Den olösliga konflikten

Donkeyman har redan skrivit en radda med artiklar om konflikten i Palestina. Och julens händeler gör det aktuellt med en till. Låt oss börja med att återvända till konfliktens rötter.

Går man tillbaka till Bibeln kan man läsa att både Abraham och Moses ledde det Judiska folket till ett område som redan var befolkat. I Bibeln talar Gud till Moses och säger ungefär så här: "När ni har passerat över Jordan och in i Kanaans land skall ni driva ut dem som redan bor i landet. Ni skall förstöra alla deras bilder, alla minnen av dem och alla deras byggnader. Så skall ni göra er av med invånarna och bo där. Därför att jag har gett er detta land till att vara ert eget." Gud påpekade också nödvändigheten av att inte lämna några av de ursprungliga invånarna kvar därför att de i så fall bara skulle skapa problem längre fram.

Huruvida Guds order till Moses att genomföra en etnisk rensning av Kanaans land gäller än i dag är väl en fråga för teologer. Men uppenbarligen är det många Israeler som har den uppfattningen.

Så fram till efterkrigstiden. Lord Moyne var en av Winston Churchills nära vänner. Han var också guvernör för det Brittiska protektoratet i Palestina. Han sade följande: "The Arabs who have lived and buried their dead for fifty generations in Palestine will not willingly surrender their land and self-government to the Jews." Han blev för övrigt likviderad av sionisterna.

Världen hade dåligt samvete efter att Holocost hade avslöjats i sin fulla vidd. Sionisterna hade målmedvetet byggt upp sin styrka i Palestina något som skapat ett tillstånd av krig mellan Judar och Araber. England ville bli av med hela problemet och lämnade över det till FN. Som i slutänden föreslog en delning av landet. Men alla talade då om en stat för både Judar och Araber. Mitt i detta kaos förklarade sig Israel självständigt och gick till fullskaligt krig mot Araberna. FN försökte medla och sände Folke Bernadotte som sin mäklare. Han blev också likviderad av sionisterna. Detta därför att sionisterna inte ville ha fred då. Kriget gick bra och de ville få ut mest möjligt av det.

Resultatet av kriget blev att Israel erövrade ungefär 40% av det land som FN ursprungligen hade menat skulle tillfalla Araberna. Samtidigt så hade man genomfört en etnisk rensning i stor skala och drivit bort mer än 1 miljon Araber, som nu utgör det Palestinska flyktingproblemet. Israel blev erkänt som egen stat och blev medlem i FN. Ingen krävde att de skulle lämna tillbaka det land de erövrat. Däremot krävde man att flyktingarna skulle få återvända. Den gången var det inte någon som talade om en etniskt Judisk stat.

År 1948 ägde Palestinier 93% av jorden i området som nu är Israel. 6% ägdes av Judar. År 2005 äger Palestiner 5% och den Israeliska staten 95%.

Vid nästa korsväg, kriget 1967, tog Israel kontrollen över Västbanken, Jerusalem och Gaza från Jordanien och Egypten samt Golanhöjderna från Syrien. Egypten och Jordanien har senare avstått formellt från alla krav på "sina" områden för att möjliggöra etablerandet av en Palestinsk stat. Något som de Israeliska bosättarna har "tackat för" genom att stjäla en stor del av Västbanken och Jerusalem.

Numera har den Palestinska delen av Västbanken i praktiken delats i fyra områden. I verkligheten består den tilltänkta Palestinska staten alltså av sex från varandra skilda "Bantustans". Områden som i det närmaste är isolerade från varandra. En stor del av de tidigare Palestinska områdena har nu övergått till bosättningar som sakta men säkert pressar ut Palestinierna från det som skulle vara deras land.

Det har varit många fredsinitiativ genom åren. Som alla har fallit på de stora motsättningarna internt inom den Judiska och den Palestinska sidan. Inom Israel finns en mångfald med olika "movements" som alla har olika åsikter om det hela. Men det är påfallande många som anser att Palestina redan år 1948 delades mellan en Judisk och en Palestinsk del. Där den Palestinska delen utgör staten Jordanien. Dessa önskar också att alla Araber skall bort från den Judiska delen, dvs Västbanken, Jerusalem och Gaza. Dessa är så många och har så stort stöd i Knesset att det inte går att genomföra någon som helst permanent fred utan deras medverkan. Merparten av bosättarrörelsen stöder också den här idén. Och de har i dag utvecklats till en "stat i staten" som inte längre kan kontrolleras av Israels krigsmakt eller poliskår.

På den Arabiska sidan stiger stödet för Hamas med varje bomb som landar i Gaza. Och med varje Palestinier som drabbas av bosättarnas vrede på Västbanken. Medan president Abbas mer och mer ses som en marionett för Israel och USA.

Skall det bli någon form av fred måste man finna en kompromiss som kan godkännas av både "den hårda delen" av sionisterna och av Hamas. Något som verkar mer och mer omöjligt.

Nu regnar bomberna åter i Gaza som hämnd för att Hamas inte stoppar de raketer som skjuts in i Södra Israel. Nära 300 människor uppges ha blivit dödade i den senaste dagens bomregn. Samtidigt kan det vara av intresse att studera statistiken för 2006. Det året dräpte Palestinier 17 Israeliska civila och 6 soldater. Medan Israeliska soldater dräpte 660 Palestinier, varav 141 barn. Detta enligt Israeliska siffror. Donkeyman får associationer till den Tyska ockupationen i Norge när Tyskarna uttalade att de skulle skjuta 15 Norrmän för varje Tysk som motståndsrörelsen dräpte. Man börjar nu komma upp på de proportionerna även i Mellanöstern.

Det enda fredsavtal som är tänkbart skulle innehålla ungefär följande:
- Israel återgår till 1967 års gränser
- Jerusalem delas
- Flyktingarna får inte återvända till staten Israel

Detta är innehållet i en mängd med fredsinitiativ som har kommit genom åren. Men utvecklingen har nog gått ifrån den möjligheten. Den "hårda" delen på den Israeliska sidan kommer aldrig att acceptera en sådan överenskommelse. Den Israeliska staten klarar knappast av att evakuera bosättningarna även om de skulle försöka. Vilket den inte kommer att göra. Det är också osäkert om en regering klarar att få majoritet för en sådan lösning.

På den Palestinska sidan kanske möjlighten till accept är något större. Men tiden rinner fort ut även där. Dessutom kan inte något fredsavtal genomföras i praktiken utan att Hamas har accepterat det. Det är dags för presidentval och det är nog troligt att Hamas skulle vinna ett sådant. Alltså blir det inte något val men samtidigt faller president Abbas auktoritet samman.

Vare sig den Israeliska eller den Palestinska statsledningen har alltså möjligheter att genomdriva något som helst fredsavtal över huvudet på sina militanta grupper. Trots detta så är det vad FN, EU, USA med flera försöker genomföra.

Sedan kan man spekulera kring vad som egentligen den Israeliska ledningen önskar att uppnå med dagens bombardemang och truppsammandragningar. Man säger officiellt att man skall ändra förutsättningarna genom att störta Hamas. Men för bara ett par år sedan brände man fingrarna ordentligt på Hizbollah i Libanon. Visserligen är Gaza mindre men en invasion kommer antagligen att bli rena blodbadet. Man kommer att använda hårda metoder som innebär stora förlustsiffror bland oskyldiga civila. Men Hamas kommer inte heller att sitta i ro och låta sig utrotas. Det kommer antagligen att bli en ganska tät trafik med "body bags" tillbaka till Israel också. Donkeyman tvivlar starkt på att Israel kan uppnå sina krigsmål vid en fullskalig invasjon. Något som antagligen många Israeler också tvivlar på.

På ett eller annat sätt passar det här in i en långsiktig strategi som strävar till att lämpa över Gaza till Egypten samt att rensa Västbanken och Jerusalem etniskt. Det vill säga driva bort Palestinierna. Vilket då skulle ge Israelerna deras Judiska stat igen. Visserligen inte riktigt hela det område som Moses fick av Gud - men nästan.

Donkeyman avslutar dagens artikel med ett citat från Winston Churchill:

"If our dreams for Zionism should be dissolved in the smoke of revolvers of assassins and if our efforts for the future should provoke a new wawe of banditry worthy of the Nazi Germans, persons like myself will have to reconsider the position that we have maintained so firmly for such a long time".

Det förefaller som om detta också skulle gälla för världsopinionen i stort.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Gaza