En helg på hösten

De senaste veckorna har vädret visat sig från sin allra tristaste sida här i Västernorrland. Fem plusgrader och mer eller mindre oavbrutet regn. Tidvis har regntjockan legat så tung att måsarna har kunnat promenera på den. Och därmed sluppit att flyga.

Skogsindustrin har stora problem med råvara därför att skogsbilvägarna inte går att köra på längre. Det är bara bottenlös lera. Sågverk har redan fått slå igen och ännu fler håller på att göra slut på det sista av råvaran.

Och Donkeyman sitter på sin isbrytande bogserbåt och väntar på höststormar och vinter. Men ingendera verkar inträffa. Knappt en vindpust kan märkas. I går var han inne i stan och handlade. Han fyllde sin "kärringvagn" med god mat och gott dricka. Samt lite annat smått och gott. Ja, kära läsare ni läste rätt. Donkeyman har numera en chic röd shoppingvagn som han drar efter sig när han handlar. För att bespara den gamla kroppen från att bära tunga varupåsar.

Byturen avslutades med besök på Centrumbaren och så på O'Learys innan bussen gick tillbaka till världens ände där han väntar på höststormar och isläggning.

Och nu sitter han och väntar på att klockan skall bli så mycket att det är dags att åka in till stan igen. För nu är det hockeymatch. MoDo mot Rögle. Och det blir ett historiskt evenemang. Det har ju gått uselt för MoDo hela hösten. En från början tunn trupp har blivit ännu tunnare genom en ofattbart lång skadelista. Och så kom den gamle Canadensiske hjälten Dan Hinote tillbaka för någon vecka sedan. Spelade två matcher och visade att han är dj****t bra. Tror ni inte att han också åkte på en flerveckorsskada i torsdags .....

Men nu gör "the old boys" comeback. I kväll kommer tre levande legender in i laget. Peter Forsberg, Niklas Sundström och Marcus Näslund gör alla tre comeback. "Foppa", "Susse" och "Mackan" är inte vilka som helst kan jag berätta för mina Norska läsare. Tillsammans har de här tre herrarna 2572 NHL-matcher. De har vunnit Stanley Cup, de har vunnit VM, de har vunnit OS-guld. Det finns inte något de inte har vunnit.

Så nu vore det väl själva f*****n om inte laget blev bättre.

Och Arenan är utsåld. Och supporterklubben "Lumberjacks" har uppladdning på "Harrys" hela eftermiddagen. Med 500 plåtar bokade. Sjappet är fullspikat.

Och Donkeyman skall övervara evenemanget. På Sektion 204, Rad 7, Plats 2. Några få meter från närmaste Sportsbaren.

Och med tanke på TIL:s ekonomiska problem. Även MoDo har fått ekonomiska problem. Men vad händer. Sju spelare kommer med en mångmiljongåva. Två proffs i Canada köper upp matchbiljetter och restaurangplatser för resten av säsongen att dela ut bland sjuka barn. Sponsorerna förstärker sina åtaganden. Nya sponsorer skyndar till. "Foppa" och "Mackan" meddelar att de inte skall ha betalt för att spela. (De har bägge varit erbjudna 25 millar för att lira i NHL i vinter).

Det är detta som är "The Heart of Hockey".

Läs även andra bloggares åsikter om hockey, modo

Stick iväg, Jack

Jan Kotschack
Stick iväg, Jack
Premium Förlag (2009)
ISBN 978-91-89136-51-9

Radio Nord & Radio Syd
Riverside - Records
DVD - 2 st

Donkeyman minns mycket väl natten mellan den 30.Juni och 1.Juli 1962. Det var den natten som Radio Nord tystnade. Då hade äntligen "Betongsossarna" efter nästan två års kamp lyckats slå ihjäl radiostationen. Och den unge Donkeyman svor dyrt och heligt på att han aldrig skulle rösta på Sossar eller Centern i hela sitt liv. Ett löfte som han har hållit.

För nästan ett år sedan skrev Donkeyman en lång artikel som förklarade stämningen som rådde när Radio Nord tystnade. Den som vill ha en liten intro bör läsa detta:
Tidigare artikel om Radio Nord

Nu har sonen till mannen bakom Radio Nord, Jack Kotschack, gått igenom kvarlämnade papper, souvenirer och annat och producerat en helt fantastisk bok. Jan Kotschack är journalist till yrket - och det märks. Han har inte bara gått igenom papirerna, han har genomfört ett särdeles omfattande research under flera år. Och detta är det ultimata verket, inte bara om Radio Nord utan också om den tidsanda som rådde. Underrubriken säger det mesta: "Historien om Radio Nord, en älskad och oönskad station och om ett annat Sverige.

Boken är genomarbetad, välgjord, omfattande, saklig och inte så känslosam som den kunde ha blivit. Den innehåller ett omfattande bildmaterial samt en DVD.

Den beskriver inte bara spelet bakom kullisserna från första dagen och fram till stationen mördades. Den maritimt intresserade får inblick i alla de vedermödor som genomgicks för att få fartyget på plats - och för att hålla det kvar på plats. Men samtidigt visar den vilken enorm naivitet som männen bakom stationen hade. Man skall driva en radiostation på ett fartyg. Man har erfarenhet från kommersiell radio, man har ekonomisk kunskap, man har gründern. Men man är totalt renons på maritim kunskap och totalt renons på kunskap om radioteknik. Vilket kostade dyrt.

Författaren sätter in stationen i dess historiska sammanhang. Han påpekar att 50-talet egentligen pågick till mitten av 60-talet. Och att 60-talet sedan pågick till början av 80-talet. Donkeyman håller med. Det var två helt olika epoker. Men 50-talet var "Betongsossarnas" tidevarv (Donkeymans eget uttryck - inte Kotschacks). Det var en tidsålder när socialdemokratin hade skapat folkhemmet. Men man nöjde sig inte med det materiella, man ville (i bästa välmening) bestämma hur folk skulle organisera sina liv. Och de visste bättre än "vanligt folk". Medan 60-talet blev den tidsålder när kampen för ett annorlunda samhälle pågick och kröntes med slutlig framgång runt 1980.

Efter Rock'n Roll blev Radio Nord nästa lilla attacken mot tidsandan. Snart skulle det komma Långt hår, P-piller, Pop, Almstriden, Husockupationer, Studentuppror, VietNamdemonstrationer och mycket annat.

"Betongsossarna" övervägde både störsändare och kapning av fartyget men stannade vid att med mycket betänkliga medel genomdriva en lagstiftning som satte stopp för Radio Nord. När Jan Stenbäck etablerade TV3 25 år senare övervägde man lagstiftning mot parabolantenner. Men den gången pågick "Rosornas Krig" som med tiden gav Göran Persson och hans falang makten inom partiet. En ny tid stod för dörren. Även Socialdemokratin kunde reformeras. Men Jack Kotschack var pionjären som var 25 år före sin tid.

Radio Nord kom mellan "Rock och Pop", dvs rocken höll på att klinga av och rockkungarna hade förlorat i popularitet men det var före Beatles och popen. Något som återspeglas av den dubbel-CD som kommit ut samtidigt med boken. En CD som också innehåller en stor samling av de gamla "jinglarna" och reklaminslagen. En ren nostalgitripp för en gammal gubbe alltså.

Donkeyman vill påstå att Boken och CD:n är det bästa han har upplevt på mycket länge.

En yngre generation förstår säkert inte boktiteln. "Stick iväg, Jack" var Monica Zetterlunds storschlager som toppade "Top Tio" listan sista natten som Radio Nord sände.

Vill man fördjupa sig ytterligare så är dessa länkar bra att läsa:
RadioNord-story samt Om Radio Nord

Läs även andra bloggares åsikter om radio nord, socialdemokraterna, nostalgi, böcker

Lovande

Åter har jag fått ett par e-mail från läsare som väntar sig ett nytt inlägg. Och Donkeyman är som vanligt en av landets mest lovande författare. Han lovar och lovar men inget blir skrivet.

Men den här gången har Donkeyman giltiga skäl. Han håller på att läsa en bok som han tänker recensera på Nordens Paris. Den kom med posten från Internetbokhandeln i tisdags och det är en tjock rackare. Med massor av häftiga bilder. Och den är in i h*****e bra. Så Donkeyman måste läsa om och om igen. Därför att boken skildrar något som Donkeyman har starka personliga minnen från.

Normalt sett är Donkeyman en blixtsnabb slukare av textmassa. Men när han läser något som verkligen är bra och som engagerar honom tar det tid. Fast det är långt mellan gångerna. Status just nu är att han har klämt drygt 300 av 450 sidor. Så det blir inlägg i morgon kväll eller på söndag.

Men i väntan på det föreslår Donkeyman att hans trogna läsare surfar in på Donkeymans Sportsblog www.bandyoten.blogspot.com och läser det senaste inlägget. Det är en matchrapport från torsdagens match mellan MoDo och Luleå. Som blev en fantastisk upplevelse. Med "Frälsaren" Foppa på plats. Och där Donkeyman drar en parallell till ett Tromsø som inte finns längre.

Banana Split

Kära läsare - har ni hört om Jeffrey Bernard. Donkeyman som lider av kraftfull Anglofobi har gjort det. Och den som vill veta mer bör läsa Johan Hakelius berömvärda bok "Döda Vita Män" som just har kommit ut. Som innehåller ett antal porträtt av några excentriska Engelsmän från förra seklet.

Jeffrey Bernard föddes 1934 och upptäckte Soho runt 1950. Samma Soho som Donkeyman upptäckte i början av 1960-talet som (alltför) ung studerande på språkresa till England. Soho var den gången en del av London som var en form av fristad med andra normer än resten av landet. Här fanns inte bara pubar i mängd. När de höll stängt fanns det en massa klubbar som serverade drinkar. Och där fanns en mängd annat som inte konvenansen tillät. Det var en fristad för horor, småtjuvar, konstnärer, bohemer och alkoholister. Som flöt runt mellan distriktets barer, klubbar, restauranger och andra mer eller mindre ljusskygga verksamheter.

Jeffrey Bernard levde hela sitt vuxna liv i Soho och blev med tiden en av den Brittiska pressens mest hyllade kolumnister. Hans spalt i "Spectator" skildrade allt och intet i stadsdelen.

Och Bernard tvingades uppleva den moderna tiden. När barer och restauranger förvandlades till porrbutiker och turistfällor med skyhöga priser. När de "franska flickorna" konkurrerades ut av massageinstitut och "peep-shows". När konstnärer, poeter, artister och bohemer ersattes av utländska (väl betalande) turister. Något som pågick till dess att hyrorna till och med blev för höga för porrklubbarna. Som då ersattes med betydligt mer flonga verksamheter av mer "seriös" och lyxig natur.

Till slut blev kolumnisten Jeffrey Bernard själv till en turistattraktion. Den siste Soho-bohemen. Som skildrades i både bok och film. Turister kom till hans stamlokus "Coach and Horses" bara för att titta på honom.

När hans värld hade försvunnit tog han slutligen livet av sig. På ett mycket raffinerat sätt. Eftersom han hade njursvikt och gick på dialys fick han reda på att stort intag av kalium säkert ledde till döden. Varefter han startade ett stort intag av bananer och choklad. Och skrev en krönika om saken under rubriken "Banana split". Det tog honom 10 dagar och efter 50 år i sitt älskade Soho dog Jeffrey Barnard år 1997.

Men han slapp uppleva förvandlingen av sin stampub "Coach and Horses". Den ägde inte rum förrän ägaren gick i pension 79 år gammal år 2006. Och de nya ägarna införde både rökförbud och började servera ätbar mat. I huvudsak till turister.

Donkeyman har också - precis som de flesta andra - upplevt hur hans älskade fristad förvandlas till något helt annat. Två gånger. Som 15-åring började han jobba i Waxholmsbolaget i mitten av 1960-talet. Och staden Waxholm var centrum i Stockholms skärgård. Med sjapp, butiker och livsstil som färgades av det klassiska skärgårdslivet. Donkeyman flyttade dit när han flyttade hemifrån. Och trivdes varenda dag.

Men nya tider stod för dörren. De gamla butikerna, hantverkarna, fiskarna och sjappen försvann och staden förvandlades till en förort till Stockholm. Eller snarare till en sovstad åt Stockholm. Krogen Strand köptes av Åke Söderqvist som var en lyxkrögare i huvudstaden. Och blev till ett lyxsjapp åt Stockholmare. Samma publik som frekventerade hans ställe i Kungsan: "Victoria".

Donkeyman minns mycket väl när bröderna Hellberg från Blidö, ett par respektabla herrar i 60-årsålern, plötsligt inte fick inte fick komma in på Strand och vänta på ångbåten hem. Och när Bengan Granberg, bogserbåtsskeppare i Transportbolaget, en dag inte var välkommen att ta sin eftermiddagsgrogg där inne. Något han gjort var ledig dag i hela sitt vuxna liv.

Sedan flydde även Donkeyman. Och efter en snirklande krokig väg som gick genom flera trivsamma utländer hamnade han i Tromsø. Här fann Donkeyman igen det gamla Waxholm - fast mycket större. Och det blev kärlek vid första ögonkastet. Här landade Donkeyman i mitten på 1980-talet och har blivit kvar sedan dess.

MEN - Tromsø har förändrats. Den moderna tiden har hunnit i kapp Donkeyman även här. Sjöfolket, Fiskarna, Bönderna, Arbetarna och de andra som färgade staden har försvunnit. Och ersatts av perfekta människor som jobbar i offentlig sektor och administration. Merparten av sjappen har blivit dåliga kopior på det som förekommer runt Stureplan eller i centrala Oslo. Folk tänker och talar också i den andan. Och förstår över huvud taget inte det gamla.

Medan Donkeyman upplever ett "deja vue". Men han visste att så här skulle det gå. Han trodde att han skulle få 10 goda år i Tromsø, sedan skulle det vara slut. Men han fick nästan 20. Plus en nedtrappningsfas på ytterligare 5-6 år. Men nu är det slut - efter nästan 25 år. Donkeyman har inte något här att göra längre. Tromsø har inte något som helst unikt annat än det geografiska läget. Och då finns det inte längre något skäl att bo kvar vid världens ände.

Sedan hjälper det till att hustrun är död och att nästan hela den nära umgängeskretsen har gått samma väg under de senaste 5-6 åren. Plötsligt har Donkeyman en massa gravar att besöka. Och mimra över gamla goda vänner och det som varit.

Donkeyman vet inte vad han skall ta sig till i framtiden. Men så färglöst som Tromsø nu har blivit så kan han lika gärna bo där det är lite billigare att leva. Och lite närmare till allt.

Så medan Donkeyman funderar på vad han skall göra när han blir stor spisar han "Banana Split" och tänker på Jeffrey Bernard som också upplevde att hans älskade hembygd förvandlades till något helt annat. Men skillnaden är att Donkeyman inte lider av njursvikt så han tål bananer. Och att Jeffrey Bernard var en genial krönikör medan Donkeyman är en medioker bloggare.

Läs även andra bloggares åsikter om utveckling, förändring, samhälle

+++++++
Läs vad Donkeyman tycker om sport på www.bandyoten.blogspot.com

Minnet av en Mur

Donkeyman var många gånger i Östblocket under "the good old days". Det var besök på jobbets vägnar i både DDR, Polen och Sovjetunionen. Toppat med några turistresor. Bland annat till badorter vid Svarta Havet. Och Donkeyman minns mycket väl "den skarpa" Berlinmuren och de bildliga murar som restes överallt utmed järnridån.

Revolution
All utveckling sker i trappstegsform och åren 1968 - 1989 innebar ett jättesteg i Europas utveckling. Det började med ungdomsrevolt och slutade med murens fall. Här kan vi tala om en revolution i en av detta missbrukade ords riktiga betydelser. Under den perioden kom förändringen nerifrån. Makthavarna i alla Europas länder tvingades till reform efter reform. Resultatet och tidslinjen var olika på olika platser men trenderna var de samma. Och kulmen kom med murens fall den gången för 20 år sedan.

Men revolutionen slutar inte där. Den har bara tagit andra former. Efter 1989 har -68-orna blivit makthavare nästan överallt. Och fortsätter att förändra Europa fast den här gången sker det uppifrån. Nu sker det i form av organiserad utveckling. Där EU har blivit kraften som har utfört det som vi bara drömde om tidigare.

Sedan muren föll har vi fått ett enat Europa. Och alla parter tjänar på det i det långa loppet. Den som år 1968 hade påstått att något sådant skulle ske hade blivit idiotförklarad. Och försetts med en skjorta med löjligt långa ärmar som bundits samman bakom ryggen. Så hade han/hon blivit förd till Beckis, Långbro eller annan lämplig institution för behandling.

Hedra rätt person
Donkeyman anser att det finns en person som har betytt mer för det stora steg som skedde år 1989 än någon annan. En person som i folks allmänna medvetande inte fått tillräcklig kred för just detta och som borde hedras en dag som denna. Han tänker på Michail Gorbatjov.

Gorbie tog över som generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistparti år 1985. Han efterträdde en lång radda med "hårdingar" som tillvaratog en historia ända från Lenin och Stalins dagar. Och Gorbie förväntades fortsätta i samma anda. Men nästan omgående satte han i gång med reformarbete.

Vi minns alla "glasnost" (öppenhet) och "perestroika" (förändring) och hur förvånade vi var när detta inträffade. Målsättningen var en långtgående förändring av Sovjetunionen och Gorbie drömde nog om ett moderniserat Sovjetsamhälle där Partiet fortfarande styrde utvecklingen.

Att han släppte loss en flodvåg som skulle dränka hela det gamla Sovjetimperiet var det ännu inte någon som förstod. Vare sig Gorbatjov eller någon annan.

Protester från folket var i och för sig inte något nytt år 1989. Donkeyman minns mycket väl Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Polen 1981. Det som var nytt år 1989 var att Gorbatjov såg till att folk kunde gå ut på gatorna och protestera utan att bli skjutna av armé och polis. Och då försvann alla hämningar. Inom några få månader så föll hela Sovjetunionen samman. Östblocket smälte ned och kommunismen i dess Sovjetiska form blev historia.

När Gorbatjov fick fredspriset år 1990 hade han verkligen gjort något. Han hade förändrat en halv värld. Till skillnad från Obama år 2009 som i väl hållna tal säger att han skall göra något. Men som till dags dato inte har uträttat ett sk*****t av det han lovat. Men år 2009 får man Nobelpris för vad man säger att man skall göra. År 1990 fick man det för något man hade gjort. (Utan att säga något i förväg för då hade Gorbie aldrig fått jobbet.)

Murkramare
När vi nu kommer in på Obama så kan man filosofera kring muren på ett annat sätt också. Berlinmuren förkastas i dag av de allra flesta. Men för 25 år sedan hade muren eller i vart fall regimerna bortom muren många advokater i Sverige.

På senare tid har Jan Myrdal och andra som kramade Pol Pot och andra diktatorer fått genomgå minst sagt kritisk granskning i media. Men Donkeyman är tillräckligt gammal för att minnas att det till skillnad mot Pol Pot inte bara var den yttersta vänstern som såg positivt på DDR och Östblocket. En stor del av det Svenska etablissemanget, till exempel långt in i de Socialdemokratiska leden såg det som ytterst väsentligt att hålla sig väl med just de här regimerna. Ett ställningstagande som man gärna glömmer bort i dag.

Nya murar
Men intet nytt under solen. Man bygger nya murar i dagens samhälle. Utan att det Svenska etablissemanget reagerar nämvärt. I Palestina håller staten Israel på att mura in hela det Palestinska folket i några få ghettoliknande områden. Bakom en mur som i allt väsentligt påminner om Berlinmuren. Och man behandlar Palestinierna på ett sätt som Afrikaaners i Sydafrika aldrig skulle ha drömt om att behandla "non-whites" under Apartheidtiden. Med målsättningen att de skall ge sig av så att hela det Bibliska Kanaans land blir en rasren Judisk stat. Och stora delar av det Svenska etablissemanget tycker det är helt ok.

Donkeyman tror att om 20 år så kommer merparten av dem som i dag stödjer Israels mur och Israels etniska rensning att hålla käft om den saken. Precis som de som stödde Berlinmuren eller Pol Pot inte heller vill bli påminda om sina gamla ställningstaganden.

Årets nyblivne Nobelpristagare tar inte heller avstånd från den Israeliska muren. Eller den etniska rensningen därstädes. Fast han har makt att stoppa det hela. Men det är viktigare att bli omvald nästa gång. Å andra sidan bygger han en alldeles egen mur för att hålla Mexikaner och andra Degos utanför USA.

Gorbatjov tog aldrig några sådana personliga hänsyn. Han genomförde det som måste göras trots att det drabbade honom själv som person. Han fick sitta i sex år vid makten och upplevde under den tiden både en militärkupp och att Boris Jeltsin blev vald till president. Han har inte lämnats någon större heder i efterhand och allra minst på hemmaplan. Bortsett från just 1990. Efteråt har han ställt upp som partiledare för Rysslands Socialdemokratiska Parti utan nämvärd framgång.

Men vi får aldrig glömma att det var Gorbatjov som gjorde det hela möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om berlinmuren, sovjetunionen, gorbatjov, israel, palestina, fredspriset

Norska valet (5) - Regeringen och framtiden

Donkeyman har varit på Stockholmsresa över helgen med flera intressanta upplevelser. Hammarby - Broberg i Bandy, Vin och Sprithistoriska Museet, Nostalgitur på jakt efter gamla jaktmarker, Krogtur med vänner och skärgårdstur fram och tillbaka till Rödlöga. Nu är han åter på plats och avslutar sin lilla artikelserie om Norsk politik och det Norska valet.

Regeringen
Det röd/gröna projektet har nu vunnit två val i rad. Visserligen med minsta möjliga marginal men oppositionen får inte några stilpoäng i politiken. Antingen vinner man eller så förlorar man valet. Därmed har det också bildats en ny röd/grön regering.

Det mest signifikanta är att en god gammal sosse har övertagit som finansminister efter Kristin Halvorsen från SV. Många menar att SV just har förlorat mycket på att i princip administrera en socialdemokratisk politik. Fru Halvorsen har nog gjort ett gott hantverk som chef för departementet men politiskt har det säkert legat SV i fatet.

Bjarne Håkon Hansen lämnade plötsligt politiken. Något som Donkeyman tycker är tråkigt. Därför att han höll på med ett otroligt viktigt projekt kring att få ned kostnaderna för hälsovården. Man har nämligen en galloperande kostnadsutveckling i det departementet. På sju år har kostnaderna fördubblats. Utan att "vanligt folk" märker någon som helst förbättring, utvecklingen har snarare gått andra vägen. Det vore tråkigt för skattebetalarna om hans projekt avstannade.

Regeringens politik
Det är nog en ganska rimlig gissning att anta att regeringen kommer att köra vidare i de gamla uppkörda hjulspåren. Utan något märkbart reformarbete. Donkeymans lista som följer är dessutom inte några gissningar. Detta har man lovat:

• Oavsett vad som inträffar så kommer det inte att bli någon förändring i förhållandet till EU. Detta trots att det är en massiv EU-vänlig majoritet i Stortinget. Varje antydan till något annat kommer att orsaka regeringskris från SP och SV:s sida.
• Det kommer inte att bli något aktivt arbete för att effektivisera förvaltningen. Detta kommer LO och SV att se till. Varje antydan om förändring för att spara är i det närmaste ett skällsord i Norsk politik.
• Lantbruket kommer även i fortsättningen att finansieras genom stadigt ökande överföringar av skattemedel. Detta kommer SP att kräva. Detta kommer även i framtiden också att garantera dyra varor och dåligt utbud i livsmedelshandeln.
• Man kommer inte heller i framtiden att acceptera privata skolor, privatiserad omsorg eller privata sjukhus. Detta är hela den röd/gröna sidan eniga om. (Det är tvärtom en stark önskan att lägga ned de få privata alternativ som redan finns).
• Skattenivån kommer inte att justeras nedåt. Sker någon ändring så är det snarare andra vägen. Detta är man också ense om. (Flera ledande röd/gröna politiker kräver skatteökning).
• Man kommer att i sin retorik utlova satsningar på forskning, utbildning och innovation. I verkligheten kommer det inte att ske något märkbart.
• Någon som helst antydan till att bromsa kostnadsväxten i statsbudgeten kommer inte att synas. Detta hade varit önskvärt för att på lång sikt bromsa räntan och hålla ned kronkursen. (De röd/gröna partierna tillsammans med FrP lever efter den åsikten att pengar är lösningen på alla problem. Den som beviljar mest är den som anses ha den "bästa" politiken på vart område. Detta har ledit till att Norge har svåra strukturproblem. Utan oljan skulle landet vara i djup kris.)
• Av ovanstående skäl kommer det inte heller att genomföras någon kommunreform. (Norge har en mycket innefektiv struktur med massor av småkommuner, ungefär som Sverige för 60 år sedan.)

Framtiden i politiken
Många spekulerar i att regeringen inte kommer att hålla i fyra år till. Donkeyman tror däremot att den gör det. OM något parti går ur regeringen blir det i så fall SV. Det enda som skulle trigga något sådant vore om gallup sjönk till direkt katastrofala nivåer. Och med Venstre utanför stortinget är KrF det enda småparti som finns kvar att liera sig med för att uppehålla en majoritet. Resultatet torde bli en minoritetsregering med passivt stöd från SV, dvs inte någon märkbar förändring av politiken.

Det är inte gott att säga vad som sker i fotspåren av den finansiella krisen. Donkeyman tror på en omfattande inflation. Han tror också att de Norska strukturproblemen kommer att höja räntan och kronkursen. Något som gör vilken regering som helst impopulär.

Vi har också en internationell trend av stora problem för socialdemokratin. Nu är det stor skillnad på AP och de stora partierna i Europa eller för den skull i Sverige men frågan är om inte den utvecklingen kan ske även i Norge. Internationella trender kommer ju som bekant alltid lite senare till Norge.

På borgerlig sida har H fått ny vind i seglen. Frågan är om de sammanlagda H och FrP kommer att klara av att växa till egen majoritet. Det finns någon stans en gräns för hur stort som FrP kan bli. Det är inte gott att säga var den gränsen ligger men man kan nog anta att dessa partier tillsammans kommer att växa sig större. Vilken inbördes storlek de kommer att ha är däremot omöjligt att sia om.

Småpartierna slutligen kommer antagligen att få det ännu svårare. Jag tror inte på någon nära förestående framgång för V igen. Medan både SV, SP och KrF är intresseorganisation för begränsade grupper som i SP och KrF:s fall dessutom är minskande. Donkeyman tippar att centrum som politiskt kraftfält är överspelat. Det blir sannolikt AP mot H/FrP vid nästa korsväg.

Ytterligare en intressant faktor är vad den redan beslutade ändringen i mandatnyckeln kommer att göra. Glesbygdens övertag i mandat kommer att minska. Något som sannolikt drabbar AP, SV och FrP. Men i vilken grad får man nog gå över till valmatematik i den högre skolan för att finna ut.

Läs även andra bloggares åsikter om norge, norsk politik