Det har lagts fram nya tal för befolkningen i Norges land. Man har då spått utvecklingen fram mot 2030 - 2050. Siffrorna har presenterats i såväl Rikspress som i de Lokala bleckorna. Och det är en utveckling som är precis liktydig med det som förekommit i resten av världen. Norge ligger bara i en något senare fas.
Landet skall totalt sett öka från 4,5 till 6,5 mill invånare. Hela ökingen kommer att äga rum på Östlandet (dvs runt Oslofjorden) samt i de övriga stora städerna. "Glesbygden" däremot kommer att uppleva befolkningsminsning.
NordNorge totalt sett kommer att minska men dessutom kommer det att ske en koncentration till några få växtområden. Tromsø som kommer att öka till 85 tusen, Bodø som skall bli runt 60 och Alta som får runt 25.
Detta är inte någon trevlig läsning för Senterpartiet och alla andra som i alla år har drivit politiken att hela landet skall vara bebott. Men de kan känna gemenskap med politiker från de allra flesta andra glest befolkade länder som USA, Canada, Sverige, Finland och så vidare. Man har försökt på alla tänkbara sätt att hindra utvecklingen - utan att lyckas.
I Sverige (och flera andra länder) pumpade man in stödmiljarder i långa banor på 1950- och 60-talen. Pengar som gick till direkt stöd till massor av verksamheter. Som därmed fick förlängt sin dödskamp några år innan man slutligen dukade under. Så småningom insåg man det meningslösa och ändrade tänkande. Man styrde medlen till investeringar i glesbygdens infrastruktur samt till att tillrättalägga för närinsidkare. En politik som man i dag kan beskriva som betydligt mer framgångsrik. Samtidigt som man ändå inte lyckats stoppa "flykten från landsbygden".
En viktig faktor i denna flykten ligger dock i den tekniska utvecklingen. Det lantbruk som finns i min moders hemby i Tornedalen sysselsatte på 1950-talet ett par dussin familjer. I dag brukar man i stort sett lika mycket jord men den är numera koncentrerad till två gårdar - som tjänar goda pengar. Men totalt sett är det bara en handfull människor som utför samma arbetet. Samma utveckling ser man i skogen. Det som för 50 år sedan gjordes av 100 skogsarbetare klarar nu en man av med en skogsmaskin.
Donkeyman tycker att man har förlorat en viktig dimension i hela debatten kring glesbygdens avfolkning. Dagens Norska politiker diskuterar hela tiden hur man skall förhindra flykten till tätorterna. Det är en förlorad kamp mot en utveckling som inte går att reversera.
Det man i stället borde debattera är hur man skall organisera samhället så att de som faktiskt bor kvar på glesbygden får en fullgod service från samhället - trots befolkningsminskningen.
Sedan vore det väldigt intressant att få uppleva hur stor befolkning Östlandet och städerna söderut behöver få innan valsystemet förändras så de får ta över makten. Det mest groteska exempel på "demokrati på Norska" som Donkeyman hittills har sett i pressen är att det behövs 7000 röster för ett mandat i Stortinget från Finnmark medan det behövs 22000 från Östfold.
Läs även andra bloggares åsikter om glesbygd, landsbygden, Norge, politik
tisdag 28 juli 2009
tisdag 21 juli 2009
The Ashes (1)
Denna sommar är en riktig njutning för Donkeyman. Inte nog med att han för första gången på 45 år kan ta sig en riktig sommarsemester. Den varar dessutom i tre månader. Men det är också en sommar när det är THE ASHES.
Cricketälskare
Det är nämligen så att Donkeyman har en hemlig lidelse. Han älskar Cricket. Det kräver nog sin förklaring men det är så att Donkeyman på tidigt 60-tal tillbringade en sommar i Penzance, Cornwall som språkelev. Ditskickad av förnuftiga föräldrar som insåg att god Engelska är av stor betydelse för en ung mans framtid. Sedan den gången är Donkeyman kraftigt Anglofil.
Hur som helst var Donkeyman inlogerad hos en familj som var Cricketentusiaster. Så han invigdes i sportens hemligheter. Och såg det lokala laget spela på stadens arena. Och drabbades av bacillen.
Sedan tillbringade han långa perioder i Sydafrika på 1970-talet och hans jobb förde honom dessutom till Australien, Västindien, Indien, Pakistan och andra Cricketmetropoler. Plus 8-10 Englandsbesök årligen under många år. Vilket underbyggde intresset.
Testmatcher - The Ashes
The Ashes är definitivt Englands största återkommande idrottshändelse. Då talar vi om en serie med Test Matches mot Australien. De spelas två gånger på fem år. En hemma och en borta.
En Test Match spelas över fem dagar. Varje dag börjar spelet 11.00 och slutar 18.00 med avbrott för lunch 13.00-13.40 och tea 16.00-16.20. Varje dag skall det spelas 90 Overs, det vill säga 6x90=540 bollar. Och The Ashes spelas som en serie med fem matcher. Förra gången England spelade hemma vann man och nationen gick helt bärsärk. Men i returen i Australien härom året vann Aussies 5-0 och Engelsk Cricket var helt i botten.
Beteckningen "The Ashes" skapades av tidningarna. Det var nämligen så att år 1882 vann Australien för första gången en Test Match i England. Och "Sporting Times" skrev: "English Cricket has died and teh body will be cremated and the ashes sent to Australia".
När det Engelska laget reste ut till returmatchen så skrev man: The quest to regain the Ashes". I Australien fick laget en urna med uppeldad cricketutrustning som segertrofé. Sedan dess spelar man om "The Ashes". Urnan förvaras på Cricketmuseet vid Lord´s Cricket Ground i London men repliker delas ut till segrarna efter varje serie.
Det kan vara på sin plats att påpeka att Cricket har spelats på ungefär samma sätt som i dag ända sedan början av 1700-talet. Och det finns bevarat noggranna protokoll från alla betydelsefulla matcher under de senaste 250 åren.
Hur går det till
En Cricketmatch spelas i två tempon. Ett lag slår och det andra kastar. Varje lag har 11 man men det är bara två som slår samtidigt. Deras uppgift är att samla så många poäng som möjligt. Medan utelagets uppgift är att "bränna" dem till dess att laget är "all out".
En TestMatch spelas i två Innings. För att vinna matchen måste ett lag dels slå ut alla motståndarna i bägge omgångar samt samla fler poäng än det andra laget när man själv är "inne". Lyckas inte detta för någondera laget blir matchen oavgjord.
First Test Cardiff
I årets första Test vann England lotten och valde att börja slå. Deras första Inning slutade med 425 poäng, all out.
Australiens första Inning slutade med 674/6, declared. Vilket betyder att man fått 6 man utslagna. Man kunde inte fortsätta spela längre därför att tiden skulle inte tillåta att dels slå ut alla Engelsmän och sedan samla egna poäng. Alltså valde man med att "declare", det vill säga lämna över till England igen.
Nu räknade alla med Australisk seger. Det var så pass lång tid kvar att de skulle kunna krossa Engelsmännen och sedan samla ihop poäng nog för en seger i sin andra Inning.
Englands andra Inning gav dem en target på 249 för att passera Australien. Men samtidigt behövde de överleva ända ut till slutet på femte dagen. Och det blev en våldsam dramatik. Aussies fick inte ut Engelsmännen. Som krigade som lejon. De spelade på säkerhet utan att ta chanser och plockade poäng för poäng. När antalet Overs närmade sig slutet på den femte dagen var de inne på sista mannen men närmade sig target. Situationen var då att om Aussies kastar ut den siste Engelsmannen vinner de. Om England överlever och passerar target blir det oavgjort. Och de lyckades precis. Det slutade 252/9. Det vill säga man bärgade oavgjort med tre poängs marginal efter fem dagars spel.
Second Test, Lords
Den andra Test Matchen fick en helt annan karaktär. Även nu vann England lotten och valde att börja slå. Första Innings gick de upp till 425/all out.
Australiens Första Inning slutade med katastrof. England bowlade ut Aussies så de fick bara 215/all out.
Nu hade England möjligheten till "Follow On". Det vill säga kräva att Australien skulle fortsätta slå men England valde att börja slå i Andra Inning. De uppnådde 311/6 och "declared" lagom till tepausen på den fjärde dagen.
När Aussies började sin Andra Inning var deras uppgift helt enkelt att antingen slå 521 poäng och därmed vinna matchen. Något som inneburit att de uppnått den största Target i hela Ashes historia. Eller att "överleva" till matchens slut vilket skulle ha inneburit oavgjort. Men Englands bowlers var nådelösa. Redan vid lunch på femte dagen var Australien all out. Den Engelska nationen kunde fira och man leder 1-0 efter två matcher.
Fortsättning
Nästa match går på Edgbaston i Birmingham 30/7-3/8
Fjärde matchen på Headingley i Leeds 7/8-11/8
Femte matchen på Oval i London 20/8-24/8
Alla matcher var utsålda redan i Oktober förra året.
Och Donkeyman följer genom nätradio i kombination med "on-line scoreboard". Hela Augusti.
BBC Sport
Läs även andra bloggares åsikter om cricket
Cricketälskare
Det är nämligen så att Donkeyman har en hemlig lidelse. Han älskar Cricket. Det kräver nog sin förklaring men det är så att Donkeyman på tidigt 60-tal tillbringade en sommar i Penzance, Cornwall som språkelev. Ditskickad av förnuftiga föräldrar som insåg att god Engelska är av stor betydelse för en ung mans framtid. Sedan den gången är Donkeyman kraftigt Anglofil.
Hur som helst var Donkeyman inlogerad hos en familj som var Cricketentusiaster. Så han invigdes i sportens hemligheter. Och såg det lokala laget spela på stadens arena. Och drabbades av bacillen.
Sedan tillbringade han långa perioder i Sydafrika på 1970-talet och hans jobb förde honom dessutom till Australien, Västindien, Indien, Pakistan och andra Cricketmetropoler. Plus 8-10 Englandsbesök årligen under många år. Vilket underbyggde intresset.
Testmatcher - The Ashes
The Ashes är definitivt Englands största återkommande idrottshändelse. Då talar vi om en serie med Test Matches mot Australien. De spelas två gånger på fem år. En hemma och en borta.
En Test Match spelas över fem dagar. Varje dag börjar spelet 11.00 och slutar 18.00 med avbrott för lunch 13.00-13.40 och tea 16.00-16.20. Varje dag skall det spelas 90 Overs, det vill säga 6x90=540 bollar. Och The Ashes spelas som en serie med fem matcher. Förra gången England spelade hemma vann man och nationen gick helt bärsärk. Men i returen i Australien härom året vann Aussies 5-0 och Engelsk Cricket var helt i botten.
Beteckningen "The Ashes" skapades av tidningarna. Det var nämligen så att år 1882 vann Australien för första gången en Test Match i England. Och "Sporting Times" skrev: "English Cricket has died and teh body will be cremated and the ashes sent to Australia".
När det Engelska laget reste ut till returmatchen så skrev man: The quest to regain the Ashes". I Australien fick laget en urna med uppeldad cricketutrustning som segertrofé. Sedan dess spelar man om "The Ashes". Urnan förvaras på Cricketmuseet vid Lord´s Cricket Ground i London men repliker delas ut till segrarna efter varje serie.
Det kan vara på sin plats att påpeka att Cricket har spelats på ungefär samma sätt som i dag ända sedan början av 1700-talet. Och det finns bevarat noggranna protokoll från alla betydelsefulla matcher under de senaste 250 åren.
Hur går det till
En Cricketmatch spelas i två tempon. Ett lag slår och det andra kastar. Varje lag har 11 man men det är bara två som slår samtidigt. Deras uppgift är att samla så många poäng som möjligt. Medan utelagets uppgift är att "bränna" dem till dess att laget är "all out".
En TestMatch spelas i två Innings. För att vinna matchen måste ett lag dels slå ut alla motståndarna i bägge omgångar samt samla fler poäng än det andra laget när man själv är "inne". Lyckas inte detta för någondera laget blir matchen oavgjord.
First Test Cardiff
I årets första Test vann England lotten och valde att börja slå. Deras första Inning slutade med 425 poäng, all out.
Australiens första Inning slutade med 674/6, declared. Vilket betyder att man fått 6 man utslagna. Man kunde inte fortsätta spela längre därför att tiden skulle inte tillåta att dels slå ut alla Engelsmän och sedan samla egna poäng. Alltså valde man med att "declare", det vill säga lämna över till England igen.
Nu räknade alla med Australisk seger. Det var så pass lång tid kvar att de skulle kunna krossa Engelsmännen och sedan samla ihop poäng nog för en seger i sin andra Inning.
Englands andra Inning gav dem en target på 249 för att passera Australien. Men samtidigt behövde de överleva ända ut till slutet på femte dagen. Och det blev en våldsam dramatik. Aussies fick inte ut Engelsmännen. Som krigade som lejon. De spelade på säkerhet utan att ta chanser och plockade poäng för poäng. När antalet Overs närmade sig slutet på den femte dagen var de inne på sista mannen men närmade sig target. Situationen var då att om Aussies kastar ut den siste Engelsmannen vinner de. Om England överlever och passerar target blir det oavgjort. Och de lyckades precis. Det slutade 252/9. Det vill säga man bärgade oavgjort med tre poängs marginal efter fem dagars spel.
Second Test, Lords
Den andra Test Matchen fick en helt annan karaktär. Även nu vann England lotten och valde att börja slå. Första Innings gick de upp till 425/all out.
Australiens Första Inning slutade med katastrof. England bowlade ut Aussies så de fick bara 215/all out.
Nu hade England möjligheten till "Follow On". Det vill säga kräva att Australien skulle fortsätta slå men England valde att börja slå i Andra Inning. De uppnådde 311/6 och "declared" lagom till tepausen på den fjärde dagen.
När Aussies började sin Andra Inning var deras uppgift helt enkelt att antingen slå 521 poäng och därmed vinna matchen. Något som inneburit att de uppnått den största Target i hela Ashes historia. Eller att "överleva" till matchens slut vilket skulle ha inneburit oavgjort. Men Englands bowlers var nådelösa. Redan vid lunch på femte dagen var Australien all out. Den Engelska nationen kunde fira och man leder 1-0 efter två matcher.
Fortsättning
Nästa match går på Edgbaston i Birmingham 30/7-3/8
Fjärde matchen på Headingley i Leeds 7/8-11/8
Femte matchen på Oval i London 20/8-24/8
Alla matcher var utsålda redan i Oktober förra året.
Och Donkeyman följer genom nätradio i kombination med "on-line scoreboard". Hela Augusti.
BBC Sport
Läs även andra bloggares åsikter om cricket
söndag 19 juli 2009
Förbrukarmakt
Den Canadensiske countryartisten Dave Carrol har gått genom spalterna i världens tidningar på senare tid.
Bakgrunden är att en flygtur med United Airlines från Halifax till Nebraska. Vid uppehåll i Chicago såg han genom flygfönstret hur hans gitarr blev behandlad vårdslöst av de som lastade flygplanet. Och vid framkomsten kunde han bara konstatera att den värdefulla gitarren var skadad.
Det kostade motsvarande 8000 kronor att få den spelbar igen. Något som inte United Airlines ville ersätta. Efter ett år av skriftväxling utan framgång tröttnade Carrol och producerade musikvideon United Breaks Guitars. Samt lade ut den på "You Tube". Där har den haft flera millioner med visningar och uppmärksammats i många dagstidningar världen runt. Så också i Sverige där Dagens Nyheter nyligen hade en artikel.
Videon kan man se på denna länk:United Breaks Guitars
Resultatet blev att United erbjöd sig betala de 8000 kronorna men nu tackade Carrol nej. Däremot lovade han att producera tre sånger till om flygbolaget, göra Video till dem samt lägga ut dem på "You Tube" så att alla kan se vilken sorts flygbolag United är.
En annan effekt av det hela är att andra flygbolag har erbjudit honom gratis resor, hans skivförsäljning har mångdubblats samt att gitarrtillverkaren erbjudit två gratis gitarrer.
Men intet är nytt under solan. Povel Ramel lagade för si så där 50 år sedan en låt med texten "Titta jag flyger". Där han drabbades av att få bagaget utspritt över världen. Men den har jag dess värre inte funnit på nätet.
Donkeyman drar sig till minnes ett liknande fall i Stockholm för många år sedan när en köpare av en Peugeout upptäckte att bilen redan efter kort tid var full av rost. Peugeot vägrade att byta ut bilen så han tillverkade en stor reklamskylt på taket med texten: "Varning. Peugeot Rostar". Så målade han pilar på bilens sidor som pekade ut rosthålen. "Rost Här ------->".
Efter att ha kört runt med bilen i centrala Stockholm nappade press och TV. Och Peugeot mjuknade.
Läs även andra bloggares åsikter om united airlines, dave carrol, kundkritik, bagage
Bakgrunden är att en flygtur med United Airlines från Halifax till Nebraska. Vid uppehåll i Chicago såg han genom flygfönstret hur hans gitarr blev behandlad vårdslöst av de som lastade flygplanet. Och vid framkomsten kunde han bara konstatera att den värdefulla gitarren var skadad.
Det kostade motsvarande 8000 kronor att få den spelbar igen. Något som inte United Airlines ville ersätta. Efter ett år av skriftväxling utan framgång tröttnade Carrol och producerade musikvideon United Breaks Guitars. Samt lade ut den på "You Tube". Där har den haft flera millioner med visningar och uppmärksammats i många dagstidningar världen runt. Så också i Sverige där Dagens Nyheter nyligen hade en artikel.
Videon kan man se på denna länk:United Breaks Guitars
Resultatet blev att United erbjöd sig betala de 8000 kronorna men nu tackade Carrol nej. Däremot lovade han att producera tre sånger till om flygbolaget, göra Video till dem samt lägga ut dem på "You Tube" så att alla kan se vilken sorts flygbolag United är.
En annan effekt av det hela är att andra flygbolag har erbjudit honom gratis resor, hans skivförsäljning har mångdubblats samt att gitarrtillverkaren erbjudit två gratis gitarrer.
Men intet är nytt under solan. Povel Ramel lagade för si så där 50 år sedan en låt med texten "Titta jag flyger". Där han drabbades av att få bagaget utspritt över världen. Men den har jag dess värre inte funnit på nätet.
Donkeyman drar sig till minnes ett liknande fall i Stockholm för många år sedan när en köpare av en Peugeout upptäckte att bilen redan efter kort tid var full av rost. Peugeot vägrade att byta ut bilen så han tillverkade en stor reklamskylt på taket med texten: "Varning. Peugeot Rostar". Så målade han pilar på bilens sidor som pekade ut rosthålen. "Rost Här ------->".
Efter att ha kört runt med bilen i centrala Stockholm nappade press och TV. Och Peugeot mjuknade.
Läs även andra bloggares åsikter om united airlines, dave carrol, kundkritik, bagage
måndag 13 juli 2009
Valtips
Donkeyman skall sticka ut näsan ännu ett steg och tippa det kommande Norska valet två månader i förväg. Ett tips som möjligen färgas av lite önsketänkande.
De tre stora
Arbeiderpartiet
Donkeyman tror att den Norska socialdemokratin (till skillnad mot den Svenska) kommer att göra ett skapligt val. De blir det största partiet, till stor del på bekostnad av samarbetspartnern SV. Samtidigt är de långt ifrån forna tiders höjder. Kan man upprepa förra valresultatet skall man nog vara nöjda.
Fremskrittspartiet
FrP kommer att bli en stor vinnare av valet. De blir antagligen ungefär lika stora som AP. Regeringen är inte särdeles populär och många vill ha förändring. FrP är det enda partiet som aldrig har suttit i regering. De har däremot gjort det väldigt bra som ledare av kommuner. De "traditionella" partierna har i stor utsträckning förbrukat sitt förtroende. Många väljare kommer att tänka "Låt dem få chansen - det kan i vart fall inte bli värre". Dessutom kommer de att bli utsatta för en mängd med ojuste smutskastning från de andra partierna något som enbart retar upp "vanligt folk".
Høyre
H och FrP har till stor del samma väljarmassa. Sannolikt kommer en stor del av denna att gå till FrP för att ge "köttvikt" åt en borgerlig regering. H kommer som god trea men blir betydligt mindre än de två stora partierna. Efter valet kommer H att tvingas till ett vägval, skall man svänga mot höger och konkurrera med FrP eller skall man göra som deras svenska systerparti moderaterna och svänga in mot mitten. Det Svenska partiet har ju till stor del övertagit högersossarnas utrymme i politiken. Med stor framgång.
Småpartierna
KrF
är ett parti som "folk flest" är grundligt trötta på. I takt med samhällets modernisering blir konservativa kristna värderingar mindre och mindre gångbara. Just den här tröttheten är nog ett av skälen till att så många röstade röd/grönt förra gången. Den gången var den politiska situationen sådan att oavsett vilket borgerligt parti man röstade på så var det i praktiken liktydigt med en röst på KrF. Nu när folk är trötta på de röd/gröna går de borgerliga rösterna längre till höger. De kommer att balansera någon stans runt spärrgränsen.
Venstre
har antagligen skjutit sig själv i foten. Å ena sidan är man ett stabilt klassiskt borgerligt parti. Å andra sidan har man effektivt blockerat möjligheterna till en borgerlig regering genom att förklara FrP som parias. I detta val är en röst på V liktydigt med en röst på AP. Folk är inte dummare än att de förstår det och straffar Venstre hårt. De hamnar också runt spärrgränsen.
Senterpartiet
är duktiga politiska hantverkare som "får ut väldigt mycket" av ett litet antal mandat. Partiet har utvecklats till ett konservativt parti på gränsen till det reaktionära. Man önskar helst vrida klockan tillbaka till en tid som var mycket behagligare och stoppar varje form av förändring i samhället. De hamnar runt spärrgränsen men valsystemet gör att de får fler mandat än vad som deras röstetal motiverar så de räddar sig.
Socialistisk Vensterparti
Sedan AP vred sig åt vänster och SV vred sig åt höger har de i stort sett sammanfallande åsikter med AP. Därefter har partiet varit pudel åt AP under fyra års regeringsinnehav. Varför skall man rösta på kopian när man kan rösta på originalet. Speciellt om det är tvivelaktigt ifall kopian får så många mandat så man riskerar att rösten i praktiken blir bortkastad och innebär en försvagning av AP. De hamnar runt spärrgränsen.
Rödt
har gjort sig lite mer rumsrena och intar det tomrummet på politikens vänstersida som SV lämnat efter sig. De får ett eller två strömandat och blir ett effektivt stödparti åt AP.
Regering
Inget av de två uppenbara blocken KrF-H-FrP eller SV-AP-SP kommer att få egen majoritet. Det blir borgerlig majoritet. Denna gång inte bara i antal röster utan även i antal mandat. KrF accepterar att samarbeta med FrP men det kan inte Venstre göra.
Venstre drömmer om ett centerblock typ SP-V-KrF-H men denna koalition har i bästa fall 25% och det är alldeles för tunt för att regera. Resultatet blir därmed antingen en ny koalition AP-SP-V-KrF eller en ren AP-regering. Och detta är vad Donkeyman tror kommer att ske.
Grundtips: Minoritetsregering för AP
Önskeresultat:
Donkeyman hoppas att ett par av småpartierna "åker ur". Deras stabila väljarbas minskar år för år så det kommer att ske förr eller senare. De första som ryker blir hans favoritantipati som är KrF. Det vore bra för nationen Norge om något av de reaktionära partierna SV eller SP också fick respass men det är knappast realistiskt. SP räddas av valsystemet och SV har starkt stöd i akademiska kretsar. Största hotet mot SV kommer sannolikt från Vänster i form av R.
Donkeyman har inte tillräcklig insikt i den Norska valmatematiken för att veta vad som blir följden av om ett eller annat av de här partierna försvinner men det kan mycket väl tänkas få dramatiska följder för valresultatet. Det är ju inte helt och hållet proportionellt val av samma typ som i Sverige. Det vore onekligen intressant att veta vart deras mandat tar vägen om de skulle "ramla ur".
Läs även andra bloggares åsikter om politik
De tre stora
Arbeiderpartiet
Donkeyman tror att den Norska socialdemokratin (till skillnad mot den Svenska) kommer att göra ett skapligt val. De blir det största partiet, till stor del på bekostnad av samarbetspartnern SV. Samtidigt är de långt ifrån forna tiders höjder. Kan man upprepa förra valresultatet skall man nog vara nöjda.
Fremskrittspartiet
FrP kommer att bli en stor vinnare av valet. De blir antagligen ungefär lika stora som AP. Regeringen är inte särdeles populär och många vill ha förändring. FrP är det enda partiet som aldrig har suttit i regering. De har däremot gjort det väldigt bra som ledare av kommuner. De "traditionella" partierna har i stor utsträckning förbrukat sitt förtroende. Många väljare kommer att tänka "Låt dem få chansen - det kan i vart fall inte bli värre". Dessutom kommer de att bli utsatta för en mängd med ojuste smutskastning från de andra partierna något som enbart retar upp "vanligt folk".
Høyre
H och FrP har till stor del samma väljarmassa. Sannolikt kommer en stor del av denna att gå till FrP för att ge "köttvikt" åt en borgerlig regering. H kommer som god trea men blir betydligt mindre än de två stora partierna. Efter valet kommer H att tvingas till ett vägval, skall man svänga mot höger och konkurrera med FrP eller skall man göra som deras svenska systerparti moderaterna och svänga in mot mitten. Det Svenska partiet har ju till stor del övertagit högersossarnas utrymme i politiken. Med stor framgång.
Småpartierna
KrF
är ett parti som "folk flest" är grundligt trötta på. I takt med samhällets modernisering blir konservativa kristna värderingar mindre och mindre gångbara. Just den här tröttheten är nog ett av skälen till att så många röstade röd/grönt förra gången. Den gången var den politiska situationen sådan att oavsett vilket borgerligt parti man röstade på så var det i praktiken liktydigt med en röst på KrF. Nu när folk är trötta på de röd/gröna går de borgerliga rösterna längre till höger. De kommer att balansera någon stans runt spärrgränsen.
Venstre
har antagligen skjutit sig själv i foten. Å ena sidan är man ett stabilt klassiskt borgerligt parti. Å andra sidan har man effektivt blockerat möjligheterna till en borgerlig regering genom att förklara FrP som parias. I detta val är en röst på V liktydigt med en röst på AP. Folk är inte dummare än att de förstår det och straffar Venstre hårt. De hamnar också runt spärrgränsen.
Senterpartiet
är duktiga politiska hantverkare som "får ut väldigt mycket" av ett litet antal mandat. Partiet har utvecklats till ett konservativt parti på gränsen till det reaktionära. Man önskar helst vrida klockan tillbaka till en tid som var mycket behagligare och stoppar varje form av förändring i samhället. De hamnar runt spärrgränsen men valsystemet gör att de får fler mandat än vad som deras röstetal motiverar så de räddar sig.
Socialistisk Vensterparti
Sedan AP vred sig åt vänster och SV vred sig åt höger har de i stort sett sammanfallande åsikter med AP. Därefter har partiet varit pudel åt AP under fyra års regeringsinnehav. Varför skall man rösta på kopian när man kan rösta på originalet. Speciellt om det är tvivelaktigt ifall kopian får så många mandat så man riskerar att rösten i praktiken blir bortkastad och innebär en försvagning av AP. De hamnar runt spärrgränsen.
Rödt
har gjort sig lite mer rumsrena och intar det tomrummet på politikens vänstersida som SV lämnat efter sig. De får ett eller två strömandat och blir ett effektivt stödparti åt AP.
Regering
Inget av de två uppenbara blocken KrF-H-FrP eller SV-AP-SP kommer att få egen majoritet. Det blir borgerlig majoritet. Denna gång inte bara i antal röster utan även i antal mandat. KrF accepterar att samarbeta med FrP men det kan inte Venstre göra.
Venstre drömmer om ett centerblock typ SP-V-KrF-H men denna koalition har i bästa fall 25% och det är alldeles för tunt för att regera. Resultatet blir därmed antingen en ny koalition AP-SP-V-KrF eller en ren AP-regering. Och detta är vad Donkeyman tror kommer att ske.
Grundtips: Minoritetsregering för AP
Önskeresultat:
Donkeyman hoppas att ett par av småpartierna "åker ur". Deras stabila väljarbas minskar år för år så det kommer att ske förr eller senare. De första som ryker blir hans favoritantipati som är KrF. Det vore bra för nationen Norge om något av de reaktionära partierna SV eller SP också fick respass men det är knappast realistiskt. SP räddas av valsystemet och SV har starkt stöd i akademiska kretsar. Största hotet mot SV kommer sannolikt från Vänster i form av R.
Donkeyman har inte tillräcklig insikt i den Norska valmatematiken för att veta vad som blir följden av om ett eller annat av de här partierna försvinner men det kan mycket väl tänkas få dramatiska följder för valresultatet. Det är ju inte helt och hållet proportionellt val av samma typ som i Sverige. Det vore onekligen intressant att veta vart deras mandat tar vägen om de skulle "ramla ur".
Läs även andra bloggares åsikter om politik
tisdag 7 juli 2009
Jämförande Studier
Det är semestertid och politiken har gått in i semestermodus. Som en service till både Svenska och Norska läsare har Donkeyman roat sig med att göra en liten jämförelse mellan Svensk och Norsk inrikespolitik.
Först och främst måste man konstatera att den politiska situationen i de båda länder skiljer sig ganska rejält. Även så kallade "systerpartier" har ganska olika agendor.
Regering
Bägge länderna har koalitionsregering men med olika förteckan. Norge styrs av en röd/grön regering som domineras av ett stort Arbeiderparti (AP) och med Socialisisk Vensterparti (SV) och Senterpartiet (SP) som juniorpartners. Sverige styrs av en borgerlig regering med Moderaterna (m) som dominerande part och med Folkpartiet (FP), Kristen Demokratisk Samling (KDS) och Centerpartiet (CP) som juniorpartners.
Den Norska oppositionen är splittrad. Fremskrittspartiet (FrP) är det största partiet med Høyre (H) som god nummer två. Dessa två blir knappast stora nog för att bilda regering tillsammans. Venstre (V) vägrar att bilda regering ihop med FrP medan Kristelig Folkeparti (KrF) tvekar. Därmed är det mycket som talar för att det inte kommer att bli en borgerlig regering även om de borgerliga vinner valet.
Den Svenska oppositionen har tagit lärdom av de norska röd/grönas framgång. Man har sjösatt ett regeringsalternativ tillsammans med Vänsterpartiet (V) och Miljöpartiet (MP). Ett alternativ som man går till val på nästa år. I Sverige har vi alltså för första gången på många år ett val mellan två block där AP-MP-V står mot (c)-(fp)-(kd)-(m).
Socialdemokratin
I båda länderna har socialdemokratin dominerat politiken i lång tid. De är fortfarande det största partiet även om man i bägge länderna är långt ifrån det man en gång var. Arbeiderpartiet (AP) och Socialdemokraterna (s) är trots detta en betydande maktfaktor som man aldrig kan komma runt. Inte minst genom att partierna i grunden enbart utgör den politiska delen av en betydande rörelse med fackföreningarna och diverse andra organisationer i ryggen. Vem som styr vem av LO och partiet är i hög grad osäkert.
Politiskt har de bägge broderpartierna valt helt olika väg på sistone. Det så kallade "Rosornas Krig" som rasade internt på slutet av förra seklet fick olika segrare i de bägge länderna. I Sverige tog (s) en mer pragmatisk väg i likhet med sina Engelska och Tyska broderpartier. Under Göran Persons tid omvandlades Sverige från 1970-talets betongsossesamhälle till ett öppet och liberalt land. (s) och (m) har i många avseenden haft samma ståndpunkter. I Norge däremot vann den ideologiska fraktionen. Här styr (AP) med stadig kurs mot ett samhälle som på många sätt liknar Sverige under 1970-talet. Det vill säga ett samhälle där staten skall organisera allt åt dig och där samhället vet vad som är bra för dig.
Högern
Moderaterna (m) i Sverige motsvaras av Høyre (H) i Norge. Bägge partierna har sitt ursprung i de klassiska konservativa idealen men har förändrat sig dramatiskt sedan 1970-talet. (m) har i det avseendet gått längre än (H). De har förflyttat sig långt in mot centrum av den politiska skalan och har i många avseenden samma ståndpunkter som socialdemokratins högersida. Något som också var en valvinnare senaste gången.
Sverigedemokraterna (sd) blir av många jämförda med Fremskrittspartiet (FrP). Inget kunde vara mer felaktigt. (sd) är ett traditionellt ytterlighetsparti på högerkanten medan (FrP) egentligen inte låter sig placeras in på skalan på detta sätt. I många avseenden är man långt till höger, i många andra frågor har man liberala ståndpunkter medan man i andra avseenden är radikala.
Rent praktiskt innebär detta att FrP tar upp ett utrymme som i Svensk politik delas av de andra borgerliga partierna men attraherar väljare från alla partier. Man är också det största borgerliga partiet i Norge.
Centrum
De liberala partierna är i Sverige Folkpartiet (fp) och i Norge Venstre (V). Bägge dessa partier har stolta traditioner och var en gång i tiden de ledanda partierna på borgerlig sida. Men det var då det. Numera har de förvandlats till små partier som kämpar för att klara spärrgränsen. Bägge har dock visat sig vara mycket dugliga till att skaffa sig ett inflytande som vida överstiger det som deras storlek skulle antyda.
Rent praktiskt har de här partierna valt helt olika väg i de båda länderna. (fp) håller på att fylla ut utrymmet till höger om (m). Man antar många ståndpunkter som påminner om (FrP), till exempel i invandrarfrågan. (V) har å andra sidan svängt klart mot vänster, i invandrarfrågan har man diametralt motsatt åsikt mot (fp). På sistone har man också antagit huvudlinjerna i det Svenska Piratpartiets (pp) politik. Partiet har avsagt sig allt samarbete med (FrP) och flörtar vilt med socialdemokratin. Det liberala arvet tolkas alltså totalt olika i de båda länderna.
Det finns Kristna partier i bägge länder. Men Norska KrF har i grunden lite gemensamt med (kd) bortsett från den Kristna grundsynen. KrF skulle inte ha en nubbechans att få ens en enstaka procent i ett Svenskt Riksdagsval. Andelen Kristenkonservativa är helt enkelt betydligt högre i Norge än i Sverige. Donkeyman ser det här partiet som ett bakåtsträvande parti som önskar skapa en nation som det vore totalt outhärdligt för andra än väckelserörelsens folk att bo i.
Även Bondepartierna har gått helt olika väg. Svenska Centerpartiet (c) är EU-vänner, uttalat borgerliga och stödjer Alliansregeringen. Norska Senterpartiet (SP) är religiösa EU-hatare och har ståndpunkter som ligger långt ut på vänstersidan. De deltar i den röd/gröna regeringen.
Vänstern
Svenska Vänsterpartiet (v) har en helt annan bakgrund än Norska Socialistiskt Vänsterparti (SV). Det Svenska partiet har sina rötter i den gamla kommunistiska rörelsen och partiets historia kan spåras 90 år tillbaka. Man har aldrig gjort sig färdiga med historien och än i dag bubblar det kommunistiska arvet fram då och då. Den yttersta vänstern i Sverige är i praktiken en nullitet.
Norska SV bildades som ett nytt parti under 1970-talet och har samlat radikala från många olika håll. Man har inte några kopplingar till gamla tiders kommunism. De har länge varit betydligt större än sina Svenska motsvarigheter och hotade AP för inte så många år sedan. Men det faktum att AP styrde betydligt längre mot vänster än deras Svenska systerparti drog antagligen undan en stor del av underlaget för SV. Varför rösta på kopian i stället för originalet? Regeringsinnehavet har nog också kostat SV dyrt. Partiet har komprommisat så mycket att man har förlorat sin trovärdighet som radikalt oppositionsparti.
Yttersta vänstern i Norge utgör en klar Joker. SV:s svaghet har öppnat för partiet Rødt (R). De kan mycket väl ta sig in i Stortinget och kan då komma att bli "kungamakare".
I Sverige har vi ytterligare ett parti på vänstersidan. Det är Miljöpartiet (MP) som började som ett lätt borgerligt centrumsparti men som sakta men säkert drivit över på vänstersidan de har i mångt och mycket samma ståndpunkter som V och slåss om de samma väljarna. Med framgång.
Småpartier
I Norge har man inte några andra partier av betydelse. Kustpartiet var tidigare ett alternativ till KrF och SP och hade något enstaka mandat i Stortinget under ett par perioder. Partiet har numera fallit samman till att sakna betydelse.
I Sverige skakade Piratpartiet (PP) de etablerade genom att få in ett mandat i Europaparlamentet och man får in ett till när/om Lissabonfördraget blir ratificerat. Partiets hjärtfrågor rör yttrandefrihet, övervakning och fildelning.
Dessutom har Feministiskt Initiativ (FI) ett visst inflytande. Man hade nog haft stor chans i senaste riksdagsvalet om man inte hade fyllt upp listorna och partiledningen med radikalfeminister "av värsta sort" som skrämde väljarna lång väg.
Konservativ - Radikal
Konservativ i bemärkelsen bevarare av det bestående och ovillig till reformer eller förändringar är en beteckning som traditionellt har klistrats på Högersidan. Medan vänstern har kännetecknats av vilja till att förändra samhället.
I både Sverige och Norge har de här klassiska beteckningarna nästan bytt sida.
Speciellt märkbart är det i Norge. Här utgör SV - SP - KrF en konservativ axel som nästan kan betecknas som reaktionär. Och oppurtunistisk. Man vill över huvud taget inte ändra något som helst. Samhället har uppnått maximal lycka och får inte förändras. Medan V - H - FrP vill ta ett steg vidare i byggandet av välfärdssamhället.
I Sverige är det framför allt (v), (fp) och (kd) som står för det konservativa medan (mp), (c) och (m) kommer med spänstiga förslag till vidareutveckling.
I bägge länderna är Socialdemokratin tvekande. I Sverige stod de för konservatism (=betongsossarna) fram till sent 1980-tal. Så kom ett decennium där de svarade för den mest genomgripande samhällsomvanlingen sedan kriget. Nu vacklar man igen. Det finns krafter inom partiet som önskar riva upp en del av de egna reformerna medan det finns andra som vill gå vidare. Vilken riktning partiet tar under de närmaste åren blir helt avgörande.
I Norge har AP under senare tid stått stadigt på konservativ grund. Inget får förändras. Något som är ett villkor för att kunna regera ihop med de reaktionära partierna SV och SP.
Politiskt system
Det finns avgörande skillnader mellan länderna i det politiska systemet.
1) I Norge är en stortingsman i första hand solidarisk med sin hembygd och i andra hand solidarisk med nationen Norge. Detta innebär att hans / hennes huvudsakliga uppdrag består i att peta ned ett sugrör i statskassan som styr medel till hembygden.
I Sverige är en riksdagsman i första hand solidarisk med nationen Sverige och i andra hand med sin hembygd. Detta innebär att hans / hennes uppdrag består i att ta övergripande beslut som är till hela nationens bästa. Kan detta som biprodukt ge något bra till hembygden är det ok men det är inte därför man sitter i riksdagen.
2) I Norge har man inte ett valsystem där rösterna är lika värda. En Finnmarking är värd bortemot dubbelt så mycket som en Oslobo. Därför har landsbygden överrepresentation i förhållande till storstadsområdena. Detta kan bäst belysas med att nuvarande regering faktiskt förlorade valet i antalet röster räknat men vann det i antalet mandat.
I Sverige är proportionaliteten långt driven. Varje röst har lika tyngd. Detta gör att storstäderna dominerar i riksdagen. Med Norskt valsystem skulle Sverige vara garanterat Socialdemokratiskt styre under lång tid framöver.
3) I Norge har man en långt driven tradition med "omkamp". Har man förlorat en politisk fråga försöker man på alla sätt bromsa och förhindra genomförandet så att man kan riva upp beslutet efter nästa val. I Sverige förekommer detta i ganska begränsad omfattning. Har man förlorat så accepterar man det och strävar i stället för att resultatet trots allt skall bli så bra som möjligt.
En följd av det Norska tänkandet med dominans för glesbygden och solidaritet med hemorten gör att investeringar i infrastruktur inte görs utifrån en total bedömning av behovet sett över landet som helhet utan utifrån någon sorts "fördelning". Skall den ene få så måste den andra också få.
Framöver
I Norge är det Stortingsval i September. Det går att förutse en valkamp med massor av sk***tkastning. Huvudmotståndare blir AP och FrP. Men "de etablerade partierna" har i många år använt en en improduktiv kampmetod mot FrP. I stället för att sakligt bemöta de ståndpunkter partiet faktiskt har debatterar man osakligt och producerar felaktigheter, överdrifter och rena lögner. Något som i stor grad har medverkat till FrP:s frammarsch och byggt under allmänt politikerförakt. (Dess värre ser jag tendenser till att man i Sverige hanterar (sd) på samma sätt. Vilket tyvärr antagligen leder till att de kommer in i Riksdagen nästa gång.)
En sak är helt säker. Tidningarna sitter och tjuvhåller på en eller annan skandal som kommer att detonera när valet närmar sig. Och målet är antagligen FrP, framför allt därför att det i stort sett inte existerar journalister som sympatiserar med det partiet.
Fyra partier balanserar på 4%-spärren. Donkeyman skulle inte ha något emot om ett par av dessa ramlade ur. Han skulle inte sakna KrF, eller SP. Men det kan mycket väl bli V som får lämna det goda sällskapet. Kanske man skjuter sig självt i foten genom sin politik att blockera en borgerlig regering med FrP. En röst på V är i detta valet liktydigt med en röst på AP vilket rimligen bör skrämma alla som önskar regeringsskifte.
I Sverige händer inte något inom inrikespolitiken det närmaste halvåret. Sveriges ordförandeskap i EU blockerar detta effektivt. Många kritiserar den här "borgfreden" men å andra sidan skedde precis samma sak förra gången och då var AP i regering.
Läs även andra bloggares åsikter om politik
Först och främst måste man konstatera att den politiska situationen i de båda länder skiljer sig ganska rejält. Även så kallade "systerpartier" har ganska olika agendor.
Regering
Bägge länderna har koalitionsregering men med olika förteckan. Norge styrs av en röd/grön regering som domineras av ett stort Arbeiderparti (AP) och med Socialisisk Vensterparti (SV) och Senterpartiet (SP) som juniorpartners. Sverige styrs av en borgerlig regering med Moderaterna (m) som dominerande part och med Folkpartiet (FP), Kristen Demokratisk Samling (KDS) och Centerpartiet (CP) som juniorpartners.
Den Norska oppositionen är splittrad. Fremskrittspartiet (FrP) är det största partiet med Høyre (H) som god nummer två. Dessa två blir knappast stora nog för att bilda regering tillsammans. Venstre (V) vägrar att bilda regering ihop med FrP medan Kristelig Folkeparti (KrF) tvekar. Därmed är det mycket som talar för att det inte kommer att bli en borgerlig regering även om de borgerliga vinner valet.
Den Svenska oppositionen har tagit lärdom av de norska röd/grönas framgång. Man har sjösatt ett regeringsalternativ tillsammans med Vänsterpartiet (V) och Miljöpartiet (MP). Ett alternativ som man går till val på nästa år. I Sverige har vi alltså för första gången på många år ett val mellan två block där AP-MP-V står mot (c)-(fp)-(kd)-(m).
Socialdemokratin
I båda länderna har socialdemokratin dominerat politiken i lång tid. De är fortfarande det största partiet även om man i bägge länderna är långt ifrån det man en gång var. Arbeiderpartiet (AP) och Socialdemokraterna (s) är trots detta en betydande maktfaktor som man aldrig kan komma runt. Inte minst genom att partierna i grunden enbart utgör den politiska delen av en betydande rörelse med fackföreningarna och diverse andra organisationer i ryggen. Vem som styr vem av LO och partiet är i hög grad osäkert.
Politiskt har de bägge broderpartierna valt helt olika väg på sistone. Det så kallade "Rosornas Krig" som rasade internt på slutet av förra seklet fick olika segrare i de bägge länderna. I Sverige tog (s) en mer pragmatisk väg i likhet med sina Engelska och Tyska broderpartier. Under Göran Persons tid omvandlades Sverige från 1970-talets betongsossesamhälle till ett öppet och liberalt land. (s) och (m) har i många avseenden haft samma ståndpunkter. I Norge däremot vann den ideologiska fraktionen. Här styr (AP) med stadig kurs mot ett samhälle som på många sätt liknar Sverige under 1970-talet. Det vill säga ett samhälle där staten skall organisera allt åt dig och där samhället vet vad som är bra för dig.
Högern
Moderaterna (m) i Sverige motsvaras av Høyre (H) i Norge. Bägge partierna har sitt ursprung i de klassiska konservativa idealen men har förändrat sig dramatiskt sedan 1970-talet. (m) har i det avseendet gått längre än (H). De har förflyttat sig långt in mot centrum av den politiska skalan och har i många avseenden samma ståndpunkter som socialdemokratins högersida. Något som också var en valvinnare senaste gången.
Sverigedemokraterna (sd) blir av många jämförda med Fremskrittspartiet (FrP). Inget kunde vara mer felaktigt. (sd) är ett traditionellt ytterlighetsparti på högerkanten medan (FrP) egentligen inte låter sig placeras in på skalan på detta sätt. I många avseenden är man långt till höger, i många andra frågor har man liberala ståndpunkter medan man i andra avseenden är radikala.
Rent praktiskt innebär detta att FrP tar upp ett utrymme som i Svensk politik delas av de andra borgerliga partierna men attraherar väljare från alla partier. Man är också det största borgerliga partiet i Norge.
Centrum
De liberala partierna är i Sverige Folkpartiet (fp) och i Norge Venstre (V). Bägge dessa partier har stolta traditioner och var en gång i tiden de ledanda partierna på borgerlig sida. Men det var då det. Numera har de förvandlats till små partier som kämpar för att klara spärrgränsen. Bägge har dock visat sig vara mycket dugliga till att skaffa sig ett inflytande som vida överstiger det som deras storlek skulle antyda.
Rent praktiskt har de här partierna valt helt olika väg i de båda länderna. (fp) håller på att fylla ut utrymmet till höger om (m). Man antar många ståndpunkter som påminner om (FrP), till exempel i invandrarfrågan. (V) har å andra sidan svängt klart mot vänster, i invandrarfrågan har man diametralt motsatt åsikt mot (fp). På sistone har man också antagit huvudlinjerna i det Svenska Piratpartiets (pp) politik. Partiet har avsagt sig allt samarbete med (FrP) och flörtar vilt med socialdemokratin. Det liberala arvet tolkas alltså totalt olika i de båda länderna.
Det finns Kristna partier i bägge länder. Men Norska KrF har i grunden lite gemensamt med (kd) bortsett från den Kristna grundsynen. KrF skulle inte ha en nubbechans att få ens en enstaka procent i ett Svenskt Riksdagsval. Andelen Kristenkonservativa är helt enkelt betydligt högre i Norge än i Sverige. Donkeyman ser det här partiet som ett bakåtsträvande parti som önskar skapa en nation som det vore totalt outhärdligt för andra än väckelserörelsens folk att bo i.
Även Bondepartierna har gått helt olika väg. Svenska Centerpartiet (c) är EU-vänner, uttalat borgerliga och stödjer Alliansregeringen. Norska Senterpartiet (SP) är religiösa EU-hatare och har ståndpunkter som ligger långt ut på vänstersidan. De deltar i den röd/gröna regeringen.
Vänstern
Svenska Vänsterpartiet (v) har en helt annan bakgrund än Norska Socialistiskt Vänsterparti (SV). Det Svenska partiet har sina rötter i den gamla kommunistiska rörelsen och partiets historia kan spåras 90 år tillbaka. Man har aldrig gjort sig färdiga med historien och än i dag bubblar det kommunistiska arvet fram då och då. Den yttersta vänstern i Sverige är i praktiken en nullitet.
Norska SV bildades som ett nytt parti under 1970-talet och har samlat radikala från många olika håll. Man har inte några kopplingar till gamla tiders kommunism. De har länge varit betydligt större än sina Svenska motsvarigheter och hotade AP för inte så många år sedan. Men det faktum att AP styrde betydligt längre mot vänster än deras Svenska systerparti drog antagligen undan en stor del av underlaget för SV. Varför rösta på kopian i stället för originalet? Regeringsinnehavet har nog också kostat SV dyrt. Partiet har komprommisat så mycket att man har förlorat sin trovärdighet som radikalt oppositionsparti.
Yttersta vänstern i Norge utgör en klar Joker. SV:s svaghet har öppnat för partiet Rødt (R). De kan mycket väl ta sig in i Stortinget och kan då komma att bli "kungamakare".
I Sverige har vi ytterligare ett parti på vänstersidan. Det är Miljöpartiet (MP) som började som ett lätt borgerligt centrumsparti men som sakta men säkert drivit över på vänstersidan de har i mångt och mycket samma ståndpunkter som V och slåss om de samma väljarna. Med framgång.
Småpartier
I Norge har man inte några andra partier av betydelse. Kustpartiet var tidigare ett alternativ till KrF och SP och hade något enstaka mandat i Stortinget under ett par perioder. Partiet har numera fallit samman till att sakna betydelse.
I Sverige skakade Piratpartiet (PP) de etablerade genom att få in ett mandat i Europaparlamentet och man får in ett till när/om Lissabonfördraget blir ratificerat. Partiets hjärtfrågor rör yttrandefrihet, övervakning och fildelning.
Dessutom har Feministiskt Initiativ (FI) ett visst inflytande. Man hade nog haft stor chans i senaste riksdagsvalet om man inte hade fyllt upp listorna och partiledningen med radikalfeminister "av värsta sort" som skrämde väljarna lång väg.
Konservativ - Radikal
Konservativ i bemärkelsen bevarare av det bestående och ovillig till reformer eller förändringar är en beteckning som traditionellt har klistrats på Högersidan. Medan vänstern har kännetecknats av vilja till att förändra samhället.
I både Sverige och Norge har de här klassiska beteckningarna nästan bytt sida.
Speciellt märkbart är det i Norge. Här utgör SV - SP - KrF en konservativ axel som nästan kan betecknas som reaktionär. Och oppurtunistisk. Man vill över huvud taget inte ändra något som helst. Samhället har uppnått maximal lycka och får inte förändras. Medan V - H - FrP vill ta ett steg vidare i byggandet av välfärdssamhället.
I Sverige är det framför allt (v), (fp) och (kd) som står för det konservativa medan (mp), (c) och (m) kommer med spänstiga förslag till vidareutveckling.
I bägge länderna är Socialdemokratin tvekande. I Sverige stod de för konservatism (=betongsossarna) fram till sent 1980-tal. Så kom ett decennium där de svarade för den mest genomgripande samhällsomvanlingen sedan kriget. Nu vacklar man igen. Det finns krafter inom partiet som önskar riva upp en del av de egna reformerna medan det finns andra som vill gå vidare. Vilken riktning partiet tar under de närmaste åren blir helt avgörande.
I Norge har AP under senare tid stått stadigt på konservativ grund. Inget får förändras. Något som är ett villkor för att kunna regera ihop med de reaktionära partierna SV och SP.
Politiskt system
Det finns avgörande skillnader mellan länderna i det politiska systemet.
1) I Norge är en stortingsman i första hand solidarisk med sin hembygd och i andra hand solidarisk med nationen Norge. Detta innebär att hans / hennes huvudsakliga uppdrag består i att peta ned ett sugrör i statskassan som styr medel till hembygden.
I Sverige är en riksdagsman i första hand solidarisk med nationen Sverige och i andra hand med sin hembygd. Detta innebär att hans / hennes uppdrag består i att ta övergripande beslut som är till hela nationens bästa. Kan detta som biprodukt ge något bra till hembygden är det ok men det är inte därför man sitter i riksdagen.
2) I Norge har man inte ett valsystem där rösterna är lika värda. En Finnmarking är värd bortemot dubbelt så mycket som en Oslobo. Därför har landsbygden överrepresentation i förhållande till storstadsområdena. Detta kan bäst belysas med att nuvarande regering faktiskt förlorade valet i antalet röster räknat men vann det i antalet mandat.
I Sverige är proportionaliteten långt driven. Varje röst har lika tyngd. Detta gör att storstäderna dominerar i riksdagen. Med Norskt valsystem skulle Sverige vara garanterat Socialdemokratiskt styre under lång tid framöver.
3) I Norge har man en långt driven tradition med "omkamp". Har man förlorat en politisk fråga försöker man på alla sätt bromsa och förhindra genomförandet så att man kan riva upp beslutet efter nästa val. I Sverige förekommer detta i ganska begränsad omfattning. Har man förlorat så accepterar man det och strävar i stället för att resultatet trots allt skall bli så bra som möjligt.
En följd av det Norska tänkandet med dominans för glesbygden och solidaritet med hemorten gör att investeringar i infrastruktur inte görs utifrån en total bedömning av behovet sett över landet som helhet utan utifrån någon sorts "fördelning". Skall den ene få så måste den andra också få.
Framöver
I Norge är det Stortingsval i September. Det går att förutse en valkamp med massor av sk***tkastning. Huvudmotståndare blir AP och FrP. Men "de etablerade partierna" har i många år använt en en improduktiv kampmetod mot FrP. I stället för att sakligt bemöta de ståndpunkter partiet faktiskt har debatterar man osakligt och producerar felaktigheter, överdrifter och rena lögner. Något som i stor grad har medverkat till FrP:s frammarsch och byggt under allmänt politikerförakt. (Dess värre ser jag tendenser till att man i Sverige hanterar (sd) på samma sätt. Vilket tyvärr antagligen leder till att de kommer in i Riksdagen nästa gång.)
En sak är helt säker. Tidningarna sitter och tjuvhåller på en eller annan skandal som kommer att detonera när valet närmar sig. Och målet är antagligen FrP, framför allt därför att det i stort sett inte existerar journalister som sympatiserar med det partiet.
Fyra partier balanserar på 4%-spärren. Donkeyman skulle inte ha något emot om ett par av dessa ramlade ur. Han skulle inte sakna KrF, eller SP. Men det kan mycket väl bli V som får lämna det goda sällskapet. Kanske man skjuter sig självt i foten genom sin politik att blockera en borgerlig regering med FrP. En röst på V är i detta valet liktydigt med en röst på AP vilket rimligen bör skrämma alla som önskar regeringsskifte.
I Sverige händer inte något inom inrikespolitiken det närmaste halvåret. Sveriges ordförandeskap i EU blockerar detta effektivt. Många kritiserar den här "borgfreden" men å andra sidan skedde precis samma sak förra gången och då var AP i regering.
Läs även andra bloggares åsikter om politik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)