Bilfabriken

Donkeyman har redan skrivit en artikel om Amerikansk bilindustri och eventuella subventioner till denna. Där lovade han att återkomma till den intressanta frågan om Svensk bilindustri. Flera av de Norska läsarna har frågat hur det kan komma sig att den Svenska regeringen inte bara bläddrar upp de milliarder som behövs. Det är tema för dagens artikel.

Svaret på frågan torde vara att Sverige har bränt fingrarna lite för många gånger på att ösa ut pengar på verksamheter som redan är dödsdömda. Det vill säga man köper sig lite tid och sedan sker ändå det oundvikliga. Fast lite senare. I Poker har man en term för detta. Det heter "att kasta goda pengar efter dåliga". Det kan förklaras ungefär så att om man har satsat stora pengar på en hand och plötsligt blir övertygad om att man inte kan vinna så skall man lägga sig. För att minimera förlusten. Fortsätter man att satsa bara för att man redan har gått in med så mycket så blir resultatet bara att man förlorar ännu mer.

På "det glada 60-talet" pumpade Sverige in stora pengar i diverse verksamheter uppe i Norrlands glesbygd. Optimistiska företagare kom dragande med det ena projektet efter det andra. Och samhället hade en plånbok som var "wide open". Så drog man igång ett eller annat. Som gick i konk några år senare. Och alla samhällets pengar hade försvunnit ut genom fönstret. Påfallande ofta rätt i fickorna på de glada entrepenörerna. Den här politiken ledde till att det slog över åt andra hållet. Det blev nästan omöjligt att få lokaliseringspengar till något som helst.

Sedan den tiden är "tilskudd" och "tiltak" inte allena saliggörande politik i Sverige.

Men den största förlusten ägde ändå rum i samband med varvskrisen på 1970-talet.

De Svenska varven hade i många år varit bland de ledande i världen. Man byggde så många båtar som man hann med. Men man började få konkurrens. Från Japan. Så varven behövde stöd, mera stöd och ännu mera stöd. Och staten pumpade in pengar. Och mer pengar. Och ännu mer pengar.

Ungefär samtidigt kom den stora tanksjöfartsboomen. Suezkanalens stängning och en ökande efterfrågan på olja gjorde att tankredarna skar guld med täljkniv. Speciellt var det de allra största båtarna som gick bra. Redare som Saléns, Reksten och Onassis kunde betala ett nybygge med intäkterna från en enda resa.

Vilket gjorde att all världens redare beställde tankfartyg. I själva verket var det en beställningslista lika lång som Västerbron i mitten på 70-talet. Och när alla dessa fartyg var byggda skulle världen ha ett tanktonnage som var flera gånger större än världens totala transportbehov. Vi som inte hade ekonomisk utbildning insåg att detta är en typisk bubbla. Men de som hade bra betalt för att veta bättre kallade oss för osakliga domedagsprofeter.

Så Svenska staten bidrog med högvis av milliarder till att bygga om Kockums för att serieproducera tankfartyg. Samma med Uddevallavarvet. Men även alla andra varv fick vara med och njuta gott av penningfloden. Ända tills verkligheten kom i kapp kunderna. Som plötsligt slutade beställa fartyg. Man slutade också att lösa ut de fartyg som redan var under byggnad. Därför att det redan fanns för många tankbåtar.

Men då fortsatte Svenska staten att bygga båtar på spekulation. Och startade ett eget rederi för att driva dessa. Enbart för att hålla varven gående. Rederi AB Zenit är ett av de mindre kända kapitlen i Svensk historia. Men man lyckades få slut på stora pengar under sin livstid. Genom att äga tankbåtar som inte hade några frakter.

Ungefär samtidigt hade Saabfabriken tillverkat bilar i 30 år. Utan att tjäna fem öre. Saab startades för att kompetensen inom Svensk flygindustri skulle kunna uppehållas efter kriget. Inte därför att någon trodde att man skulle tjäna pengar på en bilfabrik. Men ganska snart fick man agenturen på Volkswagen. Och den försäljningen gav större vinst än Saab förlorade. Så ingen brydde sig.

När Volkswagen gick en annan väg slog man samman Saab och Scania i stället. Och så fick Scaniafabriken hålla Saab vid liv från sitt överskott i stället. Men när den Svenska kronan plötsligt devalverades blev Saab en billig bil i USA. Och då växte volymerna. Från att sälja 80000 bilar om året såg man plötsligt för sig en försäljning på 250000. Och Volvo hade ungefär samma utveckling.

Samtidigt hade staten slutligen insett att de Svenska varven inte kunde konkurrera med Japan och Korea. Så man slog igen plånboken. Stängde varven och byggde om varvsområdena till bilfabriker. För nya friska miljarder. Och vid den här tiden hade faktiskt Saab några år då man tjänade pengar.

Problemet var bara att när kronkursen normaliserades så normaliserades också de Svenska bilarnas försäljning i USA. Och Saab började förlora pengar igen. Och de Svenska ägarna ville slå igen butiken. Men då klev General Motors in som den snälla fén. Några slag med trollspöt så var Saab Amerikanskt. Och ytterligare 20 år med penningflöde utifrån väntade. Fast nu var det GM som öste in milliard på milliard. Utan att få lönsamhet. Samtidigt som man bevisade att den sista dåren ännu inte är född.

De nya och toppmoderna bilfabrikerna slogs igen. Och varvsområdena fick åter ny användning. Medan GM förlorade milliarder på sitt Svenska prestigebilmärke. Men Saab skulle faktiskt få ytterligare ett vinstår i samband med att kronkursen åter en gång dalade.

Nu är GM nära konkurs och har inte några mer pengar att bidra med. Och verkligheten börjar hinna ifatt Saab. Såvida inte någon penningstark Kinesisk gruppering med behov av att dränera kassan dyker upp.

Den Svenska regeringen har i vart fall sagt stopp - "so far". Och vill ha svar på frågan: "Vad är det som säger att Saab nu efter 60 år av nära nog oavbruten förlust plötsligt skall börja tjäna pengar. Speciellt med tanke på att hela västvärldens bilindustri befinner sig i bottenlös kris". Och den frågan får man inte något förnuftigt svar på.

Men Mona och hennes röd-gröna kamrater tycker det är ok att pumpa in skattebetalarnas pengar i Saabfabriken. Och Donkeyman som är nästan jämnårig med Saab tycker att lilla Mona och company gott kunde pumpa in lite pengar i hans plånbok också. Donkeyman behöver inte ens milliarder. Han lovar att klara sig med några få millar. Men det kanske inte är att tänka stort nog.

Läs även andra bloggares åsikter om saab, finanskrisen, bilindustrin, subventioner