En vacker Augstikväll på sent -80-tal 20 år sedan var Donkeyman Chief på timmerbogseraren "Kämpe". Vi hade hämtat ett släp i Bergkvara, så hade vi kopplat fler ramar i både Oskarshamn och Västervik. Resan genom Smålandsskärgården och upp genom Stockholms skärgård hade gått snabbt. Utanför Svartlöga kom en liten tankbåt ut ifrån bunkerstationen i Kohlsvik och vi bunkrade dieselolja under gång. Och utanför Ålandet hämtade vi de sista ramarna som fullbordade detta 75 ramars släp som skulle till Husum.
Men sedan var det stopp. Det var inte väder till att passera det öppna havsstycket mellan Simpnäs och Singö. Alltså förtöjde vi släpet utmed klipporna längst norröver på Tjockö och gick in till Gräddö där vi förtöjde för att vänta på bättre väder.
Väderrapporten var inte allt för upplyftande. Det skulle nog dröja bortåt en vecka innan vi kunde vänta oss att få "flottväder". Alltså var det bara att ligga still och vänta. Men i slutet av Augusti är det ju Surströmmingssäsong och med en besättning som till sex sjundedelar bestod av folk från Örnsköldsvikstrakten så var saken klar. Det skall bli surströmmingsskiva. Så "trissan" Lisa dukade upp med "Röda Ulven", tunnbröd och alla tillbehör. Inklusive en myckenhet Öl och Brännvin som hade inhandlats under en expedition in till Norrtälje.
Men vi var inte ensamma vid bryggan. På vår utsida hade det förtöjt ett par fartyg tillhöriga "Grå Bolaget". Vårt skattefinansierade rederi. Och de grabbarna hade inte surströmmingsskiva. Snarare tvärtom, de var ansiktsmålade och stridsklädda. Med bistra ansikten. Där var vakt med skarpladdad k-pist dygnet runt och här rådde helt fältmässiga förhållanden. De här grabbarna var nämligen ute i krig. Någon hade sett Sovjetiska soldater och u-båtar ute vid Söderarm och då rådde det full mobilisering. "Fi" var i Sverige.
Med jämna mellanrum gick vi ut på däck och lade av en rejäl "Surströmmingsrap" och erbjöd den bistre vakten en slurk öl men denne tackade nej. Ungefär som en principfast tennsoldat förväntas göra. Och befälet såg med ogillande blickar mot "timmerbusarna" från Lappmarken. Som inte var ett dugg imponerade av det förestående fältslaget. Man drog sig inte heller för att markera vad man ansåg om surströmmingslukten.
Men här illustrerades ett av problemen med U-båtsincidenterna. Det var gamla kärringar och pensionerade överstar som såg u-båtar och soldater hemmahörande hos "fi". Medan skärgårdsbor, sjömän och andra som kontinuerligt vistades ute i skärgårdarna aldrig såg något som helst. I vart fall inte några Sovjetiska aktiviteter. Däremot hade vi upptäckt att en av skärgårdens allra största mytomaner (som Donkeyman inte tänker namnge här) med jämna mellanrum såg både det ena och det andra. Som inte någon annan såg.
Kort sagt de sjöfarare som vistades utmed kusten dygnet runt, året runt trodde inte riktigt på u-båtshysterin.
Något år tidigare hade "Kämpe" blivit "shanghajad" av samma "Grå Bolag" för att täcka igen inloppet till Töre uppe i Norrbotten. Man lade helt enkelt ett timmersläp tvärs över farleden. Och då kan i vart fall inte någon u-båt passera både ut eller in. Därefter släppte samma "Grå Bolag" en mängd bomber inne i fjärden.
Inte f****n kom det upp någon u-båt.
Däremot kom det upp en väldig massa död fisk. Närmare bestämt siklöja. Knektarna bombade nämligen löjbottnarna där Siklöjan leker och producerar "Kalixlöjrom". En rätt som i dag är skyddad av EU på samma nivå som Champagne, Parmaskinka och liknande. Men redan på den tiden var varje form av entrepenörverksamhet till sjöss där uppe noggrannt kontrollerad. Och tillstånd till sprängning var nästan omöjligt att få. Men sådant imponerade inte på "Grå Bolaget". Som till slut lät meddela att u-båten hade slunkit ut - rakt igenom ett spärrande timmersläp. Medan fiskarna i Norrbotten klagade och grät över ett ödelagt fiske. Och naturvårdarna var helt chockade.
Och nu i dagarna är det 25 år sedan som "Whiskey on the Rocks" uppenbarade sig. I form av U-137 som bevisligen stod långt uppe på grund inne i Gåsefjärden i Karlskrona skärgård. Och Svenska Dagbladet gjorde härom dagen ett stort scoop när man avslöjade att det fanns en hemlig militär farled in i Gåsefjärden. En farled som U-137 skulle ha följt men missat en babordsgir. Det som Donkeymans husorgan sedan 50 år tillbaka inte upplyser om är att farleden har ett djup av 6 meter och att en u-båt av Whiskyklass behöver 5,5 meter - I YTLÄGE. Att dyka är givetvis helt otänkbart.
Verkligheten är att u-båten hade gått i ytläge i två timmar. Med tända lanternor och på drift med kraftfullt bullrande dieselmotorer. Skulle man ha kommit som "en tjuv om natten" och smugit sig in på Svenskt vatten borde men rimligen ha gått i u-läge. Och om man gick i ytläge borde det ha varit med släckta lanternor och på ljudlös eldrift.
Verkligheten är ännu värre. Även om den inte passade den tidens militärer. Bara en fullständig id***t skulle ha gått in i Gåsefjärden med en sådan u-båt. Skulle man inte ha gått på grund så hade man ändå inte kommit särskilt mycket längre. Och ännu har inte någon kommit fram med en plausibel förklaring till vad man hade där att göra. Inte f****n smyger man in med en u-båt bara som turist. Självfallet har man ett ärende. Och inte f****n bullrar man på med så god fart att man kör helt fast så man inte kan ta sig därifrån, i vart fall inte när man räknar med att ha någon halvmeter under kölen.
Men Ryssarna påstår att det var felnavigering. Och det är faktiskt möjligt. Lägger man en linjal på sjökortet så går det faktiskt att dra en helt rät kurslinje ända utifrån öppet vatten och rakt mellan kobbar och skär ända till den plats där u-båten gick på grund. Vittnen har hört dieslemotorerna bullra länge och väl när de har försökt att ta sig loss. Men det gick inte och de upptäcktes på morningen av några fiskare.
Det har också omvittnats att u-båten hade kommit in ifrån Nordsjön och passerat de Danska sunden samma kväll. Donkeyman tror personligen att de hade varit på ett eller annat uppdrag där ute, det vill säga någon övning. En övning som antagligen hade avlöpt väl och nu var det sista natten ombord innan man kom "hem" till Klaipeda. Vad gör Ryssar i ett sådant läge? Jo, de "drar ut korken" och festar. Varvid någon underordnad officer har vakten. Så hamnar man på helt galen kurs och upptäcker inte det hela förrän det säger krasch och man står fast på land. Antagligen visste man inte över huvud taget vilken position man hade. Och när man fått det klart för sig så var det inte något trevligt "tillnyktrande" för de högre officerarna.
Det är vad Donkeyman tror.
Sedan är det en annan sak att det antagligen också fanns "riktiga" u-båtskränkningar i de åren. Men de allra flesta larm var av en helt annan natur. Precis som det är en annan sak att just U-137 passade den tidens försvarspolitiker alldeles utmärkt. Och man utnyttjade händelsen till max.
Läs även andra bloggares åsikter om ubåtar, u-137
torsdag 27 oktober 2011
söndag 16 oktober 2011
Jubileum
Donkeyman har firat flera ting den här helgen.
För det första har han årets första sammanhängande semester (ferie) som varar från torsdag kväll till tisdag morgon. En ferie som han tillbringar i Stockholm. Resa med "Foppa Airlines" ned från Ö-vik på fredag förmiddag och åter med samma eminenta bolag på måndag "lunch time". Sedan blir det veckan i Husum och tillbaka till Tromsø efter nästa helg. För tre år sedan "trappade Donkeyman ned" - resultatet är att han jobbar mer än någonsin. Denna sommar har det varit tre dockningar och tre klassförnyelser. Som alla har rotts i hamn trots en mängd problem.
För det andra så har han deltagit i en enormt festlig "Reunion" som var en del av ångfartyget "Blidösunds" 100-årsjubileum. Ett fartyg som Donkeyman en gång i tiden var helt central i att rädda till eftervärlden. Det nuvarande "Blidösundsbolaget" hade samlat ihop en mängd "oldtimers" som jobbade ombord på -70 och -80-talen. Vilket ledde till en fantastiskt trevlig kväll där Donkeyman mötte massor av folk han inte träffat på 10-20-30 år. En höjdarkväll helt enkelt. Hatten av för min gamle eldare Göran Ahlqvist (som numera är VD i firman) för att han fixade detta. Han får en liten poäng i himlen från mig för den saken.
Och vilken "reunion" det var. Massor med folk som man har jobbat ihop med dag efter dag i åratal men som har drivit åt andra håll i livet. Synd bara att tiden var så kort. Vad är ett 6-timmars arrangemang i det sammanhanget. Det borde ha varit en hel helg. Men sådant har ju inte dagens stressade människor tid med.
Givetvis inramas ett sådant evenemang i groggarnas glada radda så det blev en sen kväll. Och en seg morgon i dag. Men det gick att åtgärda klockan 11 när Ölklockan slog i Stadshustornet. Fast mer om det senare.
För det tredje så kunde Donkeyman också fira 40-årsjubileum som maskinist. Det var nämligen så att en kväll i mitten av Juli år 1971 så kom de unga däckarna Janne och Göran över till "Mariefred" där Donkeyman var eldare. Budskapet var att komma över och diskutera jobb som maskinchef ombord. Något en snart 22 år gammal eldare givetvis var interesserad av. Det var ju då som nu brist på folk men på den tiden kunde man bristmönstra. Det vill säga "mönstra tills det behörig kan anskaffas" - vilket var aldrig. Så efter bara några få dagar tillträdde Donkeyman som "Mäster" ombord på Blidösund. Föga kunde han då veta att där och då startade en karriär som skulle föra honom till ansvarsfulla jobb världen runt.
Och när herr Ceremonimästare Ahlqvist skapade en cirkel där de som varit tidigast ombord på "Blidan" som anställda så blev det en filosofisk fråga. Janne och Göran var nämligen "frivilliga" entusiaster som jobbade heltid - men gratis. Medan Donkeyman kom ombord som anställd Maskinchef som mönstrades på Stockholms Sjömanshus. Så striden om vem som först var anställd står nog mellan Donkeyman och herr kapten Christer Ander. Men när det gäller vilka som var först ombord på heltid så är det solklart - det var Janne , Göran och Niklas.
Men helgen har också inneburit ett fjärde jubileum. Denna Söndag har Donekyman firat sin 62-årsdag. Ett firande som för övrigt fortfarande pågår. Firandet har föregått i all stillhet (och ensamhet) på krogen. Donkeyman travade bort till den gamla hederliga stamkrogen "Pelikan" där han intog en enklare 4-timmars lunch. Som just nu avslutas med ett par "efterpilsner" och Internetsurfing på "Blå Dörren". Sedan blir det antagligen kväll och samling inför morgondagens resa till Ö-vik.
Så kan Donkeyman också fira ett femte jubileum. Bland moderns kvarlåtenskap finns nämligen dagböcker. Som visar att familjen besökte krogen "Port Arthur" till lunch den 16.Oktober i nådens år 1951. För att fira det då tvååriga barnets födelsedag. Och "Port Arthur" är samma ställe som "Pelikan". Så kan man också filosofera kring att det var ett stort ögonblick när en fattig droskchaffis som fadern var spenderar krogen på familjen. Det var långt mellan gångerna när man ansåg sig ha råd med sådant. Så när Donkeyman var på "Pelikan" i dag var det alltså 60 år sedan det första besöket där.
Med så mycket jubileer så måste givetvis allt firas i god ordning. Men Donkeyman var inte så sugen efter gårdagens ovationer. Alltså blev det mer dricka än äta. Detta är i vart fall ett foto som visar Donkeymans förrätt: Det som den trogne läsaren ser är en äkta Svensk SOS (Smör, Ost och Sill) med en pava pilsner och en stor sup (Bäska Droppar för kännedom). (Klicka på bilderna för större bilder).
Därefter hoppade man över varmrätten och ersatte den med ännu en pilsner. Och så en Strega. Och så en Punsch. Men så slog hungern till och han klämde en Äppelpaj med Vaniljglass tillsammans med en Calvados. Varefter den andra desserten ut så här:
Det som läsaren ser är en riktig "Bondgrogg" bestående av en sexa "Eau de Vie" och Sockerdricka. Samt lite is.
Men hela helgens största behållning var ändå den här damen (alla andra får ursäkta):
Tänk att få träffa min gamla eldare Rebecca Fors igen efter 25 år. Hon som blev riktig koleldare och inte bara hade det som en kort ploj utan faktiskt stod och skyfflade kol på "Blidösund" i 8 (åtta) år. Och Rebecca var inte någon stor muskeltjej. Hon var tunn och smal men vältränad. Men hon hade också tekniskt huvud och förstånd långt över det vanliga. Hon arbetade inte mot naturlagarna. Hon lärde sig blixtsnabbt att koleldning enbart och allena handlar om teknik.
"Becca" förfinade tekniken ut i fingerspetsarna. Hon jobbade många gånger 18-timmarsvakter utan att en svettdroppe trängde fram i pannan. Trots att det krävdes slaggning under full fart i sjön, trots att det krävdes nattliga nödreparationer av både det ena och det andra, trots att det var usla koll (tidvis eldade vi med den Polska fosterjorden), trots att det inte fanns pengar till något som helst - vi hade usla roster, usla verktyg, läckande kondensor, läckande allt annat - men båten gick. Tack vare hårt arbete och intelligenta "permanenta provisorier".
När det skulle krypas inne i pannan för att knacka pannsten så var hon som en ål mellan eldrör och tuber. Och hon var noggrann till det plågsamma. Allt - absolut allt - skulle väck innan hon gav upp och krälade ut ur manhålen. När Donkeyman påpekade att det var bra nog så var det inte bra nog åt Rebecca. "Det är jag som eldar och det är jag som skall jobba extra om det inte är rent". Slutdiskuterat.
Alla de åren jag jobbade med Rebecca var en ren glädje. Hon kunde ha gjort en lysande karriär som sjömaskinist och inspektör. Men hon valde musiken - OCH DÄR ÄR HON ÄNDÅ BÄTTRE. Helt ofattbart. Fy för fanen vilken glädje det var att få träffa Rebecca igen efter så många år. Och vi kramades hela kvällen, stod och grät tillsammans, och snackade om alla motgångar som med tiden har förvandlats till "goda historier". Oj, oj, oj vad vi jobbade för att få den båten från A till B genom åren. Jag har i efterhand haft många "högerhänder" i form av 1:e maskinister, "junior superintendents" och andra men än i dag som 62 år gammal har jag aldrig upplevt att ha en så pålitlig och idérik "högra hand". Skulle hon behöva jobb skulle Donkeyman inte tveka en sekund - hon åkte in som assistent direkt, även om det numera enbart gäller motorfartyg. Så tekniskt begåvad är hon.
Det var kvällens verkligt stora behållning att få träffa henne igen - alla andra får ursäkta. Även om jag kunde skriva lika långa utläggnignar om många fler.
För det första har han årets första sammanhängande semester (ferie) som varar från torsdag kväll till tisdag morgon. En ferie som han tillbringar i Stockholm. Resa med "Foppa Airlines" ned från Ö-vik på fredag förmiddag och åter med samma eminenta bolag på måndag "lunch time". Sedan blir det veckan i Husum och tillbaka till Tromsø efter nästa helg. För tre år sedan "trappade Donkeyman ned" - resultatet är att han jobbar mer än någonsin. Denna sommar har det varit tre dockningar och tre klassförnyelser. Som alla har rotts i hamn trots en mängd problem.
För det andra så har han deltagit i en enormt festlig "Reunion" som var en del av ångfartyget "Blidösunds" 100-årsjubileum. Ett fartyg som Donkeyman en gång i tiden var helt central i att rädda till eftervärlden. Det nuvarande "Blidösundsbolaget" hade samlat ihop en mängd "oldtimers" som jobbade ombord på -70 och -80-talen. Vilket ledde till en fantastiskt trevlig kväll där Donkeyman mötte massor av folk han inte träffat på 10-20-30 år. En höjdarkväll helt enkelt. Hatten av för min gamle eldare Göran Ahlqvist (som numera är VD i firman) för att han fixade detta. Han får en liten poäng i himlen från mig för den saken.
Och vilken "reunion" det var. Massor med folk som man har jobbat ihop med dag efter dag i åratal men som har drivit åt andra håll i livet. Synd bara att tiden var så kort. Vad är ett 6-timmars arrangemang i det sammanhanget. Det borde ha varit en hel helg. Men sådant har ju inte dagens stressade människor tid med.
Givetvis inramas ett sådant evenemang i groggarnas glada radda så det blev en sen kväll. Och en seg morgon i dag. Men det gick att åtgärda klockan 11 när Ölklockan slog i Stadshustornet. Fast mer om det senare.
För det tredje så kunde Donkeyman också fira 40-årsjubileum som maskinist. Det var nämligen så att en kväll i mitten av Juli år 1971 så kom de unga däckarna Janne och Göran över till "Mariefred" där Donkeyman var eldare. Budskapet var att komma över och diskutera jobb som maskinchef ombord. Något en snart 22 år gammal eldare givetvis var interesserad av. Det var ju då som nu brist på folk men på den tiden kunde man bristmönstra. Det vill säga "mönstra tills det behörig kan anskaffas" - vilket var aldrig. Så efter bara några få dagar tillträdde Donkeyman som "Mäster" ombord på Blidösund. Föga kunde han då veta att där och då startade en karriär som skulle föra honom till ansvarsfulla jobb världen runt.
Och när herr Ceremonimästare Ahlqvist skapade en cirkel där de som varit tidigast ombord på "Blidan" som anställda så blev det en filosofisk fråga. Janne och Göran var nämligen "frivilliga" entusiaster som jobbade heltid - men gratis. Medan Donkeyman kom ombord som anställd Maskinchef som mönstrades på Stockholms Sjömanshus. Så striden om vem som först var anställd står nog mellan Donkeyman och herr kapten Christer Ander. Men när det gäller vilka som var först ombord på heltid så är det solklart - det var Janne , Göran och Niklas.
Men helgen har också inneburit ett fjärde jubileum. Denna Söndag har Donekyman firat sin 62-årsdag. Ett firande som för övrigt fortfarande pågår. Firandet har föregått i all stillhet (och ensamhet) på krogen. Donkeyman travade bort till den gamla hederliga stamkrogen "Pelikan" där han intog en enklare 4-timmars lunch. Som just nu avslutas med ett par "efterpilsner" och Internetsurfing på "Blå Dörren". Sedan blir det antagligen kväll och samling inför morgondagens resa till Ö-vik.
Så kan Donkeyman också fira ett femte jubileum. Bland moderns kvarlåtenskap finns nämligen dagböcker. Som visar att familjen besökte krogen "Port Arthur" till lunch den 16.Oktober i nådens år 1951. För att fira det då tvååriga barnets födelsedag. Och "Port Arthur" är samma ställe som "Pelikan". Så kan man också filosofera kring att det var ett stort ögonblick när en fattig droskchaffis som fadern var spenderar krogen på familjen. Det var långt mellan gångerna när man ansåg sig ha råd med sådant. Så när Donkeyman var på "Pelikan" i dag var det alltså 60 år sedan det första besöket där.
Med så mycket jubileer så måste givetvis allt firas i god ordning. Men Donkeyman var inte så sugen efter gårdagens ovationer. Alltså blev det mer dricka än äta. Detta är i vart fall ett foto som visar Donkeymans förrätt: Det som den trogne läsaren ser är en äkta Svensk SOS (Smör, Ost och Sill) med en pava pilsner och en stor sup (Bäska Droppar för kännedom). (Klicka på bilderna för större bilder).
Därefter hoppade man över varmrätten och ersatte den med ännu en pilsner. Och så en Strega. Och så en Punsch. Men så slog hungern till och han klämde en Äppelpaj med Vaniljglass tillsammans med en Calvados. Varefter den andra desserten ut så här:
Det som läsaren ser är en riktig "Bondgrogg" bestående av en sexa "Eau de Vie" och Sockerdricka. Samt lite is.
Men hela helgens största behållning var ändå den här damen (alla andra får ursäkta):
Tänk att få träffa min gamla eldare Rebecca Fors igen efter 25 år. Hon som blev riktig koleldare och inte bara hade det som en kort ploj utan faktiskt stod och skyfflade kol på "Blidösund" i 8 (åtta) år. Och Rebecca var inte någon stor muskeltjej. Hon var tunn och smal men vältränad. Men hon hade också tekniskt huvud och förstånd långt över det vanliga. Hon arbetade inte mot naturlagarna. Hon lärde sig blixtsnabbt att koleldning enbart och allena handlar om teknik.
"Becca" förfinade tekniken ut i fingerspetsarna. Hon jobbade många gånger 18-timmarsvakter utan att en svettdroppe trängde fram i pannan. Trots att det krävdes slaggning under full fart i sjön, trots att det krävdes nattliga nödreparationer av både det ena och det andra, trots att det var usla koll (tidvis eldade vi med den Polska fosterjorden), trots att det inte fanns pengar till något som helst - vi hade usla roster, usla verktyg, läckande kondensor, läckande allt annat - men båten gick. Tack vare hårt arbete och intelligenta "permanenta provisorier".
När det skulle krypas inne i pannan för att knacka pannsten så var hon som en ål mellan eldrör och tuber. Och hon var noggrann till det plågsamma. Allt - absolut allt - skulle väck innan hon gav upp och krälade ut ur manhålen. När Donkeyman påpekade att det var bra nog så var det inte bra nog åt Rebecca. "Det är jag som eldar och det är jag som skall jobba extra om det inte är rent". Slutdiskuterat.
Alla de åren jag jobbade med Rebecca var en ren glädje. Hon kunde ha gjort en lysande karriär som sjömaskinist och inspektör. Men hon valde musiken - OCH DÄR ÄR HON ÄNDÅ BÄTTRE. Helt ofattbart. Fy för fanen vilken glädje det var att få träffa Rebecca igen efter så många år. Och vi kramades hela kvällen, stod och grät tillsammans, och snackade om alla motgångar som med tiden har förvandlats till "goda historier". Oj, oj, oj vad vi jobbade för att få den båten från A till B genom åren. Jag har i efterhand haft många "högerhänder" i form av 1:e maskinister, "junior superintendents" och andra men än i dag som 62 år gammal har jag aldrig upplevt att ha en så pålitlig och idérik "högra hand". Skulle hon behöva jobb skulle Donkeyman inte tveka en sekund - hon åkte in som assistent direkt, även om det numera enbart gäller motorfartyg. Så tekniskt begåvad är hon.
Det var kvällens verkligt stora behållning att få träffa henne igen - alla andra får ursäkta. Även om jag kunde skriva lika långa utläggnignar om många fler.
onsdag 5 oktober 2011
Terroristen
Hela sensommaren och hösten har präglats av den nye Skandinaviske terroristen och hans gärningar. En jättebomb liknande den som Timothy McVeigh smällde av i Oklahoma City för 16 år sedan. Driven av ett oresonligt hat mot dem som styrde hans samhälle. Vilket var samma drivkraft som Anders Behring Breivik hade när han smällde av sin bomb vid Regeringskvarteret i Oslo. För att sedan ta sig till Utøya och slakta eliten av ungdomar hos "Arbeiderpartiet", det parti som varit statsbärande i en hel evighet.
Men terrorister och attentatsmän har alltid funnits inom politiken. Med olika målsättningar. Man kan "bunta ihop" dem i några olika inriktningar.
Ett bra exempel är den eftermiddag som "Oslomannen" slog till. Donkeyman befann sig på en pub i Tromsø. En pub som befolkas av "folk flest" och plötsligt flödade muslimhatet för fulla muggar. Det var i startskedet innan man visste vem som var gärningsmannen. Donkeyman å sin sida sade att "Hoppas för f***n att det är en Norrman". Ett uttalande som "inte föll i god jord". Varvid Donkeyman flyttade sig över till en annan Pub som befolkas av en mer utpräglad "intellektuell" publik. Där också tongångarna var lite mindre bastanta. Ett annat bra exempel som totalt har tystats ned är att några personer med "muslimskt utseende" blev "bankade" på allmän plats i Oslo strax efter sprängningen.
Ser vi till Palmemordet kan vi se en annan parallell. Som man inte vill se i dag. Den gången var ungefär halva Svenska folket Sossar och älskade Palme. Men den andra halvan hatade honom. Man såg Palme och Sossarna som landsförrädare som hotade Sveriges existens. Vilket antagligen är skälet bakom det mordet. Breivik å sin sida såg Arbeiderpartiet som de stora förrädarna. De som förstörde Norge och lämnade ut landet till islamisterna. Att slakta deras ledande ungdomskader på Utøya skulle radera ut dessa och hindra partiets återväxt.
Däremot ansluter jag mig inte till den analys som ger skulden för Anders Breiviks agerande till FrP, SD eller liknande partier. I konsekvensens namn bör man i så fall ge skulden för vänsterterroristerna till SV, V och liknande partier. Och jag vill påminna om att för bara 20 år sedan fanns det ganska många som väntade på revolutionen. Och som var fullt beredda att skynda på händelseförloppet genom att lägga en bomb på lämplig plats. Jag var själv bekant med ett par som tyckte att man gagnade världskommunismen genom att spränga MacDonalds på Sveavägen i luften. Vilket enbart skapade vrede, irritation och motverkade sitt syfte.
Donkeyman tror att sådana som Breivik, Lasermannen, Malmöskytten, Oklahomabombaren och liknande helt enkelt är ensamma knäppskallar av precis samma kaliber som den rättshaverist som bombade Skattehuset och försökte mörda diverse skattesnokar och andra högre tjänstemän. De här personerna har inte någon "movement" att ansluta sig till. Det finns inte något parti eller någon ideologi som passar deras tankevärld. Därför är de inte heller en produkt av någon ideologi, något parti eller någon "movement".
Däremot har rasismen i samhället ändrat ansikte. Vi har inte längre den klassiska rasismen som baseras på etnisk tillhörighet. Nu är det en rasism som är kulturellt och ideologiskt betingad. En rasism som i viss grad påminner om den allmänt spridda Norska rasismen - där folk från nästa fjord eller dalgång är odugliga idioter och folk från en annan ända av landet är ännu värre. (För att inte tala om utlänningarna).
Det som är viktigt när det gäller terrorister är enligt Donkeyman att vi inte får låta dem vinna. Engelsmännen behandlade den Irländska terrorismen på ett helt riktigt sätt när den stod på sin höjdpunkt. Samhället lät sig inte påverkas. Däremot vidtog man polisiära åtgärder för att hindra nya terrordåd. Men de åtgärderna inskränkte inte friheten för "vanligt folk". Dess värre har inte Västvärlden låtit sig inspireras av det Engelska föredömet från den tiden.
Genom att stifta speciallagar, genom att anlägga inrättningar som Guantanamo Bay, genom att åsidosätta rättssäkerheten har Västvärlden visat att man är inte ett spår bättre än terroristerna själva. Och genom att låta denna "Security" genomsyra samhället så låter vi terroristerna få precis som de vill. Vi låter dem vinna. Och vi inspirerar till nya terrordåd. Fast nästa gång är det kanske inte någon knäppskalle utan en del av en "riktig" organisation.
Slutligen har Donkeyman en liten fundering:
Vem tar hand om Anders Breiviks gamla mamma? Som är totalt oskyldig till detta. Har hon rätt att minnas sin son som han var för 15 år sedan när han var en ungdom i mängden?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, terrorism
Men terrorister och attentatsmän har alltid funnits inom politiken. Med olika målsättningar. Man kan "bunta ihop" dem i några olika inriktningar.
- De som vill ändra samhället. De anser att samhället som de lever i har stora fel och terrorismen skall ha en sådan verkan att man skapar grunden till en förändring. I den här gruppen kan vi placera till exempel vänsterns terrorister och anarkisterna. Men också yttersta högerns terrorister. Palmemördaren kan antagligen också fogas in i den här gruppen.
- De som har religiösa motiv. Man anser att det samhälle som existerar är ogudaktikt och vill genom terrorism förändra samhället till något mer "Gudaktigt". Här har vi till exempel de islamistiska terroristerna men också en del Amerikanska "tokskallar".
- De som har nationalistiska motiv. Man anser att det egna landet är ockuperat av andra och önskar genom terrordåd påverka utvecklingen mot en frigörelse. Här har vi till exempel IRA, ETA och en mängd andra "movements". Men också de Sionistiska terroristerna från 1940-talet. Som veterligen är de enda terrorister som har lyckats med sitt uppsåt.
- De som har rasistiska motiv. Man hatar en eller annan folkgrupp. Genom terror önskar man få dessa att flytta ifrån det egna området. Här har vi sådana som den Svenska "Lasermannen" och ett stort antal andra. Bland annat de "movements" som härjade i det forna Jugoslavien för inte så många år sedan.
- De rena "tokskallarna". Som ofta är vad man kallar för "Rättshaverister". En sådan bombman hade vi i full sving i Sverige för si så där 25 år sedan. Men dit tycker jag nog att man kan räkna både "Oklahomabombaren" och "Oslomannen". Att försöka läsa in långt gående politiska motiv hos de här personerna tycker Donkeyman är att ge dem alldeles för stor heder och ära.
- Konspiration. Den Europeiska Eliten och de Muslimska ledarna samarbetar i en gigantisk konspiration för att ödelägga den Europeiska kulturen och traditionen. Detta i huvudsak som ett resultat av utpressning för att garantera försörjningen av olja till Europa.
- Undergång. Den Europeiska kulturen och traditionen är på grund av denna konspiration på väg mot sin undergång. Det enda som kan rädda den är en revolution.
- Demokrati. Det demokratiska systemet har bevisat sin oduglighet. Det enda som kan rädda civilisationen är att en liten elit (som han själv är en del av) tar makten. Denna insikt ger honom också rätt att genomföra "militära kampanjer" för att bereda grunden för en sådan revolution.
- Nationalism. EU är den stora fienden som gör det möjligt att ödelägga Europas kultur och tradition. Europas stater skall var och en för sig styra sin framtid utifrån sina egna förutsättningar.
- Sionism. Staten Israel och det Judiska folket är bärare av kultur och tradition i ett i övrigt barbariskt MellanÖstern. Den klassiska Anti-semitismen hos nationalistiska kretsar har ersatts av ett hat eller åtmindstone en skräck för Muslimer.
- Nostalgi. Det Europeiska samhället har utvecklats i en felaktig riktning. Den Elit som skall ta över ledningen skall "vrida tillbaka" klockan till en mycket lyckligare tid.
Ett bra exempel är den eftermiddag som "Oslomannen" slog till. Donkeyman befann sig på en pub i Tromsø. En pub som befolkas av "folk flest" och plötsligt flödade muslimhatet för fulla muggar. Det var i startskedet innan man visste vem som var gärningsmannen. Donkeyman å sin sida sade att "Hoppas för f***n att det är en Norrman". Ett uttalande som "inte föll i god jord". Varvid Donkeyman flyttade sig över till en annan Pub som befolkas av en mer utpräglad "intellektuell" publik. Där också tongångarna var lite mindre bastanta. Ett annat bra exempel som totalt har tystats ned är att några personer med "muslimskt utseende" blev "bankade" på allmän plats i Oslo strax efter sprängningen.
Ser vi till Palmemordet kan vi se en annan parallell. Som man inte vill se i dag. Den gången var ungefär halva Svenska folket Sossar och älskade Palme. Men den andra halvan hatade honom. Man såg Palme och Sossarna som landsförrädare som hotade Sveriges existens. Vilket antagligen är skälet bakom det mordet. Breivik å sin sida såg Arbeiderpartiet som de stora förrädarna. De som förstörde Norge och lämnade ut landet till islamisterna. Att slakta deras ledande ungdomskader på Utøya skulle radera ut dessa och hindra partiets återväxt.
Däremot ansluter jag mig inte till den analys som ger skulden för Anders Breiviks agerande till FrP, SD eller liknande partier. I konsekvensens namn bör man i så fall ge skulden för vänsterterroristerna till SV, V och liknande partier. Och jag vill påminna om att för bara 20 år sedan fanns det ganska många som väntade på revolutionen. Och som var fullt beredda att skynda på händelseförloppet genom att lägga en bomb på lämplig plats. Jag var själv bekant med ett par som tyckte att man gagnade världskommunismen genom att spränga MacDonalds på Sveavägen i luften. Vilket enbart skapade vrede, irritation och motverkade sitt syfte.
Donkeyman tror att sådana som Breivik, Lasermannen, Malmöskytten, Oklahomabombaren och liknande helt enkelt är ensamma knäppskallar av precis samma kaliber som den rättshaverist som bombade Skattehuset och försökte mörda diverse skattesnokar och andra högre tjänstemän. De här personerna har inte någon "movement" att ansluta sig till. Det finns inte något parti eller någon ideologi som passar deras tankevärld. Därför är de inte heller en produkt av någon ideologi, något parti eller någon "movement".
Däremot har rasismen i samhället ändrat ansikte. Vi har inte längre den klassiska rasismen som baseras på etnisk tillhörighet. Nu är det en rasism som är kulturellt och ideologiskt betingad. En rasism som i viss grad påminner om den allmänt spridda Norska rasismen - där folk från nästa fjord eller dalgång är odugliga idioter och folk från en annan ända av landet är ännu värre. (För att inte tala om utlänningarna).
Det som är viktigt när det gäller terrorister är enligt Donkeyman att vi inte får låta dem vinna. Engelsmännen behandlade den Irländska terrorismen på ett helt riktigt sätt när den stod på sin höjdpunkt. Samhället lät sig inte påverkas. Däremot vidtog man polisiära åtgärder för att hindra nya terrordåd. Men de åtgärderna inskränkte inte friheten för "vanligt folk". Dess värre har inte Västvärlden låtit sig inspireras av det Engelska föredömet från den tiden.
Genom att stifta speciallagar, genom att anlägga inrättningar som Guantanamo Bay, genom att åsidosätta rättssäkerheten har Västvärlden visat att man är inte ett spår bättre än terroristerna själva. Och genom att låta denna "Security" genomsyra samhället så låter vi terroristerna få precis som de vill. Vi låter dem vinna. Och vi inspirerar till nya terrordåd. Fast nästa gång är det kanske inte någon knäppskalle utan en del av en "riktig" organisation.
Slutligen har Donkeyman en liten fundering:
Vem tar hand om Anders Breiviks gamla mamma? Som är totalt oskyldig till detta. Har hon rätt att minnas sin son som han var för 15 år sedan när han var en ungdom i mängden?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, terrorism
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)