torsdag 21 juni 2012

Retorikens förfall

Donkeyman Det ær ganska festligt att följa "Språkets Förnyelse". Även här är likheterna mellan Sverige och Norge påfallande. Det sker en stadig "förnyelse". Dess värre inte till det bättre.

Vi kan börja med att studera en nutida politisk debatt. Som inte längre är en debatt i det klassiska formatet där först den ene talade och lade fram sina argument i någon fråga. Därefter talade motstådaren som lade fram sina argument. Varefter man i tur och ordning "bröt argument" mot varandra tills ämnet var utagerat varefter man tog nästa.

I dag är liturgin sådan att den ena politikern börjar med att läsa upp en inövad ramsa med stickord som räknar upp viktiga punkter för det egna partiet. Sedan ställer man en fråga till den andra debattanten. Som denne inte besvarar, däremot drar denne i sin tur en inlärd ramsa med några "stickordsmässiga" påståenden om vad hans parti kämpar för. Och avrundar med en fråga till  den första politikern. Som inte heller besvaras utan nu drar politikern sin inlärda ramsa med "stickord" en gång till. Och så håller man på så länge debattledaren tillåter. Det viktiga är att få rabbla upp sin "stickordsramsa" så många gånger som möjligt. Vad motståndaren säger bryr man sig inte om. 

Donkeyman tror i grunden inte att dagens politiska generation klarar av att genomföra en klassisk debatt på ett förnuftigt sätt. Vilket är trist. Donkeyman älskar en riktig politisk debatt mellan två dugliga debattanter som faktiskt talar till varandra. Men det är långt mellan gångerna. Den gamla klassiska vetenskap som heter "retorik" hålls inte i hävd hos det "politiska skrået".

Det som däremot blivit gängse är att man försöker att hitta fel hos det andra paritet framför att föra fram egna visioner. Vi har ett par helt färska exempel från "debatten" om arbetslösheten:

Det var ju så att "Alliansen" vid valet 2006 beskyllde den Socialdemokratiska regeringen för att ha åstadkommit "Massarbetslöshet". Något som Alliansen sedan berömmer sig själv för att ha "rättat till". I dagens debatt beskyller Socialdemokratin Alliansen för att ha åstadkommit Massarbetslöshet. Vilket Alliansen självfallet nekar till. Vem har så rätt. Svaret blir bägge. Därför att man definierar uttrycket "Massarbetslöshet" så som det passar det egna behovet. Blir väljarna något klokare - NEJ.

Dessutom hade vi en annan pikant detalj inom samma politikområde helt nyligen. Sossarna och Vänstern hävdar gång på gång att det är stor Arbetslöshet bland unga och bland invandrare. Vilket är ett helt riktigt påstående. Som Alliansen aldrig har förnekat. Men så säger Reinfeldt att det inte är särdeles stor arbetslöshet bland "Etniska Svenskar" som befinner sig mitt i livet. Det vill säga bland personer som inte är unga och som inte är invandrare. Vilket också är ett helt riktigt påstående. Något som Sossarna aldrig har förnekat. Bägge de uttalandena är inte heller motsägande - de gäller samtidigt. Men då blir det rent ut sagt ett dj****a liv. Därför att Reinfeldt använder uttrycket "Etniska Svenskar". Men det han sade var ju sant, i sakfrågan är ju dessutom partierna eniga. Arbetslösheten är stor bland ungdomar och invandrare och ganska liten bland det man i brist på bättre uttryck kan kalla "Etniska Svenskar".

Donkeyman är kanske gammalmodig men det här är inte debatt. Det är pajkastning.

Donkeyman tänker inte dra upp Norska exempel, men de duggar lika tätt som de Svenska. Däremot tänker han "spåra ur" lite grand. Här i Norge har vi nämligen också intressanta ting att notera:

Politikernas modeord är "Rasera". Så fort två politiker debatterar om något som helst, på vilken nivå som helst så far det här ordet fram och tillbaka mellan dem som en pingisboll. "Ditt parti vill Rasera, den Norska Välfärden." "Nej, däremot har ditt Parti systematiskt Raserat de Norska Skolan". Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Konklusionen blir möjligen att hela det Norska samhället har blivit Raserat eller förväntas bli det.

Vilket inte heller stämmer. I vart fall om man ser sig om i det som Norrmän betecknar som "Världens bästa land att leva i".

Men det "Norskaste" av allt är att alla Partier är rörande eniga om det viktiga i att ungdomar kommer in på "Bostadsmarknaden". Vilket betyder att de får möjlighet att köpa sig sin första bostad. Det kan också tolkas så att den som hyr (leier) sin bostad är inte inne på "Bostadsmarknaden".

Här blir Donkeyman tvungen att förklara en sak för de Svenska läsarna. I Norge betraktas den som hyr (leier) sin bostad som en suspekt person. Och den medelålders person som hyr sin bostad betraktas med direkt misstänksamhet, slutsatsen är i stort sett att denne hade misskött sin privatekonomi så att han/hon inte får några lån.

Att komma in på "Bostadsmarknaden" innebär alltså att skuldsätta sig tungt redan i unga år. Tanken är att man så tidigt som möjligt "Skall komma in på marknaden" för att sedan skall "arbeta sig uppåt" tack vare en förväntad evig prisökning på fastigheter. Med målsättning att ha en stor och helt betald bostad när man är i 50-årsåldern.

Något som leder till ett märkligt förhållande. Den Norska Staten är skuldfri och har "pengar på bok" medan det Norska folket är rejält skuldsatt. I betydligt högre grad än till exempel Svenskarna. Faktiskt så kraftigt att många framstående Norska ekonomer varnar för utvecklingen.

Vill man fundera över det kloka i detta kan man jämföra med situationen i Tyskland. EU:s starkaste ekonomi och "motor". I de stora städerna som till exempel Berlin och Hamburg är det enbart ungefär 15% som äger sin egen bostad. Och Tyskar flest är i det närmaste allergiska mot att ta upp lån.

Så kan vi vända blicken mot USA där just den politiska önskan om att alla skulle "komma in på Bostadsmarknaden" med tillhörande gigantisk privat skuldsättning var en av grundorsakerna till den ekonomiska kris som fortfarande pågår. Men i USA talade man inte om "Bostadsmarknaden", man talade om "Social Housing".

För övrigt var det bland annat en ung Chicagoadvokat som byggde upp sin karriär genom att tillrättalägga just detta en gång i tiden. En man som senare blev känd i andra sammanhang. Han heter Barrack Obama och under sin presidentperiod har han tvingats att hantera följderna av "Social Housing" eller vad som med andra ord kan beskrivas som: "Hela folket på Bostadsmarknaden"

Men det är inte nog med detta. Den officiella Norska politiken är dessutom att när ungdomen har kommit upp i 50-årsåldern och tack vare en evig prisstegring sitter med nedbetalt hem så bör man börja spara i aktiefonder. Och här kommer alltså "Nyspråket" in igen. Förr i tiden sade man att man "Spelade på Börsen", alternativt "Spekulerade på Börsen". Numera heter det att man "Börssparar". Det vill säga det riskmoment som finns i all spekulation är borttaget från språkbruket.

Något som i sin tur många har upptäckt när Börsen har gjort sina störtdykningar. Inte minst de så kallade "Terrakommunerna" i Norge, som gjorde slut på sina skattebetalares pengar när den Amerikanska Bostadsmarknaden sprack och när banker kraschade på löpande band.

Men Donkeyman förnekar inte att man kan tjäna stora pengar på Börsen. Precis som man kan tjäna stora pengar på Hästar eller Poker. Men i alla spelen finns det en (aldrig så liten) möljighet att förlora pengar. Donkeyman har dessutom bland sina nära vänner ett par personer som har ruinerat sig totalt genom olyckliga börsspekulationer. Och de har i vart fall inte "Börssparat".

Är det inte härligt att kunna vända ord lite som man vill ???????

onsdag 13 juni 2012

Regeringar

Donkeyman har ju varit politiskt intresserad i hela sitt liv. Därför följer han både Svensk och Norsk politik noga. Och kan inte undgå att notera att trots att mycket ser lika ut så är det ändå stora skillnader. Den här gången skall Donkeyman filosofera lite kring regeringsfrågan under "modern" tid. Därför att bägge länder har en regering som sliter med opinionssiffrorna. Donkeyman börjar med en liten sammanfattning av regeringsbildningarna under senare år.

Sverige
Socialdemokratin har dominerat Svensk politik länge. Med några få avbrott (Fälldin, Ullsten 76-82) (Bildt 91-94) så har det i huvudsak varit Socialdemokratisk minoritetsregering. En regering som hela tiden har haft stöd av Vänsterpartiet eller dess föregångare (skp, vpk, v). Men vänstern har i stort sett aldrig "fått något som helst" för sitt stöd. Bortsett från stödröster från vänstersidan hos (s). Den så kallade "Kamrat 4%".

Den klassiska vänster-högerskalan har sett ut ungefär så här:

v ... s ....... c, fp ...m

Det var ett starkt vänsterblock med ett stort och ett litet parti som stod mot ett borgerligt block som innehöll tre ungefär lika stora partier. Det borgerliga blocket i sin tur bestod av ett Mittenblock och ett renodlat Högerparti. De borgerliga regeringarna hade lite olika konstellationer: c-fp-m, fp, c-fp-m samt c-fp.

Men med tiden kom nya partier in i Riksdagen, (mp) och (kd). Och (s) började positionera sig närmare mitten av det politiska fältet. På den borgerliga sidan förändrades förhållandena mellan partierna. På 60-talet var (fp) störst, sedan blev (c) störst. Därefter började (m) växa och är ju dominerande i dag.

Vilket gav en vänster-högerskala som såg ut ungefär så här:

v ...... s ... mp, kd, c, fp ... m

Då är vi inne på situationen under Göran Perssons regeringstid.

Det som ändrade allt var när Alliansen bildades inför valet 2006. Vad som skedde var att (m) orienterade sig mot mitten, vilket möjliggjorde att alla fyra borgerliga partierna kunde samarbeta om en gemensam politik. En politik under ledning av "De Nya Moderaterna" som presenterade ett aktivt program med stora och populära reformer. Samtidigt som "folk flest" var lindrigt sagt trötta på självgodheten och pampfaktorn hos (s). Detta ledde till borgerlig valseger.

Till valet 2010 var det på nytt "omgiv". Det hade uppstått ännu ett nytt parti på yttersta högerkanten. Samtidigt hade oppositionen kopierat Alliansen och det Norska regeringsprojektet, därmed uppstod det "Röd-Gröna Blocket". Vilket gav följande politiska landskap:

v, mp .. s ...... kd, c, fp, m ...... sd

Resultatet blev att Borgerlig majoritetsregering övergick till Borgerlig minoritetsregering. Analyserna efteråt är intressanta. De "Röd-Gröna" skyller valförlusten bland annat på just valsamarbetet med (v). Nu hade vi fått det landskapet att vi har två stora (s), (m) partier medan resten är relativt sett små. (v), (kd), (c) och (fp) ligger alla nära 4% spärren.

Men för att komplicera situationen ytterligare så är sd inte enbart ett renodlat högerparti. I vissa avseenden, som till exempel invandrarpolitiken, så är de på yttersta högerkanten men i en del andra frågor är de i stort sett försvarare av 1970-talets samhälle. Det vill säga de står nära (s) och (v) i de frågorna. Även om det hittills inte satt några större spår i deras politiska vardag. Både (fp) och (c) har å andra sidan drivit mot höger. En del andra rörelser bland partierna ger ungefär den här skalan just nu:

v ..... s, mp ...... kd, m .. fp, c ........ sd

Opinionsundersökningarna ger dåliga resultat för Alliansen och goda siffror för (s). I dag lutar det mot ett dåligt val för Alliansen. Men det är två år kvar och två år före förra valet låg Alliansen ännu sämre till än de gör i dag.

Norge
Precis som i Sverige har politiken dominerats av Socialdemokratin. Fram till 1965 var det i huvudsak (ap)-regering men sedan dess har det varit växlande majoriteter men lite fler (ap) än borgerliga regeringar.

De borgerliga regeringarna har i all huvudsak haft sin tyngdpunkt i centrum med (KrF), (s) och (v) som deltagare, tidvis har även (h) varit med. SV har deltagit passivt som stöd åt de olika (ap)-regeringar som funnits.

Det Norska politiska landskapet har traditionellt sett ut ungefär så här.

sv .... ap .. v, s, krf ...... h

I den här perioden var "Mitten" eller "Sentrum" som man säger i Norge en stark kraft i politiken. Höjdpunkten var åren efter den andra folkomröstningen om EU.

Men även i Norge kom det in ett nytt parti i form av (Frp). En bit in på det nya seklet hade det politiska landskapet radikalt förändrats. Då hade (sv) vuxit sig så stora att de nästan vuxit i kapp (ap). Medan (Frp) höll på att växa i kapp (h). Dessutom var fortfarande mitten stark. De tidigare dominerande (ap) och (h) var i praktiken bägge utmande inom sina respektive block.

Nu skedde en radikal förändring i loppet av några år. (ap) gjorde en markant vänstersväng och började hämta tillbaka väljare som gått över till (sv). Samtidigt försvagades Mitten. Till valet 2005 sjösattes det "Röd-Gröna" samarbetet som byggde på att (s) gick över från den borgerliga sidan och siktade på att bilda koalition med (sv) och (ap). Vilket visade sig vara en vinnande kombination.

Det politiska landskapet såg nu ut ungefär så här:

sv, s ... ap ...... krf, v ... h ... frp

Men sedan dess har saker och ting förändrats igen. Ganska snart deklarerade (v) och (krf) att de inte önskade samarbeta med (frp) som var det största borgerliga partiet. Samtidigt förnyades (h) på många sätt, bland annat styrde man sin politik in mot mitten, antagligen inspirerade av deras Svenska broderparti (m). Något som har ledit till att (h) har växt dramatiskt, på bekostnad av (frp) och blivit det ledande borgerliga partiet. Vilket också har ledit till att (v) och (krf) uttalat att de faktiskt "kan" samarbeta med (frp). Vi ser nu alltså ett borgerligt block med (h) som dominerande parti.

En andra utveckling är att alla småpartierna har minskat dramatiskt i storlek. På dagens opinionsundersökningar ligger (sv), (s), (krf) och (v) alla farligt nära 4% spärren.

Dessutom har det "Röd-Gröna" projektet fallit långt ned på "gallup". Som situationen är just nu har (h) och (frp) egen majoritet och ett regeringsskifte verkar ligga nära till hands vid valet nästa år.

Dagens politiska landskap ser ut ungefär så här:

sv, s .... ap ........ h, krf, v .. frp

Regeringsfrågan

Som "gallup" ser ut just nu verkar det luta mot regeringsskifte i bägge länderna. Men på vänstersidan är alternativen just nu inte helt solklara.

I Sverige anser man att (s)-väljarnas traditionella motvilja mot (v) och klassiska "kommunister" var orsaken till det "Röd-Gröna" haveriet förra gången. Samtidigt vill (mp) spela en roll som "kungamakare" för att kunna få igenom mest möjligt av sin politik. Slutligen svävar (sd) som en obehaglig joker som inte någon vill ta i med tång en gång. En ny regering måste ha sin tyngdpunkt hos (s), allt annat är otänkbart men hur en majoritet skall skapas är osäkert. Om ett eller flera av småpartierna "ramlar ur" Riksdagen kan förutsättningarna helt och hållet förändras åt det ena eller andra hållet beroende på vilka som "faller ut".

I Norge ger allt fler det "Röd-Gröna" samarbetet skulden för att (sv) och (s) ligger så nära spärrgränsen. Samtidigt är det lockande för (v) och (krf) att ta sig in i "värmen" genom ett formaliserat samarbete med (ap). Det kan också komma att vara enda möjligheten för (ap) att skapa en majoritet. En roll som "kungamakare" skulle nog passa de två partierna förträffligt. Sedan har vi problemet med att de inte heller har "säker marginal" nedåt. De kan fort "ramla ur", något som (v) redan har upplevt en gång på senare tid. En borgerlig valseger måste ge en regering som har sin tyngpunkt hos (h). Ganska säkert också i samarbete med (frp) därför att "tyngden" hos de små mittenpartierna knappast räcker till för att bilda en majoritet ihop med (h).

Det är alltså alldeles uppenbart att det är (s)-(ap) och deras "systrar" (m)-(h) som är de dominerande och avgörande partierna i bägge länder. (m)-(h) har bägge vänt sig mot Mitten och intagit ståndpunkter som i många fall sammanfaller med Högerflygeln hos (s)-(ap). De Socialdemokratiska partierna har en betydligt större "spännvidd" i sina åsikter. Deras vänstersida är i princip enig med (v)-(sv) om det mesta medan deras högersida som sagt har stor gemenskap med (m)-(h). Men som det ser ut just nu ligger (s) längre till höger än (ap).

Det börjar samtidigt bli allt mer uppenbart att den stora massan av väljare utgörs av vad som Galbraith i sin tid kallade för "The Satisfied Majority". Man skulle också kunna kalla dem för "Den nöjda Medelklassen". Det vill säga de som i huvudsak vill försvara och bevara sin livsstil. Och som är livrädda för att "ramla över kanten" ned till de kanske 15% som lever i "utanförskap". Man vinner alltså inte längre några val på en radikal vänsterpolitik. Denna tendens är ännu starkare i Sverige än i Norge.

Ett bra tecken på detta är att (s) i många år har dominerats av partiets pragmatiska högersida. Men efter valförlusten 2010 fick vänstersidan ta över hegemonin. Vilket ledde till att "Åsa-Nisse" Juholt blev partiledare. Och retoriken blev plötsligt ideologiskt vänsterinriktad. Det vill säga den gick ut på att reversera allt som skett efter 1990 och "vrida klockan tillbaka" till 1970-talet. Kombinationen av ett "stolpskott" som partiledare och vänsterretorik gav omedelbart utslag i att sympatierna i all gallup störtdök. "Plummeted" är ett bra Engelskt ord för vad som skedde. Men så snart som "ordningen" återställts och partiets högersida kommit till rodret stiger sympatierna igen.

Det är alldeles uppenbart att tyngdpunkten av medlemmar och aktiva inom (s) tillhör vänsterflygeln medan merparten av partiets väljare stödjer högersidan. Något som självfallet ställer den interna partidemokratin på svåra prov. Problemet är också att man tidvis hamnar så nära (m) att många har svårt att se skillnaden i partiernas ståndpunkter. Den politiska debatten präglas också av detta. Företrädare för bägge partierna försöker stadigt markera skillnader i politiken men det blir ofta en debatt av typen "fjädrar och höns".

I Norge har vi en annan faktor som spelar in. Det är en "nationalistisk konservatism" som inte existerar i Sverige. (sv), (s), (krf) och (ap) lever till stor del på en önskan att "vrida tillbaka klockan" till en bättre och lyckligare tid. Till exempel 1970-talet när "Internationaliseringen" inte slagit igenom, EU ännu var litet, Euron inte var påtänkt, urbaniseringen inte hade tagit fart och Norge såg ut "som det alltid gjort". Paradoxalt lever de här fyra Norska partierna i detta avseende i samma föreställningsvärld som vårt Svenska (sd). Men också som det havererade Svenska "Röd-Gröna" projektet önskade och som Juholt senare var advokat för.

Men precis som i Sverige håller väljarmajoriteten på att vridas över till "Den nöjda Medelklassen". Något som kommer att rita om den politiska kartan även i Norge i en nära framtid.

Prognos
Donkeyman ser för sig att ett block bestående av "Högersossar" och "Høyre/Moderater" kommer att sopa hem si så där 70 % av rösterna i bägge länder. Men så har vi "Blockpolitiken" som försvårar att skapa en regering som motsvarar folkviljan.

I Norge verkar "folk" helt enkelt trötta på det "Röd-Gröna" projektet. Samtidigt som den ovan nämnda förskjutningen från "nationalkonservatism" till "nöjd medelklass" blir en viktig faktor. Vid första korsväg ligger det nog nära till hands med en ren (h)-(frp) regering. Så får vi se vilka småpartier som överlever valet. Faller både (sv) och (s) ut så är saken klar. Men det kan också bli mittpartierna som försvinner och då blir matematiken lite annorlunda.

I Sverige är ekvationen mer komplicerad. Även här beror mycket på vilka som ramlar ur. Men här kompliceras också ekvationen av (sd) som inte någondera blocket vill ha med som stödparti. Samtidigt har vi (mp) som väldigt gärna vill bli "kungamakare". Detta kan leda till att den regeringsbildning som egentligen har varit naturlig i många år faktiskt inträffar. Nämligen att (s) + (m) blir sant. De två partierna har i dag ett så omfattande gemensamt tankegods att det vore naturligt om de bildade regering tillsammans.

Vänstersidan hos (s) och den klassiska konservativa högersidan hos (m) skulle innebära ett utmärkt internt korreks hos de bägge partierna. Det som i många år har förhindrat en sådan regeringsbildning har varit bägge partiers behov av varandra som "fiender". Men i ett nytt läge med (mp) och (sd) som "lösdrivare" kan detta komma att bli enda förnuftiga möjligheten.

En möjlighet som Donkeyman i så fall skulle se som ett mycket förnuftigt och bra alternativ.

Som det ser ut just i dag - Juni 2012 - sliter både (m) och (s) med idétorka. Ingendera sidan tycks ha några reformer i bakfickan. (m) därför att man gick in i regering med ett stort handlingsprogram i handen. Ett handlingsprogram som man till stora delar genomfört och nu håller på att konsolidera. Något "Steg 2" verkar inte finnas färdigt. (s) sliter därför att man har problem med att omvandla sin idévärld till konkreta reformförslag som kan fungera i dagens samhälle.

Ser vi till Norge så är idétorkan påfallande hos de "Röd-Gröna". Det är länge sedan man hade någon egentlig reform att "slå i bordet med". I grunden är deras situation ganska lika situationen hos "Alliansen". Den inledande entusiasmen har för länge sedan övergått till ren pliktskyldig administration. Dessutom har kritiken mot missförhållanden inom skola, socialtjänst, sjukvård, äldrevård, kollektivtrafik och så blivit massiv. Här har regeringen trots nästan två hela valperioder vid makten inte lyckats genomföra några dramatiska förbättringar. Ovanpå detta kommer den ena politiska skandalen efter den andra upp i ljuset. Skandaler som innehåller allt från korruption till rent "mismanagement".

Hos oppositionen står ett regeringssuget (h) med en mängd med färdiga förslag som skall genomföras vid ett eventuellt regeringsskifte. Situationen känns ungefär som hos Alliansen 2006. Frågan är ju bara hur en eventuell regering skall se ut och om man lyckas "hålla koken" fram till valet 2013 och faktiskt besegra de "Röd-Gröna".

Och ser man till opinionsundersökningarna så kan man alltså just nu dra slutsatsen att det Norska Folket är trötta på den politik som det Svenska Folket vill ha. Medan det Svenska Folket är trötta på den politik som det Norska Folket vill ha. Vilket egentligen ganska väl beskriver situationen även år 2005-2006. Fast då var det "tvärtom" - Borgerlig regering i Norge och Socialdemokratisk i Sverige.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 2 juni 2012

Modern Teknik

Donkeyman har en ganska trevlig skivsamling. Huvudsakligen bestående av "Vinyl" som han samlade på sig under 1960-80-talen samt en drös med CD som tillkommit senare. Men med moderna tiders mått har Donkeymans anläggning varit eländig. Det har till och med gått så långt att han inte har spelat sin "Vinyl" på nästan 15 år därför att han har misstänkt skivspelaren för att vara en svarv i stället för en skivspelare.

Men nu - FANFARER OCH TRIUMFTJUT - har Donkeyman tagit sig samman och inhandlat en ny anläggning. Med skivspelare, blue-rayspelare, förstärkare och högtalare. En anläggning som kostat en mängd med "kronager" och som utan vidare skulle klara att arrangera utomhuskonsert på p-platsen medamför "Donkeyman Towers".

Och Fredagen gick åt till att lyssna på musik. Vinyl, vinyl och åter vinyl. Men så kom Donkeyman på att lägga på lite annat också. Och tog fram ett par CD-plattor som nog är bland det bästa han har. Och då sjönk han in i funderingar kring "modern teknik".

I maj månad år 1899 kom en 26 år gammal Italiensk tenor till Buenos Aires för att framträda på operan där. Han sjöng bland annat Alfredo i "La Traviata". Och gjorde enorm succé. Där och då började en karriär som är helt utan motstycke. Enrico Caruso blev 1900-talets absolut bästa tenor. Han framträdde i alla världens stora Operahus. Bland annat i San Francisko kvällen före den stora jordbävningen 1906.

Dess värre avled Caruso tidigt, redan 1921. Men han efterlämnade sig ett stort antal gramofoninspelningar i den tidens teknik. Inspelningar som såldes i stora mängder. Det var till och med så att Caruso var den mest sålda grammofonartisten ända fram till 1950-talet när Elvis startade sin karriär.

Men Donkeyman har ett par Carusoskivor. Och då snackar vi inte om gamla 75-or i schellack. Nej - vi snackar om helt moderna ting. Det är nämligen så att Österrikes Radioorkester deltog i ett fantastiskt projekt för 10 år sedan. Ett projekt som visar vad den moderna tekniken kan "trolla fram".

Man tog Carusoinspelningar från de första decennierna på 1900-talet och rensade dem från skrap och brus. Men på Carusos tid hade man bara en enda mikrofon utan mixning så orkestern "försvann" i stora delar. Alltså rensade man bort orkesterspåret och behöll den rena sångstämman. Som man förfinade. Sedan lät man Österikes Radioorkester spela in orkestermusiken igen.

Men det var inte så enkelt som det låter. På Carusos tid spelade en symfoniorkester ungefär 5 hz lägre än i dag. Det vill säga instrumenten måste stämmas ned och hela arrangemanget måste ändras från modern sättning. Dessutom var Caruso känd för att anpassa sin sång till kvaliteten på den symfoniorkester där han framträdde. Så den moderna orkestern måste anpassa sig "bakvägen".

Allt detta gjorde man i början på 2000 och producerade två stycken underbara CD. Den ena med operamusik och den andra med Napolitanska sånger. Två stycken plattor som Donkeyman inhandlade omedelbart och avnjöt i bostaden på Sørems veg 8 tillsammans med hyresvärden Jonny Jonsson. Som för övrig själv var en underbar tenor. Men plattorna har nu samlat damm i snart 10 år. Medan Jonny har "tagit ned skylten" och förenat sig med de stora sångarna där uppe i himlen.

Men i den nya anläggning som Donkeyman nu har inhandlat blev det nypremiär för plattorna. En anläggning som för övrigt tvingade en ung och lovande man från butiken att bära tunga paket upp för trapporna i "Donkeyman Towers" en mängd gånger. Här satte sig Donkeyman i sin bästa fåtölj, spillde upp ett glas med "Single Malt" (av märket MacAllan), tände på en "Havanna Skogsbrand" (av märket Partagas), drog på volymen och flöt in i en ny värld. Oj, oj, oj, oj, oj ...... Detta var njutning. Av en helt ny dimension.

En njutning som fortsatte kvällen igenom.

Nästa objekt var den samling som Donkeyman har av Carl Mann-skivor från 1950-talet. En rockare som var jämnårig med Elvis - fast bättre. Han spelade också på "Sun Records" i Memphis och skulle ha fått en lika stor karriär som Elvis om han haft en förnuftig manager. Men i stället blev Carl Mann förälskad........

I flaskan.

Redan vid 19 års ålder. Och så gick en lovande karriär "i dass". Men Donkeyman har som sagt Carl Manns samlade verk. Till avspelning. Och ännu värre är att Donkeymans prinsessa som avled för bara ett par år sedan också var Carl Mann-fanatiker så det var en nostalgiövning med två dimensioner. Tänk om hon hade fått höra Carl Mann i den här anläggningen.....

Slutligen varmkördes TV:n och Donkeyman körde en av de bästa "rullar" han har. Nämligen filmen om Woodstock-festivalen. Inspelad i klassisk filmteknik. Med mängder av handburna gigantkameror som laddades med traditionell film. Med ljud som spelades in separat och som måste mixas i efterhand. Producenten hade lyckats få dit hela Ostkustens elit av filmfotografer. Och ny råfilm flögs kontinuerligt in med helikopter. Sedan vidtog ett evighetsjobb med att framkalla, klippa och mixa. Men belöningen blev en Oscar. Samt en vidunderlig film. En rulle som Donkeyman ser om och om igen med jämna mellanrum. Men en ny anläggning gav den en ny dimension. Men "rullen" varar i nära fyra timmar. Och så har Donkeyman ytterligare fyra timmar med bonusmaterial som skall ses i kväll.

Sedan var det långt ute på "de små timmar" eller kanske på "den tidiga morgon" som musiksessionen upphörde och Donkeyman har i dag tydligt känt av att han drack och rökte för mycket i går kväll. Men vad f*****n, detta var en härlig afton. Så tråkigt bara att inte längre ha någon kvinna att dela den med.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,