lördag 27 september 2008

The Hamburger

Josh Ozersky
The Hamburger

A History
Yale University Press, New Haven (2008).
ISBN 978-0-300-14449-9 (Large Print). ISBN 978-0-300-11758-5 (Hardcover)

Donkeyman älskar Amerikanska Hamburgare. Trots att det inte är politiskt korrekt. Däremot är han inte någon älskare av de stora kedjornas industriella burgare. McDonalds, Burger King, Wimpy och så vidare. Visst, de gör ok burgare. Men de skapar en visserligen god men antiseptisk burgare utan själ.

Det du får på en klassisk Amerikansk "Burger Stand" är något helt annat. En hantverksprodukt som tillbereds medan du väntar. Kanske du slår av en prat med "The Grill Man" medan han flippar runt din burgare. Som serveras på en bun där burgaren räcker över kanten. Och bredvid ligger en driva av hemskurna "French Fries" och ännu en bun med färska nyskurna grönsaker. Det kallar Donkeyman en Hamburgare. Och under de 10 år som jobbet förde Donkeyman "over there" minst en gång i månaden gick det ned många Burgers från olika "Stands".

Dess värre finns inte goda Hamburgare i Tromsø. Byen är McDonaldsfri zon men vi har Burger King och Egon som serverar vanliga industriella burgare utifrån helt olika koncept. Vi har Blå Rock och Mejeriet som i vart fall har goda sallader, chips och såser till burgaren. Men som har samma vidriga råvara till sina burgare som de vanliga flottyrsjappen. Och dem har vi många av.

Dessa serverar Gildes frysta och garanterat smaklösa, för att inte säga äckliga burgerliknande platta. Detta är en produkt som inte ens en mästerkock kan få att bli saftig och välsmakande. Den serveras med något som betecknas som sallad och dränks i en klibbig Rhode Islandliknande sås. Ovanpå burgaren drösar man "Hamburgerkrydda" och ovanpå pommes friten får man "pommes friteskrydda". Bägge är tämligen vidriga produkter som säljs i stora kvantiteter. Som bara bevisar att det går att sälja vad som helst till den som hivat i sig nog med halvlitrar.

Men de senaste dagarna har Donkeyman läst en fantastiskt trevlig liten bok. "The Hamburger" av Josh Ozersky. Den är inte stor till formatet. Men oj, oj, oj vad mycket information den innehåller. Man får lära sig mycket om Hamburgare. Och samtidigt är boken en kortfattad Amerikansk sociologisk historia över de senaste 150 åren.

Vi trodde att Hamburgaren importerades av Tyska immigranter i mitten av 1800-talet. Vilket var totalt fel. De importerade "Hamburger Steak" som var den tidens bästsäljare. Men som var något helt annat. På den tiden var det nämligen inte möjligt att servera hamburgare i stor skala. Det kött som den tidens lantbrukare producerade var nämligen svinkött. Svin är enkla att föda upp även för en småskalig lantbrukare. De kan ses som en förädling av spannmål och de konserverade produkterna (rökta, torkade, saltade osv) är alla smakfulla och lätta att transportera med den tidens teknik.

Det var koloniseringen av "Vilda Västern" som möjliggjorde produktion av nötkött i stor skala. Och det var inte småbönder som stod för detta. Det var Amerikanskt storkapital. Cowboyen var lönearbetare - inte småbonde. Järnvägarna och frystekniken möjliggjorde distributionen. Och allt drevs i stor skala redan på 1800-talet. Det var biffindustrin som möjliggjorde Hamburgarens segertåg.

Men biffen var inte tillräckligt för att Hamburgaren skulle produceras. Nyckeln låg i brödet - the bun. Ett bröd som håller tätt så att saften från burgaren bevaras. Ett bröd som inviterar till att äta burgaren med händerna. Ett bröd som inte är gott i sig självt men som blir en katalysator för burgaren och förädlar dess smak. Och som underlättar hanterandet. Prova att laga hamburgare och servera på vanligt franskbröd. Brödet i upplösning när saften och såsen tränger in.

Boken beskriver hur "The Hamburger Stand" utvecklas till big business. Från en enkel Sandwich till Big Boy / Whopper / Quarter Pounder / Big Mac och allt vad de heter.

Den första Hamburgerkedjan startades av Edgar Waldo "Billy" Ingram, som också kallas för Hamburgarnas Henry Ford. Han byggde upp "White Castle" - kedjan. En kedja som producerade Hamburgare på ett nytt och industriellt sätt. Men där varje restaurang till 100% ägdes av kedjan och drevs med anställd personal. Vilket gjorde att man inte kunde expandera fortare än man tjänade ihop eget kapital.

Men revolutionen kom när bröderna Maurice och Richard McDonald satsade allt de ägde, och lite till, på att bygga en helt industriell Hamburgerrestaurang. En restaurang där kunderna fick den färdiga burgaren direkt när de beställde och betalade. En restaurang där varje litet steg i operationen var totalt genomtänkt och utprovat. Något som helt revolutionerat Fast Food - industrin sedan dess. Till sin hjälp hade de den geniale teknikern Ed Toman som konstruerade stekbord större än något som hittills tillverkats. Och som konstruerade minsta verktyg som behövdes i restaurangen. Ja, varje detalj. Bröderna McDonald trodde så starkt på sin idé att de stängde den (lönsamma) restaurang de redan drev och använda allt de ägde och hade, och lite till, för att bygga om den till en "matfabrik".

Men McDonalds hade bara blivit en liten hamburgerkedja i mängden om inte Ray Croc hade kommit in i bilden. Det var den dynamiske försäljare som såg potentialen i bröderna McDonalds idé. Han såg deras restaurang, såg förtjänstmöjligheten och övertalade bröderna att ta med honom i laget. Något de aldrig ångrade.

Det var Franchising som var nyckeln till framgång. En mängd med egna företagare som drev McDonalds koncept. En viktig faktor var att Croc tillät Franchisetagarna att tjäna grova pengar utan att gå in med någon stor insats. Till och med mer än han själv. Men bara så länge de följde konceptet till 100%. Den som inte gjorde det åkte ut. Fort som f****n. Därmed fick man driftiga chefer som visserligen saknade kapital men som var villiga att jobba lojalt och hårt för att tjäna stora pengar och komma sig upp i världen. Helt i takt med "The American Dream".

Nu är vi i början av 1950-talet och två entrepenörer, en tekniker och en försäljare sitter på ett vinnande koncept. Men det behövdes ytterligare en person. En finansiell arkitekt som klarade av att räkna ut hur man kan finansiera en multinationell koncern UTAN att ta upp lån och utan att ha cash. Denna person var Harry Sonneburn. Hans konstruktion gick ut på att förmå fastighetsägare att bygga och inreda restauranger som sedan leasades till McDonalds. McDonalds leasade så restaurangen vidare till en franchisetagare med 40% påslag. Sonneburn sade i alla år - med rätta - att McDonalds egentligen var ett fastighetsbolag, inte en Hamburgerkedja.

Men det finns mer i boken. Den skildrar Hamburgerindustrins miljöpåverkan. Som är mycket större än man skulle tro. Indirekt genom att den extensiva uppfödningen av nötboskap har stor miljöpåverkan. Man skildrar hur en "New wawe" har uppstått där den klassiska "Burger Stand" har fått en renessans. Och hur det till och med uppstått en stor kedja som odlar den filosofin (Wendys). Det vill säga hantverksmässiga (och dyrare) burgare.

Kort sagt - en särdeles välskriven och informativ bok. Med en god notapparat och ett ok register.

Donkeyman ser egentligen bara en brist. I en sådan här bok borde det finnas recept. Klassiska recept för "Gardengrillaren", "Hamburger Standen" och för "Industriburgaren" från olika tidsepoker.

onsdag 24 september 2008

Grön stad

Tromsø är en liten plats som håller på att bli en riktig stad. En stad som expanderar hastigt. Vilket gör att man måste bygga arbetsplatser och bostäder i stort antal. Vilket drar med sig infrastruktur som vägar, skolor, daghem och mycket annat. Och allt skall rymmas på en ö där marken förr eller senare tar slut. Alternativt på Fastlandet eller på Kvaløya där det finns hur mycket mark som helst. Men då i form av en smal remsa mellan fjället och sjön. Vilket gör att bebyggelsen där blir i form av långsmala remsor som redan sträcker sig ganska långt norr och söder om broarna.

Enligt Donkeymans uppfattning har man gjort ett fundamentalt misstag när man under 1990-talet byggde villaområde i Reinen och Kaldslett. Samt när man byggde ut ett område som Bjerkakerstranda. Det blev allt för småskaligt. Områden som är så nära centrum borde ha exploaterats i mycket högre grad och villorna skulle ha byggts längre bort. Men gjort är gjort. Lagt kort ligger som man säger.

Det som sker nu är en förtätning av bebyggelsen på Tromsøya. Och då naggar man det ena gröområdet efter det andra i kanten. Vilket naturligtvis blir väldigt kontroversiellt. Och här sticker Donkeyman ut skallen och påstår att det är ok att man cuttar lite här och där. Så länge det sker planmässigt.

Å andra sidan är det viktigt att ha gröna områden i sin närmiljö. Bor man så långt bort ifrån all ära och redlighet så skall man åtmindstone få ha lite grönt runt sig. Under den snöfria delen av året.

Men då skall det vara grönområden i form av välordnade parker och fungerande ytor. Områden som faktiskt används. Områden som också inbjuder till friluftsvistelse vintertid. Vi har trots allt några få månader sommar, ytterligare några månader barmark men vi har också ett halvår vinter.

Tyvärr sätter man kvantitet före kvalitet. Massor av våra grönområden är i form av vildvuxen snårskog med lågt rekreationsvärde. Gröna områden som är oanvändbara som parker. Platser där ingen människa vistas för att "ladda batterierna". Områden där det enda som används är elljusspåret som passerar rätt igenom.

Lite gräs och några buskar gör inte en park. Det är ett område som bara tar upp värdefull yta.

Det som behövs är fungerande gröna rum som alla känner sig välkomna i. Vilket betyder att man med gott samvete kan bebygga en hel del av de gröna områden som finns i dag, eftersom de ändå inte fungerar som parker eller uppehållsrum. Och lägga ned tid och resurser på att förbättra och förädla de områden som fungerar som sådana. Ett bra exempel är den pågående restaureringen av Telegrafbukta som förbättrar dess rekreationsvärde.

Det är en ofattbar skandal att en sådan pärla som Prestvannet bara ligger och förfaller till ingen nytta. Detta kunde vara en motsvarighet till "Central Park" i New York eller de stora parkerna i London eller Vasaparken i Stockholm. Men det är en snårskog med en insjö som håller på att växa igen.

Vi har en sammanhängande grön korridor helt från BakOlsen via Holt, Prestvannet, Charlottenlund, Templarheimen och vidare helt upp till Skattøra och Nordspissen. Ett område som fungerar som träningsarena för skidlöpare och luftningsområde för hundägare. Men som inte tillnärmelsevis utnyttjas till sin fulla potential. I all huvudsak ligger detta för fäfot. Som väl är växer det inte så häftigt här i norr. Men hade Tromsø leget lite längre söderut skulle hela det här området varit en ogenomtränglig djungel.

Det är nästan lika illa i de parker som ligger nere i centrum. Här är det så pass lite parkmark kvar att det inte är mycket som går att offra längre. Men mycket av det som finns används aldrig. Därför att det inte är tillrättalagt för användning. Det är inte några ungar som leker där, många grönområden används aldrig till rekreation, mycket är i grund och botten döda områden som man bara ser från bilfönstret.

Att bygga och utveckla staden enligt konceptet "hus bland grönska" är alltså inte nog enligt Donkeymans uppfattning. Det måste vara grönska som faktiskt används. Grönska som inbjuder till användning. Och enligt Donkeymans uppfattning är det alltså helt ok att offra en del av dessa grönområden till centrumsnära expansion om man bara först upparbetar och tillrättalägger det som är kvar. Men då måste man ha en sammanhållen plan. Fungerande gröna rum hänger intimt ihop med hur man exploaterar staden.

Donkeyman nämnde Telegrafbukta lite längre upp i inlägget. Sjön och sjöfarten är grunden till att det byggdes en stad här på Tromsøya. Merparten av Tromsøborna ser ett rekreationsvärde i just sjön. Och mycket av senare tiders expansion äger rum just utmed stranden. Men här har vi ännu en av de många planlösa exploateringar som gjorts. Man har nästan sammanhängande bebyggt området från Mack utmed stranden till området runt Sydspissen. Där det redan tidigare var villabebyggelse.

Det är en ren inkompetensförklaring av Mupparna (=kommunpolitikerna) att man inte har lyckats sammanbinda Centrum med Telegrafbukta med en fungerande strandpromenad. I form av en smal grön korridor utmed stranden. Som skulle ha varit till glädje för alla. Detta har man snackat om i åratal. Men det blir inte något som helst av detta annat än ord, ord och mera ord. Trots att man kunde ha fått stora delar av denna strandpromenad "på köpet" när hela Stranden exploaterades av olika entrepenörer. Handling är sannerligen inte en politisk dygd i denna staden. Man har ännu inte ens klarat av att ordna en vanlig gång- och cykelväg från dessa tätbebyggda områden till centrum. Eller gatubelysning där lamporna faktiskt är tända och tillräckligt starka för att ge ljus. Eller en fungerande bilväg från Fageräng, ett område lika stort som en handfull Finnmarkskommuner. Så fungerande grönområden och strandpromenader kan vi nog bara se långt efter.

måndag 22 september 2008

Bomben

För någon vecka seda filosoferade Donkeyman kring Egypten och att det landet nog inte alls är så stabilt som vi vill tro. Och nu fick vi en omedelbar påminnelse om att Pakistan inte heller är det. Bomben i Islamabad visar detta med all önskvärd tydlighet.

Pakistan är i verkligheten en krutdurk med massor av motstridiga viljor som bekämpar varandra. Samtidigt är Pakistan i högsta grad en del av kriget i Afganistan. Och den interna situationen är minst sagt oöversiktlig.

Å ena sidan har vi det styrande skiktet som samarbetar med USA och Väst i övrigt. Dessa uppehåller en formell demokrati, men är inte mer demokratiska än att man med jämna mellanrum genomför statskupp eller likviderar politiker man är oenig med. USA pumpar för övrigt årligen in stora mängder dollar i landet. En summa som är jämförbar med stödet till Israel.

På den andra sidan har vi en mängd hårdföra islamister som önskar att bryta banden med USA och Väst. De vill störta den nuvarande regimen och införa ett styre som baseras på Sharialagarna.

Och mitt emellan sitter den stora mängden med Pakistaner som antagligen inte sympatiserar med någondera sidan. De vill bara leva i fred och fördragsamhet.

Utmed gränsen mot Afganistan ligger en radda med så kallade FATA (Federal Administrated Tribal Areas). Områden som den Pakistanska statsapparaten inte kontrollerar fullt ut. Den Pakistanska armén har i åratal drivit krig i FATA och har mött hårt motstånd. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att man håller på att ta kontroll där heller. Situationen kompliceras ytterligare av att det är en mängd olika stammar, grupper, klaner och krigsherrar att förhålla sig till. Påspätt med Taliban och Al Qaida och grupper inspirerade av dessa.

I de här trakterna har man aldrig accepterat någon gräns mellan Afganistan och Pakistan. Folk har sedan urminnes tider rört sig fritt fram och tillbaka. Vilket gör detta område till en fristad för dem som bekämpar USA och dess allierade i Afganistan. Befolkningen i området behöver nödvändigtvis inte stöda dessa grupper. Men man vet vilka som har makten.

Nu varslar USA (och presidentkandidaterna) att man skall börja operera i FATA. Något som antagligen blir som att sticka en käpp i ett getingbo. Och antagligen bidrar man därmed aktivt till att förbättra rekryteringen hos diverse extrema grupper.

Situationen i Pakistan påverkas dessutom av att i det landet är det knappast är någon bland politiker, tjänstemän, militärer eller andra som tror att USA kommer att vinna kriget i Afganistan. Man har själv misslyckats med att kontrollera FATA och sliter tungt med orolighter i resten av landet. På ett eller annat sätt måste man förhålla sig till dem som kommer till makten i Afganistan efter ett framtida Amerikanskt uttåg. Det är trots allt Pakistan som kommer att ha dessa som närmaste grannar. Och man vill inte att konflikten skall exporteras in i det egna landet.

Tänk er följande scenario. USA förlorar definitivt i Afganistan. Så blir det revolution i Egypten och Pakistan. Och då sitter makteliten löst i de länderna.

Under VietNamkrigets dagar talade man om Dominoeffekten. Faller SydVietnam och blir kommunistiskt så kommer de andra länderna att falla ett efter ett. Den teorin visade sig inte hålla. Bland annat eftersom kommunisterna inte riktigt var de samma efter Sovjetunionens fall.

Nu kanske det är dags att börja diskutera Dominoeffekt igen. Fast med Islamistiska förtecken.

fredag 19 september 2008

Osäkra tider - osäkert val

Donkeyman minns sitt första besök "over there". Som helt ung upplevde han allt som vi unga imponerades av.

Rock'n Roll, Jeans, Hamburgare, Film, Neonskyltar, Skyskrapor. Världens rikaste stat. Den stora demokratin som hade besegrat nazisterna. Och japsarna.

Med tiden ändrade Donkeyman sin uppfattning. När den fulla sanningen om VietNamkriget gick upp för honom blev det en chock. Som förstärktes när det stod klart vad staten Israel sysslade med. Fast den "andra sidan" var ju inte mycket bättre. Donkeyman besökte även Sovjetunionen som ung och imponerades inte av vad den firman åstadkommit. Vilket har ledit till att Donkeyman i dag har en sunt kritisk inställning till de flesta. Något som kan vara förnuftigt när man skall studera dagens valkamp i USA.

Den nuvarande finanskrisen har ju våldsamma implikationer på det Amerikanska samhället. Det kommer dagligen intressanta siffror. 5% av jobben i New York är inom finanssektorn. Men 25 % av lönebetalningarna. Vilket antyder att de här figurerna tjänar ganska bra. Chefen på Leman Brothers fick förra året 123 millar i bonus. För ett jobb som leder till att firman konkar i år. Millioner människor tvingas lämna sina hem. American Insurance Group får ett litet handlån på 85 milliarder dollar för att överleva.

"Who's next". Vilket är nästa lik som ramlar ur garderoben. Många kommentatorer har ju sagt i åratal att den Amerikanska ekonomin är genomrutten. Ett uttalande som de flesta har förkastat som domedagsprofetior. Men numera tvivlar inte många.

Verkligheten är ju att inte ens USA har alla dessa pengar. Man fick gräva ganska djupt i kistorna för att få fram dollar till AIG.

Förra gången det var kris så kunde man släppa guldmyntfoten. Vilket ledde till att dollarn sjönk med två spänn över natten. Det var nämligen inte de amerikanska skattebetalarna som pröjsade för VietNamkriget. Det var alla utanför landet som satt med dollar. Donkeyman till exempel satt just då på en trave med dallrar och förlorade 40%. Men han var i gott sällskap, det gjorde i princip alla världens nationer som satt på stora tillgångar i just dollar. Det knepet går inte att upprepa.

Sätta fart på sedelpressarna är tydligen det som gäller i dag. Men redan i barneskolan får man lära sig att då blir det inflation. Något som många av världens ekonomer varnat för en längre tid. Hur det kan gå i sin värsta form finns många exempel på. Tyskland på 20-talet eller Zimbabwe i dag.

Mitt i detta pågår presidentvalskampanjen. Men inte någon av kandidaterna tycks ha något recept på hur man hanterar situationen. Ingen av dem har ju heller gjort sig kända för att vara starka på ekonomi. Snarare verkar bägge satsa på strutsmetoden. Stick huvudet i sanden och fortsätt som tidigare så kommer det obehagliga att försvinna.

Rent traditionellt har ju demokraterna alltid förordat ett visst mått av reglering av storfinansen medan republikanerna har velat låta marknadskrafterna spela fritt. Men då snackar vi mer om åtgärder för att förhindra att det uppstår en kris. Nu är krisen här. Folk är rädda för sina jobb, sina hem, sina investeringar, sina pensioner och för sin framtid. Men ingen av de båda sidorna verkar våga sig på att ha någon uppfattning om vad som skall göras.

Situationen inför valet är mer osäker än någonsin. Just nu leder McCain i de flesta undersökningar. En av de mer tillförlitliga föreslår 243-274 med 21 "tied". Samtidigt är det 145 elektorer av dessa som sitter väldigt svagt så i verkligheten är det hela öppet.

Man observerar också att stora mängder med nyregistrerade väljare dykt upp. Något som bör gynna Obama. Det var nya väljare som avgjorde primärvalen i hans fördel. Men samtidigt förespår flera kommentatorer ett val i kaos. Med ny utrustning, ny teknik och osäkra röstlängder.

En armé av advokater förbereder sig på att få njuta sötebrödsdagar. Det är inte helt otänkbart att valet till syvende och sist avgörs i rättsalarna landet runt.

måndag 15 september 2008

Funkar säkerhetsventilerna

Donkeyman skrev i höstas om packningen som rök. Han tänkte då på när trycket i Gaza blev så stort att befolkningen "spontant" öppnade gränsen till Egypten. Men missnöjet med regimerna är stort på många ställen inom regionen.

Al Qaida har ju uttalat som ett av sina målsättningar att störta de ogudaktiga regimerna i vissa av Arabländerna. En av dessa var Saddams regim i Irak. Men där stod "Uncle Sam" gärna till tjänst och hjälpte till. Med åtföljande kaos. En annan av Al Qaidas antipatier är regimen i Egypten.

Och frågan är om inte just den regimen sitter lite lösare än vad vi i Väst vill föreställa oss.

Sommaren 1952 störtades Kung Farouk av en militärjunta. Detta ledde till regimen under Nasser. Sedan dess (över 50 år) har det rådit undantagstillstånd och oppositionen har haft mycket svårt att arbeta.

I dag är det den åldrande Mubarak (80+) som styr och ställer i Egypten. Men under de 56 åren sedan Nassers statskupp så har den sociala situationen för merparten av medborgarna inte förbättrats nämvärt. De fattiga är fortfarande bottenlöst fattiga och de rika är ofattbart rika. Kontrasterna är enorma. Regimen är på papperet en demokrati men verkligheten ligger snarare närmare en diktatur där opppositionen förtrycks på alla upptänkliga sätt.

Den enda reella oppositonen i dag består av det Muslimska Brödraskapet. Som ju på många vis kan anses vara en ideologisk förebild för just Al Qaida. En organisation som i många år har varit förföljd av regimen. Men som överlevt. Och som påstås vara starkare än någonsin.

Bland folket rapporteras missnöjet vara betydligt större än regimen vill erkänna utåt. Kravallpolisen har ganska mycket att göra för att uttrycka saken så.

Regimen Mubarak och överklassen är influerade av Västvärlden. Men ställs inför stora problem därför att merparten av befolkningen fördömer USA:s invasion i Irak och solidariserar sig med Palestinierna. Speciellt Gaza och Hamas har starkt stöd. Något som framkom med all tydlighet i samband med händelserna i Gaza som artikelns inledning syftar till. Mubarak utsätts också för kraftig kritik från Väst för sitt odemokratiska styre. Till och med George W har karakteriserat länderna i Mellanöstern som "Politics consists of one leader in power and the opposition in jail".

Ingen vet vad som sker när Mubarak inte längre är den starke mannen. Han försöker sätta in sin son som efterträdare men det är långt ifrån säkert att det lyckas. Många kommentatorer antyder att någon form av revolution eller omvälvning står för dörren. Och då ligger en eller annan form för religiös regim nära till hands. Vilket skulle förändra hela maktbalansen i den delen av världen.

Missnöjet är tillräckligt stort för att det skall koka över. Frågan är bara om säkerhetsventilerna, i form av social kontroll och repressiv makt, fungerar. Eller uttryckt på annat sätt: Är armén, polisen och de andra myndighetsorganen tillräckligt starka för att bemästra något sådant.

Alternativet är att systemet rämnar och då är det bara frågan om det finns någon "movement" som är tillräckligt välorganiserad för att ta över styrningen i det Lenin beskrev som en "Revolutionär situation". Och vad dessa har för målsättningar.

Saken ligger i Guds hand. Eller Insj'Allah som man säger i de trakterna.

onsdag 10 september 2008

Tag er i Häcken

Nu har våra lokala bleckor haft ett stycke om den farliga korsningen mellan Røstbakken och Fagerlivegen. Ett kryss som dessutom effektivt skyms av en omfattande häck.

Något som inte är speciellt för just detta kryss. Tromsø by är full med staket, häckar, buskage och en massa annat som skymmer i kryssen. Och som man inte gör något som helst åt. Dessutom har man i hela området söder om Tverrforbindelsen (undantaget Workinnmarka) den filosofin att all trafik skall gå på alla väger. Det vill säga det är fritt fram för genomfartstrafik genom villaområdena. Trots att det inte finns gångbanor, trots att belysningen är undermålig och trots att det ligger daghem utmed dessa vägar och trots att de fungerar som skolväg för massor av barn.

I debatten kring det nu aktuella krysset hävdar man att det inte är häcken som är problemet. Det som skapar farligheten är att bilisterna kör för fort. Man har nämligen infört 30 zon över i princip hela Sørøya. Trots att all trafikforskning visar att den sortens zoner inte efterföljs. De höjer över huvud taget inte säkerheten, snarare tvärtemot. Däremot ökar tryggheten - i form av en falsk trygghet. Men Mupparna föredrar ju att försöka ändra på folks beteende framför att skapa regler som tar hänsyn till hur folk tänker. Och trafikforskning utförd någon annan stans saknar relevans för Tromsø - enligt dem.
Skall man skapa en säker trafik på Sørøya finns det bara en sak som gäller. Få väck genomfartstrafiken. Varför accepterar folk i Hamna, på Stakkevollan och i alla andra nyare områden att hålla sig till genomfartsvägar och matargator medan folk på Sørøya skall ha full genomfart överallt ?

Donkeyman menar fortfarande att man bör genomföra en full trafiksanering av hela Sørøya.
Receptet för detta finnes i en tidigare serie med artiklar om Tromsötrafiken. Där finns artiklar specifikt om 30-zoner men också om Sørøya och Fagereng bland anant.

söndag 7 september 2008

Mrs Palin

Nu har Donkeyman bestämt vilken "ticket" han hoppas skall vinna valet i USA. Ursprungligen hoppades Donkeyman på Hillary. Men den möjligheten har ju fallit bort. Så nu står valet mellan Obama och McCain.

Och utgången av valet har en potential att påverka världen, inklusive Donkeymans lilla hörna. På ett eller annat sätt. Bägge herrarna har i stor utsträckning avstått från att klargöra vad de kommer att göra i praktisk politik om de vinner valet. Man ger svepande löften som förändras vid nästa korsväg. Men som sagt - väldigt lite konkret. Bägge är kritiska mot tidigare administration och lovar förändring. Men vad denna förändring skall gå ut på är fortfarande okänt. Däremot har vi upptäckt att Obama är en briljant talare. En retoriker av den gamla skolan som dagens politik har alltför få av. Men att behärska talekonsten gör inte att man behärskar konsten att styra en nation.

Obama ger ett mer radikalt intryck än McCain. Men å andra sidan har McCain i praktisk politik faktiskt varit mot en hel del av det George W har stått för. Medan Obama är ett helt färskt stjärnskott som inte ens fick tillträde till demokraternas konvent för åtta år sedan. Så Donkeyman har nog tänkt i sitt stilla sinne att McCain nog är lite mer förutsägbar.

Men under kampanjen fram till nu har vi inte fått veta så mycket mer. Och antagligen blir det inte så mycket mer info under den "riktiga" valkampen heller. Därför att det Amerikanska valsystemet med "winner takes all" ger en del spännande effekter. Bägge sidor har ett antal delstater som är kassaskåpssäkra. Det är i bästa fall bortåt 20 delstater som i teorin kan tänkas vippa den ena eller den andra vägen. Men antagligen är antalet ännu mindre, typ 10. De andra staterna är mer eller mindre avgjorda på förhand såvida det inte inträffar en "land slide". Men i alla dessa 20 stater finns det viktiga lokala frågor som kan avgöra saken. Vilket gör att det i realiteten blir frågan om kanske 20 lokala valkamper i potentiella "swing states" än en övergripande rikspolitisk valkamp.

Det som har avgjort saken för Donkeyman är valet av vicepresident. När bägge sidor har kungjort sina "tickets" visar det sig att kampen står mellan Obama / Biden och McCain / Palin. Och en VP kan mycket väl bli president under resans lopp. Donkeyman känner sig ganska säker på att Biden inte ställer till med några tokigheter a la George W. Det har knappast kandiderat en mer kompetent och erfaren person i USA i modern tid. Till och med McCains CV är tunn jämfört med Joes "track record".

Däremot är mrs Palin försiktigt sagt ett osäkert kort.

Palin har över huvud taget inte någon som helst erfarenhet av rikspolitik. Inte heller av utrikesfrågor. Hennes CV är syltunn i förhållande till att de facto kanske inta världens mäktigaste ämbete. Det vi faktiskt vet är att hon är mycket konservativ. Betydligt värre än McCain. Så har hon arbetarbakgrund. Dessutom är hon kvinna. Och här ligger väl skälet till att McCain har "rejectat" hundratals mer kvalificerade personer inom sitt parti. Det är helt enkelt frågan om kvotering för att få en vinnande "ticket".

Valmatematiken säger nämligen att skall McCain ha en chans att vinna presidentvalet måste han till att börja dagen med hålla på de väljare som han redan har. Och det är här hennes konservativism kommer in. Den kristna högern har redan omfamnat henne och slutit henne till sitt bröst. Medan många i det lägret anser att McCain är en "mjukis".

Men för att vinna måste dessutom McCain / Palin få en klar majoritet av "independents" samt locka över kanske 15% av demokraterna till sin sida. Och det är här som hennes andra egenskaper kommer in. Hon är nämligen både arbetarklass och kvinna. Att hon dessutom är en dama som har en miljöpolitik och allmänna åsikter som får FrP att framstå som direkt radikala är något man får på köpet. Och det är inte en nackdel "over there".

Donkeyman har ägnat de senaste dagarna åt att googla på mrs Palin och det är bara att konstatera att man måste gå många år tilbaka i tiden för att finna en lika oerfaren kandidat. Donkeyman drar sig också till minnes att George W hade stora brister i erfarenhet och kunskap när han vann presidentvalet första gången. Anhängarna påpekade att det skulle kompenseras genom kompetenta rådgivare. Med facit i hand ser vi att herr Bush jr valde ut särdeles dåliga rådgivare. Som hela gänget kom från samma krets. Nämligen dem som hyllar de kristenkonservativa värdena. Och chefen själv hade inte kompetens till att bedöma om han fick goda eller dåliga råd.

McCain hävdar att han står för förändring. Men när det gäller val av sin VP agerar han precis som Bush. Vilket gör att Donkeyman allvarligt ifrågasätter McCains omdömesförmåga. Kommer han att rekrytera resten av sin stab efter samma kriterier så kan vi nog vänta oss personer av samma kaliber som George W omgav sig med.

Dess värre är sannolikheten för att mrs Palin får den yttersta makten ganska stor om paret McCain / Palin vinner valet. Och hon behöver definitivt en stab kring sig. Vilken krets väljer hon ifrån? Donkeyman är styggt rädd för att det blir samma gäng som George W omgav sig med

För övrigt uppges det från hennes hemstat Alaska att inte någon inom det republikanska partiet lokalt har blivit ombedda att lämna några referenser. Det verkar som om mr McCain har träffat henne en gång på en större konferens. Därefter har han tillkallat henne en gång för ett möte på sin ranch. Och utan någon vidare "fact finding" har hon sedan fått jobbet som kan tänkas göra henne till den som avgör allas vår framtid. En anställningsprocess som verkar något tunn.

Donkeyman vill inte ha mrs Palin som president. Och valet av henne som VP-kandidat gör att Donkeyman allvarligt tvivlar på McCains omdöme. Därför hoppas Donkeyman numera på Obama. Det kan i vart fall inte bli värre än det som vi redan har. Vilket faktiskt Palin har potential till att bli.

tisdag 2 september 2008

Höstdepression (3) och Fotboll

Förra hösten kände Donkeyman sig deprimerad, ensam och övergiven långt borta utanför kartan. Han var förtvivlad över att behöva övervintra ännu en gång uppe i Lappmarken. Och detta år är sommaren över igen. Det är höstfärger på träden. När Donkeyman vacklade i säng i natt var det bara 4 (fyra) grader. Och nu mitt på dagen har tempen orkat upp till 8 (åtta) grader.

Läs om Donkeymans förtvivlan förra hösten på Höstdepression och Höstdepression (2).

Märkligt nog känner inte Donkeyman någon liknande deprimerande känsla i år. Men vid läsning av artiklarna upptäcker han att problematiken är den samma. Donkeyman jobbar och jobbar och jobbar men är ändå lika dj****a black. Ett skäl är att allt som Donkeyman tycker om är svindyrt i det här landet. Men å andra sidan är lönerna högre. Dessutom har Donkeyman råkat i närkontakt med "Kemnern" i form av en mycket trevlig och korrekt kvinna som dränerar Donkeymans kassa för att driva in hans skatteskuld.

Donkeyman önskar han hade varit snickare, målare, rörmokare eller något annat där man kan fixa ett lämpligt svartjobb. Men skall Donkeyman fixa svarta pengar så måste han gå till sjöss igen. I någon båt med "Hobawabba-flagg". Droskbilen är dess värre försedd med en särdeles avslöjande taxameter.

Han har inte heller funnit någon rik änka. Han har "bara" jourhavande fästmö som om möjligt är ännu mer black än Donkeyman. Med andra ord innebär den kvinnliga kontakten också ytterligare en dränering av Donkeymans redan tidigare magra kassa. Å andra sidan har Donkeyman och jourhavande det otroligt trevligt tillsammans i sin nöd.

Det har varit droskkörning hela helgen. Vilket var en lönsam affär. På Valhall var det Musikfestival på Fredag och Lördag. 10000 näsor bägge kvällarna. Klockan halv ett på natten var Storgata totalt fullsmockad med folk. Precis som i värsta shoppingtiden mitt på lördag eftermiddag. Och Donkeyman körde, och körde, och körde. Fredag klockan 15-07. Lördag klockan 14-06 och Söndag klockan 12-24. Något som skulle ha förpassat honom bakom lås och bom om det skett i Sverige. Men här i landet är det märkligt nog inte någon arbetstidsreglering för droskchaffisar. Det är den vanliga trafiklagstiftningen som begränsar. Så Donkeyman lät taxametern rulla.

Så blev det ett pass på måndag kväll också. Avslutat med pilsnerdrickning hemma hos jourhavande till morgonen. Och så har Donkeyman sovit tungt ända till nu. Då han känner behov för att skriva lite om allt och intet.

Något som också håller moralen uppe är att det går så bra för fotbollslaget. Tromsø Idrettslag. Man ligger just nu tvåa i Norska ligan med bara sju matcher kvar att spela. Vi börjar drömma om medalj igen, precis som när Tommy Svensson var tränare. Fast nu har vi en mycket duktig ung tränare vid namn Steinar Nilsen. En ortens son som har haft en stor karriär som spelare i TIL men också i Milan och Napoli. Och han har vid två tillfällen hoppat in och räddat laget kvar i elitserien. Innan han tog över som huvudtränare och har fört laget uppåt. Förra året blev vi sexa och i år vågar man inte ens tänka på vad det kan bli.

Till Donkeymans Svenska läsare: Lägg namnet Steinar Nilsen på minnet. Där har vi en man som går en lysande tränarkarriär till mötes. Hoppas bara att han kommer ut på den internationella marknaden när han en gång lämnar TIL. Jag tror att detta är en man för de riktigt stora uppgifterna.

I söndags upplevde vi ett mirakel (igen) i matchen mot Lyn. Som ligger fyra på tabellen. Koppinen utvisad efter två (2) minuters spel. Underläge med 1-3. Men vi kom igen...... Och Moldskred bankade in kvitteringen med fem (5) sekunder kvar av förlängningen. Han förklarade att han var så trött att han orkade inte något annat än att skjuta. Ett slumpskott som letade sig in i maskorna. Och nu på söndag blir det derby, hatmatch mm hemma mot Bodø/Glimt. Närmaste grannen och rivalen bara 50 mil bort. En ny nervrysare väntas.

Ordet g..... är förbjudet att nämna. Men vi har lite smak i luften. Tänk om..... Känslan är nästan lika som när "Bajen" tog guldet. Alla vi som var "Bajare" visste att det var omöjligt. Hammarby vinner aldrig någonting. Men säsongen kom närmare och närmare slutet och vi var med. Så kom det. Efter 104 år vann "Bajen" fotbollsguldet. Och Söder gick av skaftet. Och här i byen lär det inte bli mindre firande. Jag minns cupgulden 1986 och 1996. Hur skall inte en serieseger firas. Med sista matchen hemma mot Stabæk (som leder just nu).

Nu har Donkeyman fått en halvtimme att gå på en ledig tisdag. I morn är det rederijobb igen. Det finns sjuka båtar som måste botas.