Ensamhet

Nu har det gått fem dagar sedan den förfärliga Julafton när min vän avled. Och tomheten är blytung. Om inte Donkeyman hade haft jobbet att begrava sig i skulle han helt säkert ha tagit sig en långfylla. Av gigantiska proportioner. Precis som han gjorde den sommaren för några år sedan när hustrun gick bort.

"Jourhavande fästmö", "Sällskapsdamen", "Prinsessan" eller vad än Donkeyman har kallat henne har varit centralpunkten i hans liv de senaste åren. Den som har gett sällskap och intellektuellt umgänge.

Det hela började för några år sedan när Donkeyman fortfarande sörjde sin hustru. Så gick han in på Jernbanen i Tromsø och satte sig på sin vanliga plats vid bardisken. Tillsammans med en halvliter öl och dagens tidningar. Strax efter kom det in ett långt blont hårsvall som hivade sig upp på stolen bredvid. Som också körde in en halvliter och började läsa tidningar. Så satt vi ett par timmar, läste tidning, drack öl och diskuterade dagens händelser. En ritual som kom att upprepas hundratals gånger.

Donkeyman hittade en jämlike. En bildad person som kunde historia, politik, samhälle och idrott. Och som hade "bastanta åsikter" om det mesta. Dock inte alltid samma åsikter som Donkeyman. Så under våra många och långa sittningar diskuterade vi intensivt och löste alla världens problem.

Hon bodde i ett råtthål av en lägenhet på Grønnegata, ungefär 100 m från "Donkeyman Towers". Fullt med ruttenhet och mögel. Och huskatten "Vic" hade full sysselsättning med att rensa ut varelser som inte hade där att göra. Det blev täta besök - bägge vägar. I praktiken umgicks vi hela den vakna delen av dygnet. Och snackade i telefon när vi inte befann oss under samma tak.

Ganska omedelbart blev det utlandsresor. Hon var ett perfekt resesällskap. Vi tyckte om samma sorts krogar. Samma sorts muséer. Samma sorts pubar. Samma sorts konserter. Minnena är många. "Den Gyldene Freden", "Pelikan", "Ölhallen 7:an", "The Mitre Pub", Hotel Malmen, Averrard Hotel, Liseberg Camping, Stampen, Bandyfinalen, Royal Philharmonic, Royal Albert Hall, Tre veckor i Götet, Snabba besök i Umeå och Ö-vik. Allt får bli några stickord i minnets register. Men det finns så många fler.

En heldag på Routemasters i London. Flera heldagar på ångbåt i Stockholms Skärgård. Timslånga pubsittningar med "Guardian", "Telegraph", "Svenska Dagbladet", "Aftis", "Eksessen" och andra lokala tidningar. Kryddat med långa nattliga resor med Norrlandståget och flygturer med RyanAir och Norwegian.

I huvudsak samma smak. Men några av Donkeymans favoriter, som till exempel Svensk "Bäsk" och Engelsk "Bitter", dömde hon omedelbart ut och betecknade som "Svineri som han kan ha för sig själv".

Men nu är allt detta historia. Det blir inte några fler gemensamma resor. Och Donkeyman vet inte om han orkar resa ensam längre. Då börjar bara tankarna gå: "Detta skulle Prinsessan ha tyckt om".

När Donkeyman återgick till aktiv sjöfart och började jobba på isbrytare förra vintern började hon bo i hans lägenhet, men hon hade kvar "råtthålet". Först över vintern men när Donkeyman hade sin fyramånaders sommarsemester bodde vi tillsammans i "Donkeyman Towers". Och hon blev kvar när han for tillbaka till sin isbrytare på hösten. Fast hon hoppades att Donkeyman skulle slå sig ner i Stockholm och ta henne med på lasset.

Var dag utväxlades flera timslånga samtal över "Skype" mellan båten och lägenheten. Där allt och intet diskuterades. Men det var också en livlina för Donkeyman till hemmet i nord. Där allt "färskt skvaller" avhandlades. Vem som hade blivit ihop med vem. Vem som hade separerat från vem. Vem som hade varit på fyllan. Vem som hade fått bättre jobb. Vad som hade hänt i byen ....... "You name it".

Och i går när han var på hockeymatch var det första gången som hon inte intresserat tog emot telefonrapporter före match, i pauserna och efteråt. Nu har telefonen tystnat för gott och Donkeyman befinner sig i ett vacuum.

Det allra värsta är att hon kunde ha varit i livet. Men det Norska hälsoväsendet i form av ett par "arroganta drittsekkar" som hon hade som så kallad "fastlege" vägrade att acceptera att hon var sjuk. "Sluta dricka och sluta röka så blir allt bra" var budskapet. De hade diagnosen klar utan att över huvud taget undersöka henne. De såg henne som en simulant och en "latsabb" som bara försökte snika till sig bidrag från samhället. Att hon faktiskt kunde ha någon "riktig" sjukdom föll dem inte in.

Vi som kände henne vet att hon i verkligheten inte drack mer än någon annan "normal och frisk" människa. Men det lyssnade man inte på. Diagnosen var klar. Utan undersökning.

Och till slut gav hon upp kampen mot övermakten. Hon insåg att ingen skulle bry sig om att undersöka vilka hälsoproblem hon egentligen hade. Hon förstod att hon inte skulle få någon ordentlig utredning på sjukhuset. Redan under sommaren började hon vissna. När Donkeyman for tillbaka till jobbet på höstkanten sjönk hon sakta ihop och gav upp. Hon väntade bara på det oundvikliga slutet medan krafterna rann ut.

Resten blev bara en transportsträcka och plötsligt blev hon så svag att hon dukade under. När det hände gick det fort. Det fanns helt enkelt inte några som helst krafter kvar i den tunna lilla kroppen. Och vi som var runt henne förstod inte hur illa det egentligen var förrän då.

Och nu är det för sent. Allt är över. Medan Donkeyman försöker hålla tillbaka tårarna och tänka på helt andra ting. Men just nu känns det som om han aldrig mer vill se staden Tromsø. Minnena efter två kära och nära personer blir kanske för mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, död

Julesorg

I dag hade Donkeyman tänkt att publicera en djupt intellektuell fundering med utgångspunkt i Juleevangeliet. Sett i perspektiv av muren och händelserna i Palestina. Hur "de tre vise män" i dag sannolikt hade blivit skjutna som terrorister om de försökt att följa Julestjärnan till stallet i Bethlehem.

Men Donkeyman tryckte på "Delete" i förmiddags. Julhelgen har nämligen förvandlats till en sorgehögtid. Donkeymans bästa vän och sällskap under de senaste åren dog nämligen på UNN (Universitetssjukhuset Nord Norge) i morse.

Hon har försökt få hjälp hos den Norska hälsovården i flera år för olika problem. Under tre år som Donkeyman har stått henne nära har tre olika "fastleger" fastslagit hon inte har några hälsomässiga problem. Bara hon slutar att dricka och slutar att röka så blir allt ok. Trots att hela hennes omgivning sett att något är fel.

En ung läkarvikarie skickade slutligen in henne på sjukhuset för ett par veckor sedan. Och den hjälp hon har fått sedan hon väl fick passera porten in dit är oklanderlig. På alla sätt. Men den kommer alldeles för sent.

I dag på morgonen är hon alltså död. På Julaftons morgon orkade inte den lilla, tunna kroppen mer. Det fanns absolut inte något att göra. Allt som kunde göras var redan gjort. Och det var resultatet av en summa av många allvarliga förhållanden som orsakade det hela. Ting som utvecklat sig under en lång följd av år.

Så Donkeyman sitter och sörjer i sin ensamhet på Julafton. Han saknar det trevliga sällskapet. Han saknar de intellektuella diskussionerna. Han saknar resorna. Han saknar konserterna, musiken, böckerna och allt annat som vi upplevde gemensamt. Trots att vi "bara" var vänner. Och han har inte fler tårar igen.

För lite drygt fem år sedan förlorade Donkeyman sin fru på ett liknande sätt. Nu har han förlorat sin bästa vän. Eller "jourhavande fästmö" som han brukar säga. Och livet är åter lika ensamt som det var för några år sedan. Lyckligtvis har Donkeyman nog med arbete att begrava sig i den närmaste tiden. Annars skulle han säkert ta till flaskan. Men Julaftons kväll blir nog lite fuktig.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, jul, julafton, död

Midvinterblot

För tredje året i rad Filosoferar Donkeyman kring Julfirandet kontra Midvinterblotet. Och visst var det smart av prästerna att stjäla hela Midvinterfesten och göra det till Kristendomens stora helg. Ingen kunde ju veta när på året som Jesusbarnet var fött. Ingen kunde heller veta vilket år det var. Men prästerna samlades på ett kyrkomöte och bestämde att kyrkan skulle fira Jesus födelsedag den 25.December. Vilket alltså blev Juldagen. Och precis som alla andra helger så började helgen klockan 1800 dagen innan, dvs Julafton.

Det vi i dagens Sverige upplever som Julfirande är nära nog till 100% seder och bruk av relativt modern uppkomst.

Och precis som Donkeyman skrev för två år sedan så firar han inte Jul. Donkeyman firar däremot Midvinter. Och vintersolståndet äger i år rum om ett par små timmar. Då skall Donkeyman svänga en bägare och glädja sig åt att solen vänder. Äntligen är den förb**** mörka och trista höstperioden över. Vintern börjar men samtidigt blir allt ljusare och mer uthärdligt.

För två år sedan skrev Donkeyman följande om Midvinterblot

Och förra året skrev han detta Midvinterblot

De senaste två åren har det varit droskkörning i Tromsø som har gällt för Donkeyman. I år befinner sig Donkeyman ombord på sin isbrytare. Vintern har slagit till för fulla muggar. Snön yr runt kajerna och det är tvåsiffriga minusgrader. Enligt ursprungsplanen skulle Donkeyman ha haft en tre-fyra veckor ferie hemma i sin container på Tromsøs tak över jul och nyår. Detta fryser inne.

Om sjötrafiken tillåter det så skall han ta sig en miniferie över ett par - tre dagar i Stockholm. Men det verkar också frysa inne. Allt hänger på vädret, vinden och inte minst om det blir någon sjöfart. Men det är varslat en ankomst på Juldagen och om så sker så blir det Jul ombord för Donkeyman.

Fast egentligen är Donkeyman i uppror just nu. Hans närmaste vän ligger på intensiven på UNN och har otroligt dålig prognos. Och det är ett parallellfall till hustrun som gick bort för fem år sedan. Läkarna har genom flera år givit f*****n. I journalen står det röker och dricker - och därmed har man inte behövt bekymra sig om större diagnos än så. Allt är ju redan klart. Och när man äntligen inser att det kanske finns fler problem är det för sent.

Nu säger Donkeyman till prästerna - gör lite nytta. Be. Sätt i gång och be, för nu behövs all hjälp som tänkas kan. Varje halmstrå måste hållas fast vid. Donkeyman som är hedning ber till de Gudar han känner. Till vad nytta det nu kan vara.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, snö, vinter, is, midvinterblot

Vinter

Donkeyman tillbringar även den här vintern ombord på sin isbrytare i Husum. Men till skillnad från förra året (och ett gäng med år innan dess) så är det kallt som f*****n i December.

Senaste natten var det nästan -20 och det är inte långt undan nu heller. Och isen lägger. Snabbt som bara f****n. Så i dag var den stolta båten "Kämpe" ute och utförde säsongens första isbrytning. Vi "rensade" hamnen i Husum. Det var två båtar som skulle avgå ungefär samtidigt. Visserligen var det bara 5 cm nyis som lagt sig över natten, men det funkade också som en förberedelse för de närmaste dagarna.

Och nästa tur blir i morron lördag 0800 då vi väntar in en båt lastad med ved. Sedan lär det nog fortsätta dag ut och dag in i ungefär samma tempo.

Påfallande många av de fartyg som trafikerar här är har egentligen inte något här att göra vintertid. Kör man rätt fram så är det inte några problem med lite is. Men skall man ta sig till kaj med hjälp av en "thruster" som är obetydligt starkare än en vanlig värmefläkt så blir aldrig så lite obruten is ett oöverstigligt hinder.

Vid jämförelse med noteringarna från förra året så kan man konstatera att situationen i år per den 18. December är jämförbar med situationen av den 8.Februari i våras. Och prognoserna lovar bra med kyla i vart fall in på det nya året. Samt Ostlig vind närmaste tiden vilket gör att isen inte sticker ut på Bottenhavet. Dessutom är vattentempen betydligt lägre än de senaste åren.

Vilket i sin tur gör att Donkeyman som hade tänkt sig en behaglig treveckorsferie över Jul- och Nyår måste tänka om. Här blir det helt enkelt körning. Helg som vardag. Och Juleferien går rätt i dass. Men "so what"... Det är långt ifrån första gången.

Läs även andra bloggares åsikter om sjöfart, västernorrland, örnsköldsvik

Galamiddag

Nu är Nobelfirandet över. Och det skapades ytterligare en god Norgeshistoria. Skall man tro tidningarna så fanns det inte utrymme på den Norska Nobelmiddagen för Storting och Regering. Därför att sponsorerna tog så mycket plats. Många i regeringen och en god del andra "honoratiores" som ingår i det så kallade "protokollet" blev helt enkelt inte inbjudna. I stället fyllde man salen med diverse näringslivsfolk och deras respektive (=hustrur).

I Sverige är man mer konservativa. Här är "protokollet" en synnerligen viktig ting som har stor betydelse. Och den Svenska Nobelmiddagen i Stockholms Stadshus har status som världens absolut högst rankade Galamiddag. Bordsplaceringen och vilka som inbjuds är en hel vetenskap. Liksom formerna under middagen. Vi har bland annat fått läsa i tidningarna att Prinsessans Daniel inte inviterades därför att han har njurproblem. Och "protokollet" tillåter inte att man går ut och "lättar på trycket" under själva middagen.

Men då drar sig Donkeyman till minnes en episod från livets teater. Vi snackar om si så där 1974 eller något liknande. Den unge Donkeyman gick då på Sjöbefälsskolan i Stockholm och hyrde tillsammans med sin bäste kompis Micke en fyra i ett höghus i Solna. Donkeyman läste till Sjöingenjör och Micke till Sjökapten. Och bägge var unga och såg till att ha en härlig och festlig ungdomstid.

Donkeyman var ordförande i elevkåren. Som var ansluten till Stockholms Förenade Studentkårer. Så vi var lite då och då på större fester arrangerade av "Handels", "Teknis" och de andra. Så hör det till saken att Micke var en festprisse av stora mått med en viss fallenhet för "fiiina salonger".

Efter ett större rangel ute på byen satt vi hemma och coolade ned med en lämplig drink. Varvid Micke undrade: "Du som är kårordförande - kan inte du fixa in mig på Nobelfesten?" Och frågan var inte helt otänkbar. Därför att varje år ställer ju studentkårerna upp med fanbärare och folk som bildar häck vid prisutdelningen på Konserthuset och som sedan får gå på Nobelfesten. För att representera den nya generationens forskare och snillen.

Alltnog. Detta var ett högt efterfrågat hedersuppdrag men jag tog saken utifrån den vinkeln att Sjöbefälsskolan aldrig hade bett om att få bli representerade. Trots att vi var äldre än de flesta andra högskolorna i Stockholm. Så efter lite stilla diplomati kunde de inte neka oss en plats. Som givetvis gick till Micke.

Och Micke ställde upp i "Pingvinsvid" hållandes en Svensk flagga på scenen i Konserthuset. Och bildade häck i trappan på Stadshuset innan han gick till bords på Nobelfesten. Där han upptäckte att var gång glaset var tomt gled det upp en vitrock och fyllde på. Något en fattig och törstig student inte tackar nej till. Och när den formella middagen var över öppnade sig paradiset i form av fri groggning. Vilket Micke hakade på.

Men även blivande sjökaptener blir fulla av allt för mycket på allt för kort tid så plötsligt kände Micke att golvet började gunga. Och i samma ögonblick visar sig den Svenska organisationsförmågan. Plötsligt dök två handfasta men diskreta herrar upp på vardera sidan av Micke och förde honom ut ur lokalen. Innan han ens hann tänka så mycket som "flasklock". Så placerades han i en vräkig limousine som körde honom hem. Fritt och franko. Det var uppenbarligen en väl inplanerad procedur för att "rensa lokalen" från dem som möjligen hade fått lite för mycket.

Så resten av livet (han drog dess värre en nitlott och dog allt för ung i cancer) kunde Micke säga åt alla stadens utkastare att "Jag har fan ta mig blivit utkastad från mycket finare sjapp än det här". Med rätta eftersom han faktiskt hade åkt ut från världens flongaste galamiddag.

Läs även andra bloggares åsikter om nobelfesten, galamiddag, dörrvakter

Ett pris

I dag är Oslo en belägrad stad. Trafikavstängningar, kravallstaket, betonggrisar, poliser, väktare, människoätande hundar, hästar, preventiva arrestationer. Allt för att säkerställa att Nobels fredspris kan överlämnas till Barrack Obama utan störningar.

Hela säkerhetsuppbådet påstås kosta 120 millar av skattebetalarnas pengar. I ett land som är så fattigt att man måste dra in på skola, socialvård, sjukvård, äldrevård och en massa andra förmåner som folk har vant sig vid. Hela grejan är en god Norgeshistoria från början till slut.

Donkeyman tycker inte att Obama på något sätt har förtjänat Fredspriset. Han har hållit ett antal eldiga tal där han har lovat en massa. Men sedan har det inte blivit mer. Obama är en fantastiskt god talare vilket är unikt i en värld där retorikens urgamla konst har fallit i glömska. Men problemet är att han inte har genomfört ett sk*****t av allt som han har lovat. Däremot har han i många fall gjort tvärtom.

Men eftersom Obama är en lovande talare, dvs han lovar och lovar utan att något händer så finns det också en chans för Donkeyman. Donkeyman är nämligen en lovande författare. Han lovar och lovar att leverera manuskript, men det är lite si som så med genomförandet.

Med hänvisning till Obamas pris så kräver härmed Donkeyman att få Nobelpriset i litteratur. Donkeyman lovar nämligen här och nu att producera en mästerlig roman - någon gång i framtiden. I övrigt fyller Donkeyman alla kriterier för litteraturpriset. Han är inte Politiskt Korrekt, han är en bohemtyp och sist men allra viktigast - Donkeyman är totalt okänd. Alltså förväntar sig Donkeyman en rejäl kassapåfyllning i December nästa år. Samt ett juste diplom att hänga på väggen. Och det behövs inte någon armé av säkerhetsexperter för att organisera prisöverlämningen.

Fanns det inte någon annan värdig pristagare så borde man hellre ha avstått från att dela ut priset i år. Det har gjorts tidigare vid flera tillfällen.

Visst har det varit många kontroversiella pristagare även tidigare och visst har priset många gånger delats ut som belöning för sociala framsteg i stället för som belöning för rena fredsinsatser. Men det finns också många värdiga pristagare genom åren. Donkeyman vill påminna om några:

- Ahtisaari fick priset förra året. Presentation torde vara onödig. Men han har i vart fall gjort något.

- Arafat, Peres och Rabin delade priset för att ha visat osedvanligt personligt mod. Visserligen misslyckades deras initiativ men de gick emot en stor del av sin befolkning genom att försöka sträcka sig mycket längre än tidigare. Det kostade också en av dem livet.

- Mandela och de Klerk. Mandela är en av förra seklets mest fantastiska personer men det var de Klerk som möjliggjorde förändringen i Sydafrika genom att gå tvärs emot sitt parti och göra det som måste göras.

- Gorbatjov var den som möjliggjorde Sovjetunionens och järnridåns fall. Först genom att mildra diktaturen och sedan genom att låta soldaterna vara kvar i kasernerna i stället för att gå ut på gatorna och stoppa folkets uppror.

Men det finns många fler.

Obama har hittills inte visat ett dugg annat än att han är en förb*** god talare.

Läs även andra bloggares åsikter om fredspriset, nobelpriset, obama, barack obama, usa

The Damned Utd

Donkeyman tar sig här friheten att kopiera in den senaste artikeln från sin sportsblogg "Bandyoten" även på "Nordens Paris". Detta därför att den här boken är så bra att den förtjänar att spridas även utanför "sportfånarnas" värld.

David Peace
The Damned Utd
Faber and Faber, London 2006
Paperback, ISBN 978-0-571-22433-3

Donkeyman har läst en bok som har fått honom i hundra. Han var faktiskt tvungen att läsa boken två gånger i rad för att smälta den. Och det utan tvivel den absolut bästa idrottsroman som han någonsin har läst.

Boken handlar om en av den Brittiska fotbollens stora legender. En person som samtidigt ansågs som genial och som ofattbart provocerande och kontroversiell.

Vi får följa Brian Clough, legendarisk klubbmanager genom första delen av hans karriär. Vi får vara med över allt, styrelsens rum, omklädningsrummet, lagledarbänken, träningsfältet, signerandet av nya spelare. Och vi får lära känna Clough, hur han tänkte och hur han var. Fast i romanens form.

Självfallet har boken blivit kritiserad av en del av dem "som var med". Men den har också blivit rosad av kritikerna. Och filmatiserad. Märkligt nog är den inte översatt till Svenska trots det stora intresset för Engelsk fotboll här i landet. Men samtidigt är den nog svår att översätta. Var hittar man en översättare som har fotbollens själ i kroppen och som kan formulera Engelsk dialekt till modern Svenska ?

Vi får inte bara följa med Clough. Vi får också lära känna hans partner och vapendragare genom (nästan) hela managerkarriären Peter Taylor. Det sägs - vilket också framgår av boken - att det var Taylor som fann talangerna som Clough sedan formade till toppspelare. Och att det var Clough som inspirerade och motiverade laget medan Taylor stod för det mesta av det trista planerandet och den dagliga driften.

Som en av två parallella handlingar får vi följa paret Clough / Taylor genom karriären: De började med att lyfta Hartlepool till höjder klubben aldrig hade nått tidigare. Sedan tog de över Derby County, drog upp klubben i högsta serien, vann denna och gick till semifinal i Europacupen. Innan Cloughs attityd och självständighet blev för mycket och paret fick sparken. Och kom till Brighton där de inte gjorde någon större lycka.

Den andra parallella handlingen som är bokens huvudspår handlar om Cloughs 44 dagar som manager i Leeds United. Klubben som då var bäst i England och bäst i Europa. Där han tog över efter sin värsta konkurrent Don Revie, som hade byggt upp laget genom många år. Skuggan efter Revie fanns hela tiden kvar och Clough lyckades aldrig göra Leeds till "sitt" lag. Samtidigt får vi följa hans saknad över Peter Taylor som inte följde med till Leeds.

Slutligen fick Clough sparken i Leeds och blev utköpt från sitt kontrakt för en för den tiden helt astronomisk summa.

Vi som är fotbollsintresserade vet att paret Clough / Taylor förenades snart igen. Då i Nottingham Forest. En klubb som de förde upp till högsta serien och som de vann Europacupen två gånger med. En klubb som Clough stannade hos i 18 år. Och vi som har läst boken förvånar oss inte över att Clough faktiskt söp ihjäl sig. Mannen som misslyckades i Leeds står i dag staty i andra städer och har fått gator uppkallade efter sig.

Boken ger en trovärdig skildring från insidan av Engelsk fotboll på den tiden som det stora intresset för denna byggdes upp i Sverige genom lördagens tipsmatcher. Samtidigt skildrar den en tid som är förbi. En aldrig så genial manager, typ Mourinho, har inte en nubbechans att ta över en klubb i the Championship och bygga upp ett lag som vinner Premier League och Europacupen på några få år. Därför att i dag är det i än större grad de ekonomiska resurserna som gäller och inte något annat.

Donkeyman rekommenderar den här boken till alla som har något litet intresse av Engelsk fotboll. Och om den inte kommer i Svensk översättning inom kort så vete fanen om inte Donkeyman själv känner sig manad att göra en insats.

Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, premier league, derby, leeds, nottingham, böcker

Dalern

Skall man diskutera den Amerikanska statsskulden så måste man tänka i trillioner eller billioner, beroende på vilket språk man väljer. Men eftersom Donkeyman skriver på Svenska i den här bloggen så snacker vi alltså om billioner.

Amerikaner och Europeer har nämligen lite olika namn på de riktigt stora talen. Detta innebär att det som en Amerikan kallar för en trillion är vad vi kallar en billion. Eller tusen milliarder. Eller en million millioner. Det vill säga en etta med tolv nollor efter sig.

Det finns en Internetsite som heter US Debt Clock. Där kan man studera en hel del intressanta tal när det gäller det Amerikanska samhället. Källa är i det här fallet "US Treasury", vilket väl närmast kan översättas med det Amerikanska Finansdepartementet. Och det bör ju vara trovärdigt.

Här finner man bland annat att utestående den totala Federala skulden utgör 12 billioner dollar. Det vill säga 12.000.000.000.000 dollar. Utslaget på befolkningen gör det 39.178 dollar per person. Eller 110.972 dollar per skattebetalare.

Man finner också att den totala Amerikanska skuldsättningen (dvs summan av skulder hos hushåll, företag, finansinstitut, kommuner, delstater och den federala regeringen) utgör i underkant på 60 billioner dollar. Det vill säga 60.000.000.000.000 dollar. Vilket utslaget på befolkningen utgör 186.000 dollar per person. ( En intressant detalj som inte framkommer här är att 75% av den här skulden har skapats under de senaste 20 åren ).

Vidare kan man se att USA i år är på väg mot ett budgetunderskott på 1,5 billioner dollar.

Självfallet finns det inte en chans att den här skuldsättningen kan komma att betalas. Utlandsskulden är ungefär 44% av den totala skulden. Det finns redan länder som har slutat att köpa Amerikanska obligationer. Bland annat Ryssland och Indien som i stället köper på sig stora mängder med guld. Men många länder har stora delar av sina tillgångar i form av Amerikanska fordringar. I dollar. Vilket innebär att varje gång dollarkursen faller så kommer de att förlora tillgångar.

Enligt den Amerikanska ekonomen Peter Stansbery (som är känd för att vara en av de få som i detalj har förutsett alla tråkigheter som inträffat under de senaste åren) så förfaller ungefär 2 billioner av statsskulden till betalning under 2010. Lägger man budgetunderskottet på 1,5 billioner till detta så måste USA finansiera 3,5 billioner dollar nästa år. Det är i runda slängar 30 % av hela bruttonationalprodukten som kommer att bli lite över 13 billioner dollar.

Det finns i grunden bara en möjlighet för USA att klara av sina kortsiktiga åtaganden. Nämligen att starta sedelpressarna. Vilket kommer att försämra dollarns värde. Vilket kommer att försämra värdet på alla fordringar mot USA. Vilket kommer att göra att utlandet blir mindre och mindre benägna att låna ut pengar till USA.

Detta är en parallell till VietNamkriget. Har ni funderat på vem som betalade för det. Det var inte de Amerikanska skattebetalarna. Därför att då hade det aldrig blivit något VietNamkrig. De som betalade var alla de som hade fordringar i dollar. Som plötsligt upptäckte att de hade bortåt 50% mindre att hämta än vad de lånat ut. Och detta inkluderade de flesta fattiga länder i världen och i Sydamerika. Länder som Brasilien, Chile och Korea har all anledning att darra i knävecken i dessa tider.

Donkeyman åkte också på en blåsning den gången. Han satt med en rejäl stapel med sköna, härliga "greenbacks" som var intjänade ute på de stora haven. När plötsligt dalern gjorde ett skutt nedöver. Så Donkeyman förlorade 40% av sina tillgångar i stort sett över natten. Sedan den dagen har han varit väldigt misstänksam mot alla former av valutarörelser. Därför att Donkeyman kände inte alls för att finansiera USA:s krigföring i VietNam. Han tyckte att de Amerikanska skattebetalarna skulle betala USA:s krig. Så kunde Donkeyman dricka öl för sina pengar.

Så kan vi börja fundera på - vad händer om dollarn verkligen kommer att rasa. Ekonomer har förutspått dollarfall i många år nu. Och visst har den sakta glidit nedöver. Men viljan till att acceptera Amerikanska lån måste rimligen minska radikalt. Då återstår sedelpressen som enda alternativ för att hålla jippot gående "over there". Det finns ekonomer som påstår att dollarn i realiteten bara är värd några få cent.

Detta är vad Donkeyman kallar för en katastrofteori. Som är betydligt mer handfast och kortsiktig än till exempel den globala uppvärmningen, year 2000-bug, ozonhålet eller någon annan av alla de katastrofer som mänskligheten skall drabbas av. En sak är säker. Donkeyman tänker inte sitta på någon stapel med "greenbacks" eller ha inkomster i dollar i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om usa, finanskrisen, dollar