Minnesord till en Prinsessa

Käre Line Merethe .......

Jag skulle vilja skriva ett mästerverk men jag har inte flera ord. Det enda jag har gott om är tårar, saknad och tomhet. Men som det heter på Nysvenska: "the show must go on". Jobbet och vädret hindrar mig från att resa över fjället till din begravning. Å andra sidan är det nog lika gott därför att jag inte är säker på att jag hade orkat med den akten. Det är inte lätt att vara en stor och stark karl en sådan här dag.

Tidigt i morse skulle jag ringa och snacka Elvis med dig. Men så trängde den bittra verkligheten sig in igen. Det blir inte några fler telefonsamtal.

Men jag vet vad du skulle ha gjort i dag om du hade fått leva. Då hade du suttit uppe i min lägenhet och spelat mina Elvis-plattor. Om och om igen. Från tidig morgon till långt ut på natten. Blandat med några av dina andra favoriter. Som till exempel Carl Mann och de andra 50-talarna från Memphis. Och så Cornelis. Givetvis.

Just i dag hade Elvis nämligen fyllt 75 år om han hade fått leva. Vilket skulle ha varit goda skäl till en Elvis-dag. Men han blev inte mycket äldre än vad du blev. Fast av helt andra skäl.

Jag glömmer aldrig när du kom som en virvelvind in i mitt liv. Med ett långt och blont hårsvall och ett leende som kunde sänka vem som helst. Ett glimrande intellekt. Otroligt kunskapsrik. En rapp tunga. Och åsikter om allt och alla.

Jag gick den gången i djup sorg som jag inte kom ur. Det ordnade du upp i på "no time". "Men för h*****e man. Sluta gräv ned dig, du har många år kvar ännu. Se framåt och gör något vettigt", var budskapet.

Det var starten på ett dagligt umgänge. Med en själsfrände. Många och långa dagliga telefonsamtal när jag jobbade eller var på resa. Resten av tiden hade vi på sjappet, på resa eller hemma hos dig eller mig. Du gav mig några otroligt fina år och många minnen.

Men du fick inte vara frisk. Sakta men säkert bröts du ned av sjukdom. Vi som var runt dig såg det men dina läkare såg det inte. De såg dig som en belastning. Du var inte sjuk. Du ville bara snika åt dig bidrag för att slippa jobba. Sjukhuset var lika stängt för dig som Pentagon. Och när du kom in några korta dagar så hittade man inte något fel. Ett och annat skulle följas upp. Men det skedde aldrig.

I November skulle vi ha varit i London. Över Jul skulle vi ha varit i Stockholm. Inget av det här blev av.

Sent i somras gav du nämligen upp. Mentalt och fysiskt. Du förstod vart det var på väg. Du stängde dina sinnen och inväntade det oundvikliga slutet. Du slutade lyssna på dina vänner. Du visste hur det skulle sluta. Du var bitter över den hjälp du aldrig fick. Och sjönk ihop till en spillra av det du varit.

Och på julafton var det slut. Den tunna lilla kroppen orkade inte mer.

Hade du varit troende skulle du nu vara på väg till Paradiset. Men det Kristna Paradiset verkar inte vara något muntert ställe. Å andra sidan finns det andra mytologier att vända sig till. Det Norröna Valhall är ett alternativ. Men jag vet ett ännu bättre ställe dit du bör söka dig.

Du har ju alltid trivts med sjöfolk och älskat att umgås med mina sjömansvänner. Och i urgammal sjömansmytologi har vi "Fiddlers Green". Det är platsen för dig ...... Dra dig ditåt så ses vi på första sjappet när min tid är ute !

Farväl tills vidare, min Prinsessa. Från din kamrat Claes Thure. RIP

Läs även andra bloggares åsikter om död, begravning, minnesord