Nostalgikern

Donkeyman hade sin barndom under 50-talet. Och som sportintresserad var "Rekord-Magasinet" och "All Sport" obligatorisk litteratur för honom. "Rekord" kom en gång i veckan och "All Sport" en gång i månaden. Bägge gavs ut av den legendariske redaktören Edwin Ahlqvist. Och den unge Donkeyman sparade för att ha pengar så han kunde "hänga på låset" på utgivningsdagarna. Sedan slukades magasinen från pärm till pärm. Flera gånger.

Än i dag har Donkeyman en större samling lagbilder från "Rekord". Varje nummer hade nämligen en kolorerad lagbild på baksidan. Och än i dag har Donkeyman en samling med specialnummer av "All Sport". Efter Olympiska Spel, Fotboll-VM, VM-matcher i tungvikt och andra större arrangemang kom det ut ett synnerligen välredigerat och bildrikt specialnummer.

Donkeymans barndom innebar uppväxt på Stockholms Söder med Spårvagnar, Ånglok, Ångbåtar, Hästskjutsar, Ölcaféer, Trådbussar, Kvartersbiografer, Massor med omoderna fastigheter, Fotpatrullerande jovialiska poliser och mycket annat som inte finns längre.

Och idrottsligt upplevde Donkeyman höjdpunkterna i Svensk Idrott.

Som Fotbolls-VM i Stockholm år 1958 när Sverige tog silvermedaljerna och förlorade med 5-2 mot Brasilien i finalen. Ett sådant lag som vi hade den gången får vi aldrig mer. "Gre-No-Li", dvs Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm utgjorde ryggraden i Milan och landslaget. "Nacka" Skoglund var Gud i Italien och den tidens Maradona. För att inte snacka om "Kurre" Hamrin ... Plus ett antal hemvävda spelare som komplement till Italienproffsen.

Det var tider det. Donkeyman minns när "Nacka" kom hem från Italien -64 och började spela i Hammarby igen. Knorrade in en hörna från vänster i första hemmamatchen. Som var flyttad från Johanneshov till Stadion för att kunna ta in mer folk. Ändå var Stadion fullsatt. För att inte säga överfylld eftersom många tusen gick in utan att betala biljett.

Han minns Vinter OS i Squaw Valley 1960. Då Sixten Jernberg och Rolf Rämgård slogs mot Veikko Hakkulinen. Och Finnen Hakkulinen som var "evig tvåa" efter Jernberg kallades för "Hack-i-Hälinen". Klas Lestander vann skidskyttet. En idrott som nästan inte någon hade hört talas om den gången.

Men ingenting var större än den underbara midsommarnatten år 1959. Och eftersom midsommarafton är årets viktigaste högtid i Sverige så var alla lediga och även ungarna fick vara uppe hela natten. Som skulle bli den största natten i Svensk historia. Ingo mot Floyd.

Edvin Ahlqvist var inte bara redaktör. Han var en internationellt känd boxningspromotor och när han fick "ta hand om" den unge stensättaren Ingemar Johansson insåg Ahlqvist att här hade han en man som kunde gå helt till toppen. Den gången var det ett axiom att ingen vit man skulle kunna bli världsmästare i tungvikt. Inte heller en icke - Amerikan.

Under Ahlqvists kunniga ledning klättrade "Ingo" sakta men säkert i rankingen. Han blev Europamästare 1956 sedan han knockat Franko Cavicchi och den 14. September 1958 hade Ahlqvist manövererat fram ett möte mot förste utmanaren till tungviktstiteln. Ingo mötte Eddie Machen i en oförglömlig gala på Nya Ullevi i Göteborg. En match som än i dag innehar Svenska publikrekordet för arenaidrott på 53614 åskådare. Personer som fick se lite drygt två minuters boxning. Sedan låg Machen utslagen och "Ingo" var förste utmanare till VM-titeln i tungvikt.

På Midsommarnatten 1959 satt hela Svenska folket uppe och lyssnade på radio. En match som Sveriges Radio inte kunde sända av moraliska skäl. I Donkeymans nostalgiska Sverige var det mycket som Svenska folket inte tålde och som det behövde beskyddas mot. Proffsboxning var en sådan sak. Rockmusik var en annan. Radio Luxemburg var Svenska Folkets och framför allt ungdomens radiostation den gången. Tills Radio Nord startade. Men det blev för mycket för den tidens Betongsossar. Radio Nord med kontor i Stockholm klarade man av att stoppa och ersätta med den nystartade melodiradion. Och så anställde man de populära rösterna från Radio Nord som gjorde karriär inom monopolradion.

Men 1959 var Radio Nord inte påtänkt än. Och Radio Lux svek inte sina lyssnare. Man sände Ingo-Floyd i direktsändning. Med "hela" Svenska Folket som lyssnare och bland dessa den unge Donkeyman. I tredje ronden bröt domaren matchen och undret hade inträffat. Vi hade en Svensk Världsmästare. Och midsommargroggen flödade i det Svenska landskapet.

Nu har Ingo avlidit. Göteborgs stad skall resa en staty. Och Donkeyman har förlorat ett av de allra sista nostalgiska banden till ett Sverige som inte existerar längre. Men Donkeyman har kvar "All Sports" specialnummer från den oförglömliga matchen. Och en 33-varvs vinylplatta med radioreferatet. Så han kan sitta hemma och nostalgera någon gång då och då när det moderna samhället blir alltför plågsamt.

"The Champ" är död men vi som var med den gången glömmer honom aldrig.

Läs även andra bloggares åsikter om ingo, boxning, nostalgi