Distriktspolitik

AP:s senaste stjärnskott, den sköna Helga från Finnmarken har hållit tal. Där hon gör sig bred över den lyckade Norska distriktspolitiken och framhåller Sverige och Finland som skräckexempel. Vilket kanske är god retorik i partipolitiskt hänseende. Men dess värre ganska felaktigt. Därför att hon jämför inte äpplen med äpplen. Hon jämför situationen utmed Norska kusten med Sveriges och Finlands inland. Vilket är grovt felaktigt.

Utmed kustlandet i både norra Finland och Sverige är nämligen bebyggelsen betydligt tätare och mer omfattande än vad den är utmed den Norska kusten. Och frånflyttningen är minimal. Snarare går flyttströmmarna den andra vägen. Haparanda / Torneå är per i dag den mest expansiva regionen i hela Sverige och Finland. Med en tillväxt som slår storstadsregionerna.

Det Helga syftar till är inlandet. Och då har sannerligen inte Norge så mycket att skryta över. Norra Finland är faktiskt ett ganska lyckat exempel på god distriktspolitik. I områden som aldrig har varit särskilt tätbefolkade finns det trots allt en ganska omfattande bebyggelse. Man har en hel del industri och man har en kraftigt expanderande turistnäring. En turistnäring som stadigt besöks av avundsjuka studiedelegationer från just Norge. Och man baserar sig inte på "tillskudd" och tiltak".

Den Svenska glesbygdspolitiken har däremot förändrats genom åren. På 1960-talet öste den Svenska staten ut diverse bidrag till glesbygden. Det var milliard på milliard som kastades in i dödfödda näringar. Och man lyckades förlänga livet på en mängd förlustaktiviteter. Med si så där 10 år. Sedan lade man helt om politik. Därefter har man satsat på att ge goda villkor för näringsverksamhet i stället för direkta bidrag. Man har byggt infrastruktur. Järnväg, Landsväg, Hamnar, Telenät, Bredband samt välvillig och snabb handläggning av plan- och byggnadsfrågor. Dessutom genomförde man en mycket vällyckad kommunreform där man slog samman småkommunerna och fick fungerande organisationer med resurser och kompetens. Allt detta har gett goda resultat. Till skillnad mot i NordNorge där den sortens investeringar är i det närmaste helt frånvarande.

Ser man till Norra Sverige så kan man konstatera att merparten av det lantbruk som har lagts ned är sådant som öppnades under 1800-talet. Det är alltså inte några urgamla kulturbygder som har avfolkats. Storparten av Norrlands inland var nämligen nästan helt obebyggt fram till då. Men med stöd av statliga subventioner bröt man upp jordbruksmark runt om i obygden. Jordbruk som aldrig gav någon egentlig avkastning utan bara genererade hårt arbete. Och som sedermera har lagts ned igen. Däremot var älvdalarna bebyggda sedan gammalt. Men det mesta av den goda jorden i älvdalarna brukas den dag som är. Skillnaden är bara att man gör det på ett betydligt mer rationellt sätt.

Min moders hembygd uppe i Tornedalen (Korpikylä) bestod av en mängd med småbruk in på 1950-talet. I dag är det bara ett par lantbrukare kvar. Men dessa brukar i stort sett all brukbar mark i bygden. Dock med en arbetsinsats från en handfull människor i stället för flera hundra. Men till skillnad från 50-talets lantbrukare så tjänar de moderna bönderna pengar. Och har god hjälp av att vi är med i EU.

Men den direkta motorn till avflyttningen var givetvis industrins expansion under 1950-, -60 och -70-talen. Den Svenska industrin skrek efter arbetskraft. Man hade till och med rekryteringskontor i Grekland och Jugoslavien där man annonserade efter invandrare. Och det var många från NordNorge som jobbade i Sverige i de åren.

Den som lade ned sitt småbruk och arrenderade bort marken till grannen kunde omgående få jobb och bostad söderut. Med lönekuvert var fredag. Och det var en win-win situation. De lantbrukare som blev kvar fick disponera mer god mark och kunde lägga igen den sämsta jorden. Och de som flyttade fick en bättre försörjning.

Vi ser i dag exakt samma utveckling i Norge. Det finns gott om jobb i tätorterna. Vilket gör det lockande att lägga ned lantbruket och ta lönearbete någon annan stans. Faktum är att trots den "framgångsrika" distriktspolitik som Helga från Finnmarken skryter så kraftfullt om så har 85% av gårdsbruken i Troms fylke lagts ned sedan 1970. Och sedan 1995 har 50% slagit igen. Trots att vi har en regering med högljudda bondepartister i ledningen.

Skillnaden är att här i Norge står gårdarna helt tomma. Medan man i Sverige som sagt brukar den bästa marken på ett mer rationellt sätt medan bostäderna används antingen som sommarhus och i mer centrumsnära områden som bostäder. Vilket trots allt ger ett visst liv åt bygden.

Men som redan har sagts - i stora delar av inlandet är det en återgång till situationen före det sena 1800-talet. Skillnaden är bara att det i dagens teknologiska samhälle behövs väldigt mycket mindre med folk för att lösa de arbetsuppgifter som finns.

Donkeyman menar att det inte är möjligt att stoppa flyttningen från små platser. Det är som att försöka stoppa tidvattnet. Utmaningen ligger inte i att stoppa den strömmen. Den ligger i att skapa så goda förhållanden som möjligt för dem som blir kvar. Och det är den debatten man borde föra. Med den konkreta frågeställningen: "Hur organiserar man lämpligen samhället i en avfolkningsbygd så att de som blir kvar får så goda villkor som möjligt"? Och där har Norge en hel del att lära från Finland och Sverige.