt fick jag höra att mannen till vänster är 80 år gammal men "still going strong". All heder. Tänk om "Donkeyman" kan vara med när han uppnår den åldern.

Men samtidigt tänker "Donkeyman" som bara är 60 - "tänk om någon som driver med ångbåtar skulle ha användning för hans konster. Han är trots allt fullt behörig maskinchef på alla fartyg som över huvud taget seglar på världshaven, inklusive skärgårdsbåtarna".



Vad ger ni för detta. Ett par riktiga "korvgubbar". Med en klassisk korvlåda. Likadan som Ove Thörnquist sjöng om i "Varm Korv Boogie".

Senast "Donkeyman" såg något sådant var när den så kallade "Korvbaronen" var i full sving för si så där 25 år sedan. Baron Folke Rehbinder drev nämligen skärgårdsbåten "Märsgarn" samtidigt som han sålde korv från en låda på magen till de som köade för att komma in på "Café Opera". Och eftersom detta den gången var ett synnerligen exklusivt ställe (Detta var alltså innan Stureplan hade etablerats) så tog "Korvbaronen" extra bra betalt för en "Slang med Halka". De som ansåg sig ha råd att gå på Café Opera hade råd att pröjsa lite extra för en vurre. Punkt - slut.


Donkeyman som är en person som gillar god mat och dryck hade givetvis bokat in sig på en lite mer exklusiv plats i den nyrenoverade Bistrovagnen som tillhör just Malmbanans Vänner. Den som är lite mer intresserad kan följa hela renoveringen på denna länk.

Hur som helst - vagnen var trevlig, betjäningen var trevlig och resan var trevlig. Det började vid muséet i Karlsvik klockan 0645 och slutade samma kväll klockan 2200. Under resan intog "Donkeyman" frukost av god standard, Lunch som bestod av Rostbiff och Potatissallad samt ovanstående middagsmål. Med alla nödvändiga tillbehör. Samt tillsammans med mycket trevligt resesällskap.

Och mellan måltiderna intog "Donkeyman" mellanmål (av flytande natur) så han for till sitt hotell i Luleå full och glad efter resan. Ett extra tack till "Sexans Taxi" för god service.



Slutligen - äras den som äras bör. Här har "Donkeyman" fångat överste lekledaren "Morrgan". Mannen som organiserat det mesta kring den här otroligt lyckade Söndagen. Mannen är självfallet välkänd i "Gammeltågsbranschen" men den här resan innehöll så mycket mer än enbart "Tågmuppar". Här var det en mängd med "vanligt folk" som också roade sig.

Läs även andra bloggares åsikter om tåg, veterantåg, luleå, haparanda, norrbotten