Ett äldreboende

Dagens artikel skall beskriva det äldreboende där min gamla moder levde de sista åren av sitt liv. Hon hade Alzheimer och behövde därför mer tillsyn än vanliga gamla.

När hon inte längre klarade sig själv hade hon bott i servicehus i ungefär 10 år. Det betydde att hon hyrde en mindre lägenhet i ett större komplex tillsammans med ett par hundra andra gamla. Där fanns det tillgång till sådan basservice som äldre kan behöva samtidigt som hon levde sitt eget liv. Men hon blev sämre och sämre och till slut kom den dagen när hon inte längre klarade sig själv.

Saksgången blev att hon togs in på sjukhus för utredning. Efter ett par veckor hade jag som närmaste anhörig beslutat på råd från sjukhuset att hon måste in på ett gruppboende. I väntan på en lämplig plats lades hon in på ett sjukhem. (Till Norska läsare: I Sverige är sjukhem en institution där enbart de allra sämsta, typ grönsak, placeras. Alla andra skall bo på andra vårdformer). Efter några veckor var det en ledig plats i ett gruppboende specialiserat på Alzheimerpatienter. Detta låg helt nära det servicehus hon tidigare bott i. Vi hyrde en lägenhet där och flyttade åt henne för att slutligen följa henne till det sista hemmet.

Gruppboendet bestod av en korridor med 12 små lägenheter som påminner om studentbostäder. Ett stort rum med en liten köksavdelning, en liten balkong, en tambur med massor av förvaringsutrymme och en stor handikapptoalett / dusch. Formellt sett var det en lägenhet som hon hyrde. Men den ingick ju i äldreboendet. Sedan fanns det gemenskapslokaler som matsal, dagrum, stort gemensamt kök, tvättstuga och rökutrymme. De gamla kunde också (inom vissa gränser) röka i sin lägenhet.

Organisatoriskt utgjorde fyra sådana likadana avdelningar en enhet. Varje korridor bemannades med fyra personal på dagskift, två på eftermiddag / kväll samt en på natten. Personalen hade 30 min överlappning vid varje vaktbyte.

Administrationen av hela enheten sköttes av två damer som satt i ett kontorsrum i direkt anslutning till enheten. Dessa skötte absolut allt: personal, löner, inköp, bokföring, rapporter, budgetuppföljning etc. Det vill säga att det hela sköttes i princip som ett eget företag. Absolut allt beslöts och hanterades lokalt. Dessa damer hade som arbetsvillkor att minst en av dem alltid skulle vara i tjänst på vanlig kontorstid. De fick alltså inte ta ledigt samtidigt. Bägge hade full beslutsrätt.

Hela enheten ägdes och drevs av ett Danskt vårdföretag. Deras kontroll utövades genom att det kom en kontrollant 12 -15 gånger om året. Denne kom alltid oanmäld och gick igenom all dokumentation och bokföring. Vidare kontrollerade han / hon standarden på det arbete som gjordes. Kontrollanten åt på avdelningarna, kollade renhållningen, snackade med boende och anhöriga samt gjorde alla andra undersökningar som behövdes för att skapa sig en uppfatning om standarden. Vilket redan efter några månader gav uttryck i att föreståndaren fick sparken med omedelbar verkan med motivering: "Enheten uppfyllde inte den kvalitetspolicy som företaget ställt upp".

Ekonomin för min moder utgjordes av hyran för lägenheten - ca 2500 kronor och vårdavgift - ca 2500 kronor. Totalt ca 5000 per månad. Detta kan man se som en egenandel, resten av kostnaderna stod kommunen för. Dessa avgifter betalade jag från moderns pension. (I Sverige tar inte samhället hand om den sjukes pension, hon lever ekonomiskt precis som vanligt även om hon ligger på sjukhem). Jag såg till att att avdelningen alltid hade några tusenlappar till disposition för hennes direkta "out - of - pocket" utgifter. Jag brukade sätta över 5000 kronor åt gången och fick kvitton och redovisning när pengarna började ta slut.

Ekonomiskt och praktiskt var det inte någon skillnad för henne om hon låg på en privatiserad eller en kommunal enhet. De privata var enbart entrepenörer till kommunen som arbetade under helt vanliga anbudsregler.

Så till hur det fungerade rent praktiskt:

Mat - frukost lagades av personalen på avdelningen. Lunch och Middag levererades i storkantiner från centralkök. Personalen lade upp och serverade maten. Maten fungerade även som personalmat. Anhöriga serverades också när vi var på besök. Jag bedömde maten som MYCKET god och aptitlig. Avdelningarna hade utskänkningstillstånd och man hade ett förråd av de drycker som de boende tyckte om. Jag minns mycket väl en äldre man som fick en starköl och en sup till varje måltid. Kostnaden drogs från de privata pengarna.

Kaffe - Det fanns alltid tillgång till kaffe. När de gamla hade besök kom personalen alltid med kaffe och kakor.

Tvätt - De gamla använde egna lakan, handdukar och kläder. Om de inte hade det tog man ut kommunala grejor. De använde också sin egen säng ända till dess vårdbehovet krävde riktig sjukhussäng. Personalen tvättade allt och hängde till tork i tvättstugan. De äldre som kunde hjälpte till med detta arbete.

Renhållning - Nattvakten vaskade gångar och gemensamma utrymmen.

Vaktmästeri - Personalen gjorde så mycket de kunde själva. Jag minns mycket väl hur en av de anställda sydde gardiner till gemensamhetsutrymmena. Och fick givetvis sälja dessa till avdelningen. Av ekonomiska skäl utnyttjade man anhöriga till en del saker. Jag installerade och programmerade till exempel nya TV-apparater till alla fyra avdelningarna när jag var på besök.

Personal - I huvudsak var det äldre damer som jobbat inom äldrevården i många år. De var mycket nöjda med sin arbetssituation. Flera sade att de hade varit motståndare till privatiseringen men nu kunde de inte längre tänka sig att jobba för ett kommunalt äldreboende. Personalen på var korridor styrde sitt eget arbete i mycket stor grad. Det som skiljde från en traditionell anläggning var att dessa gjorde absolut ALLT.

Sjukvård - Det fanns inte någon fast sjuksköterska bland personalen. Däremot besökte en sådan alla avdelningar en gång per vakt. Denne var dessutom tillgänglig 24/7 på 15 min varsel. Läkare kom en dag i veckan men fanns tillgänglig på 30 min varsel.

Donkeymans kommentar:
Detta är en sådan institution som den röd / gröna regeringen här i Norge anser som en styggelse. Som droskchaffis i Tromsø kan jag bara konstatera att den kvalitetsmässigt överstiger allt som kommunen kan ställa upp med här. I vart fall av det jag har sett.

Det är inte något tvivel om att privatiseringen har inneburit att Stockholms kommun har sparat avsevärda belopp. Men driften med olika entrepenörer till olika äldreboenden blandat med att kommunen driver sina egna har också fått till resultat att de kommunala har blivit betydligt bättre.

Men givetvis fanns det undantag och de drabbade privata och kommunala enheter ungefär lika. Under den tid som modern bodde här var det två vårdskandaler i Stockholm. Den ena ägde rum på ett kommunalt boende den andra på ett privat. Under samma tid sades ett par privata entrepenörer upp beroende på att de inte uppfyllde kvalitetskraven.

Var låg då vinsten för Danskarna. Det som framför allt skiljde mot traditionella kommunala anläggningar är den lilla och effektiva administrationen samt de korta och flexibla beslutsgångarna. Samt personalens flexibilitet och entusiasm. De trivdes på sin arbetsplats och ville verkligen att de skulle vinna även nästa anbudsrunda.

Donkeyman skulle själv vilja hamna på ett sådant här ställe på sitt yttersta. Men om de röd/gröna blir sittande måste han nog emigrera tillbaka till Sverige först.