måndag 30 juni 2008

Sevärdheter i Stockholm

Detta är några ting som Donkeyman tycker man skall se i Stockholm.

Fjällgatan
Den som tycker om utsikter går från Slussen upp för Katarinavägen och fortsätter in på Fjällgatan. Där har man hela Stockholm under sina fötter.

Ångbåtarna. Stockholm har en mängd med unika ångbåtar som är runt 100 år gamla. En skärgårdstur med en sådan är en upplevelse. Men Donkeyman vill påpeka två ting. Dels finns det ett antal båtar som kallar sig "traditionsbåtar" eller något liknande. Det är inte äkta vara. Dessutom bör man resa på en riktig tur i linjetrafik. Inte någon ren utflykt. Är det "off season" så bör man i stället göra en resa med någon annan skärgårdsbåt. De båtar Donkeyman rekommenderar just nu är "Storskär", "Norrskär", "Mariefred" och "Blidösund". Upplysningar får man på Waxholmsbolaget eller Blidösundsbolaget .

Sjöfartsmuseum och Wasavarvet
Dessa ligger inte riktigt på samma ställe men all information är samlat på samma länk som leder till Statens Maritima Museer. För den riktigt intresserade ligger också några andra gamla och intressanta fartyg bredvid Wasavarvet. Bland annat Stockholms gamla isbrytare S:t Erik.

Tekniska Museet
Detta ligger "vägg i vägg" med Sjöfartsmuseum. Men två så stora och goda museer på en dag blir för mycket.

Vin och Sprithistoriska Museet
Detta är ett mycket intressant museum som Donkeymans vänner har stor glädje av.

Spårvägsmuseet
Ett måste för den som är intresserad av lokaltrafik.

Vaktparaden
Precis som alla andra gamla stormaktshuvudstäder har även Stockholm ett högtidligt vaktskifte. Speciellt sådana dagar som det är beriden högvakt är pampiga. Detta bör man passa på att se och känna historiens vingslag.

Nalen
Gata Regerings 74 var i sin tid en av Stockholms mest kända adresser. Danspalatset National var platsen där gräddan av världens musiker spelade. Ända till dess att stadens politruker bestämde att huset skulle rivas. Varvid Nalen stängde och huset förvandlades till bönehus i avvaktan på rivning. Men det blev aldrig någon rivning och efter 20 år flyttade de religiösa ut och Nalen återuppstod. Och - under över alla under - alla de flotta väggmålningarna fanns kvar. När man gjorde om till bönehus skruvade man bara upp panel över. Så det var "bara" att få ned panelen och inviga danspalatset igen. Är det bra musik så har man här något att gå till på kvällen.

Stampen

Detta är en jazzpub där det också spelas rythm and blues, rockabilly och rock'n roll. Allt i lite äldre tradition. I källaren ligger nattklubben Gamlingen med samma musikval. Samma biljett till bägge ställena.

Hammarbymatch
Om "Bajen" spelar när man är i stan så är det obligatoriskt att gå på match. Fotboll Bandy Handboll eller Speedway. Allt efter säsong. Före och efter kamp går man gärna på Kvarnen, Pelikan eller någon annan Söderkrog. Se artikeln om Krogar och Sjapp i Stockholm.

Och så en liten utflykt till minnesmärket över den störste av dem alla "Nacka" Skoglund beläget på Katarina Bangata. Nackas Hörna.

onsdag 25 juni 2008

Trafikledningscentralen i Vardø

Donkeyman har skrivit flera artiklar om Distriktspolitik, Jordbruk och liknande frågor. Här är länkar till ett par av dessa Distriktspolitik och Lantbruket. Men det finns fler intressanta aspekter på detta ämne.

Donkeyman vill i dag peka på ytterligare ett sätt att få slut på statliga pengar. Då tänker han på trafikledningscentralen i Vardø.

Vardø är en plats som ligger längst ut mot Nordost. En utpost längst bort i Finnmark. Som en gång i tiden var en viktig fiskehamn och där försvaret hade stor verksamhet. Men det var innan modern teknik förändrade situationen. Nu är Vardø en hårt drabbad avfolkningsbygd som akut behöver få tillförsel av nya arbetsplatser. Om platsen över huvud taget skall överleva.

Därmed har man bestämt att Sjöfarten skall förlägga en trafikledningscentral för Norra Norge dit. Vilket skall skapa ett antal arbetsplatser. Men det finns några problem. För det första är det väldigt få (för att inte säga inga) arbetslösa i Vardø som är kvalificerade för detta arbete.

För det andra finns det inte något som helst annat skäl än just distriktspolitik att lägga den här verksamheten just till Vardø. Rent tekniskt sett kunde de här människorna lika gärna sitta i Indien. Eller i Haugesund, dit Sjøfartsdirektoratet har flyttat. Eller möjligen i Aalesund där Kystverket ligger. Eller göra som i Sverige där all sådan här verksamhet ligger samlad i Göteborg.

I praktiken snackar vi om ett par dussin jobb. Och första året var det några familjer som flyttade till Vardø för att jobba där. Men redan efter något år hade dessa flytt därifrån igen. Av olika skäl. Men det hör nog till saken att det inte är var person som kan trivas på en så pass "remote" plats som just Vardø.

Sedan kom en lång period när man hade stora problem med att över huvud taget få verksamheten att fungera eftersom det "inte fanns folk". Men numera har man löst problemet. Man anställer folk på samma villkor som inom oljeverksamheten. Jobba 2 veckor och fri 4. Bo var du vill med fri resa till Vardø och fri hybel under arbetsperioderna. Vilket har boostat antalet sökande till de här jobben.

Men på vilket sätt utvecklar detta samhället i just Vardø. Bortsett från att någon måste sälja mjölk, bröd och kaffe till de här människorna. Och hur mycket fördyras själva verksamheten, det vill säga trafikledning utmed kusten i NordNorge. Och från vilken budget hämtas de pengarna? Donkeyman misstänker starkt att om man hade centraliserat hela landets övervakning till exempel till Haugesund så hade vi haft råd med en betydligt bättre verksamhet.

söndag 22 juni 2008

Gravöl - ännu en gång

Donkeyman har gått omkring i chock de senaste dagarna. Han sörjer sin kompis Finn.

I torsdags eftermiddag gick Donkeyman ut för att köra droska. Medan jourhavande gick till Ølhallen för att träffa bekanta och slå av en prat före middagen. På "Hallen" satt hon och snackade med vår gemensamma vän Finn A. Och hade en trevlig pratstund innan hon gick hem till sin lägenhet som ligger i ett gammalt hus i nästa gata.

Finn var en av dem som Donkeyman varit god vän med sedan han kom till Tromsø en gång för nästan 25 år sedan. Han var flygare i SAS men hade fått problem med synen så han blev kondemnerad. Men den gången hade man goda försäkringsordningar så Finn fick behålla sin lön med alla förmåner livet ut. Han bodde i en klassisk gammal villa på höjden ovanför centrum och brukade göra en daglig shoppingrunda. När han inte var i stugan i Svelvik eller på en av sina många och långa Spanienturer.

I torsdags var han på sin shoppingrunda. Som började på Ølhallen. Så gick han till kolonialen. Därefter gick Finn vidare till "På Byen" där han tog ett par glas vin. Så kryssade han gatan över till 7/11 och kompletterade inköpen.

Därifrån gick han ut för att gå de 30 meterna till "Jernbanestasjonen" och avsluta shoppingrundan med ytterligare några halvlitrar i goda vänners lag. Men Finn kom aldrig så långt. Utanför dörren på 7/11 hände något. Han föll från trottoaren och ut på gatan och hamnade rätt under bakhjulen på en trailer. Och dog ögonblickligen. Inför ögonen på en stor mängd med människor som var ute på gatan.

Det blev en så obehaglig syn att polisen fick frakta i stort sett allt av vittnen upp till "Legevakta" för chockbehandling. Det var så illa att det tog nästan ett dygn för polisen att säkert identifiera en av de mest kända personerna i Tromsø.

Vad som egentligen hände lär inte någon få veta. Kanske han drabbades av något anfall och bara föll ihop. Kanske han snubblade och föll. Kanske någon stötte till honom, det är väldigt mycket fotgängare i gång just här under shoppingtid. En sak är säker - trottoaren på det här stället är väldigt ojämn. Många människor har "trynat" just här. Dessutom finns en gatubrunn precis vid kanten av trottoaren som ligger ovanligt djupt, nästan som en bombkrater. Gallret sitter en decimeter under gatunivå så om man tar ett snedsteg och sätter ned foten där så faller man. Obönhörligen. Men det är meningslöst att spekulera. Donkeyman och alla andra har förlorat en vän.

Finn var en person som alltid hade ett gott ord till alla. En människa med hög social kompetens som var omtyckt av absolut alla. En som log och skrattade jämt. Och som kände "alla". Inte någon kan dra sig till minnes att han någonsin varit otrevlig eller burit sig dumt åt ute på byen.

Därmed har ännu en av Donkeymans gamla kompisar "kilat vidare". Och nu börjar det verkligen bli få kvar av "de gamla".

Filosoferar Donkeyman och tar en slurk öl medan han väger orden på guldvåg i den här nekrologen. Slutsatsen blir att eftersom flygare nästan är sjöfolk så blir Finn säkert accepterad i "Fiddlers Green". Där han sitter tillsammans med alla andra som har varit tvungna att lämna oss i förtid. Medan vi som fortfarande är kvar här i "jämmerdalen" får gå på begravning och dricka gravöl.

lördag 21 juni 2008

Sevärdheter i Tromsø

Donkeyman har blivit uppmanad att fortsätta sin serie med information om Donkeymans Tromsø och Stockholm. Detta skall ske och här kommer nästa artikel.

Hurtigruten
Det är inte något tvivel om att Hurtigruten är en av de stora sevärdheterna i Tromsø. Nordgående kommer in 14.30 och går vidare 18.30. Sydgående kommer 23.45 och seglar 01.30. Det är alltid trevligt att gå ned på kajen och möta båten. Det är alltid en stor sak när Hurtigruta ankommer. Till och med mitt i vintern. Man kan också gå ombord under uppehållet och äta ombord eller bara se på båten. Med utgångspunkt i Tromsø kan man också göra ett antal trevliga kryssnignar där man reser en bit, byter båt 0ch kommer tillbaka. Klicka på rubriken så kan man studera tidtabeller och finna all info. Några korta turer från Tromsø (ut med en båt åter med en annan) är: TOS-Harstad-TOS (15 tim), TOS-Svolvær-TOS (2 nätter), TOS-Hammerfest-TOS (1 natt och 1 dag). Men som sagt, det går att snickra ihop massor med alternativ.

Fjellheisen
Åker man upp med Fjellheisen får man en helt fantastisk utsikt över Tromsø. Donkeyman brukar ofta ta upp sina besökare på fjället för utsikten. Många reser upp och fortsätter vidare på fjälltur i god Norsk stil. Speciellt på vårvintern. Donkeyman gör också detta ibland. Då åker han upp på fjället. Så promenerar han 100 meter bort så inte anläggningen syns, breder ut ett säl- eller renskinn och sitter och solar, gärna hela dagen. Eller i vart fall så länge som innehållet i picnickorgen räcker. Som följe har han gärna jourhavande fästmö och en korg som innehåller något gott. (Baguetter, sea food, vitvin och lite skumpa till exempel).

Serveringen uppe på fjället har en fantastisk utsikt men är i övrigt av karaktären "turistfälla". Där kan man bara köpa öl eller annat färdigförpackat.

På vägen till Fjellheisen kan man be droskan ta en runda runt "Ishavskatedralen". Eller Tromsdalen kirke som den egentligen heter. Ett fantastiskt vackert bygge som är infogad i landskapet på ett helt otroligt sätt. Vinter som sommar. Dag som natt. Den är bara outstanding. Men är man inte speciallt intresserad av kyrkor räcker det med att se den utifrån.

Polarmuseum
För personer med ungefär samma intressen som Donkeyman är detta bara ett måste. Ett gammaldags, traditionellt museum inrymt i ett gammalt brygghus men som innehåller ALLT man vill veta om fångsttradition, polarfärder och allt annat spännande. Donkeyman påstår bestämt att detta är ett av de museer i hela världen (och han har sett många) som han tycker är bäst. I all sin enkelhet.

VARNING. Inte blanda ihop Polarmuseum med Polaria. Detta är ett upplevelsescenter med massor av information om Arktis. Inklusive levande djur. Och Polaria är också sevärt. Man bör besöka bägge. Men om tiden är begränsad är det Polarmuseum som gäller. (Det är bara i Norge man kan komma på tanken att bygga Polaria utan att samordna det hela med Polarmuseum. Resultatet är att Polarmuseum lever på konkursens brant medan Polaria är fyllt med besökare).

Polstjerna
Många av dem som läser Donkeymans texter är intresserade av sjöfart. Och i Tromsø finns det en pärla bevarad. Som ligger just bredvid Polaria. En gammal sälfångare som sattes i glashus för bara några år sedan. Måste besökas.....

Ölhallen

Har man inte varit på Ölhallen har man inte varit i Tromsø.
Donkeyman har skrivit massor om "Hallen"
Ölhallen och Ölhallen (2) är två artiklar som ger all information.

"Lyseløypa"
Detta kan översättas med elljusspåret. Vi talar då om den nattliga vandringen mellan byens olika pubar och utskänkningsställen. Tromsø var ända till för några få år sedan Norges nöjescentrum men tenderar numera att bli en vanlig trist småstad. Dess värre. Men fortfarande kan man gå "Lyseløypa" med behållning. En besökare måste givetvis lägga upp sitt eget lopp. Men ett förslag kan vara detta. Baserat på Donkeymans egna favoriter.

1. Ølhallen. (Allt börjar där. Men obs. De stänger redan kl 17)
2. Barometern bar. Här tar man en liten stänkare "for the road" - och inte något mer. Kan ersättas med "Circa" men det är ett hipt ungdomsställe - inte något för Donkeyman.
3. Blå Rock / Mirage / Meieriet / Paletten.
Välj en av platserna. Detta är bara ett "pit stop" för att få något i magen. Typ en hamburgare. Bra mat på alla ställerna även om Paletten har börjat bli lite slabbig.

Varning:
Håll dig undan allt av "fast food" på bensinstationer, korvkiosker (pølsebodar) eller ambulerande vagnar (pølsevogner). I Tromsø är kvaliteten på dessa helt kass. Det enda som är förstklassigt är priset.

(Och inom parentes en information. Generellt sett är det mesta av sämre kvalitet och dyrare än motsvarande produkt i andra länder. Det får man bara acceptera "as is".

Så fortsätter vi på "Lyseløypa":

4. Rogers (Stortorget). Måste besökas om det är lördag eftermiddag för att gå på eftermiddagskonserten annars kan den undvaras. Om törsten slår till på vandringen genom Storgata kan man slinka inom Solid i stället. Men det ena behöver inte ersätta det andra.
5. Verdensteatret. Långt i nord på gågatan. En bio byggd redan 1914 och som fortfarande är i drift. Numera med en liten ölservering.
6. Perez. En liten bula längst norr i "Downtown". Men ganska trevlig.
7. Rorbua. Här kan man fastna om det är "live music"
8. Skarven. Är det en solig eftermiddag kan man ta den direkt efter Ølhallen. Suverän uteservering.
9. På Byen. Musik på kvällarna. Fin uteservering men ganska dyrt. Kan undvaras dagar det inte är "live music" eller uteväder.
10. Jernbanen. Här avslutar man. Vi har inte järnväg men vi har station. Och här riskerar man att träffa på Donkeyman och hans dåliga vänner.

Detta är en "miniløypa". Det finns över 100 dörrar att välja på om man vill ha "något". Vill man minimalisera ytterligare kan man gå in på Solid och så direkt till Rorbua.

Naturligtvis finns det mycket mer att se i Tromsø. Men detta är en liten stad och Donkeyman rekommenderar just detta för ett kortare besök. Den som vill ha personlig guidning skall bara kontakta Donkeyman: donkeyman at online dot no. Eller ringa direkt "nittio sextioen sextiotvå sjuttiotvå".

Donkeyman själv bor "mitt i smeten". Det vill säga mitt emellan Ølhallen och Jernbanen. Och si så där 5 meter från "Blå Rock".....

torsdag 19 juni 2008

Drevet Går

Än en gång har "Drevet Gått" i politiken. Den här gången var det i Norge och den församlade pressen hade denna gång gått på "Rypejakt" och utsett Åslaug Haga till offer. I dag kom bekräftelsen. Man har lyckats. Efter en process som inte på något sätt står i proportion till det som Haga faktiskt har gjort har man lyckats få henne sjukskriven och slutligen ut ur politiken.

Donkeyman vill påpeka att han på intet sätt är en vän av Senterpartiet. Han skulle gärna sett att hela partiet försvann ut ur både Storting och Norsk politik. Men det skall ske därför att väljarna tröttnar på dem. Inte därför att den församlade pressen anser det.

Donkeyman anser att Senterpartiet är ett konservativt parti som i viktiga frågor är i det närmaste reaktionärt. Dessutom intar man en radda rent populistiska hållningar i viktiga frågor. En hållning som Donkeyman utvecklar vidare i artikeln om Populism.

Det Åslaug Haga har gjort är ting som inte är av den digniteten att en samlad press behöver kasta sig över henne. Och det är verkligen inte av den digniteten att saken behöver dominera media i veckovis.

Donkeyman drar två slutsatser:

1. I artikeln Vem kan bli politiker ställer Donkeyman en del frågor runt den framtida rekryteringen av politiker.
  • Vilken människa är beredd att låta den församlade pressen vända upp och ned på ens privatliv?
  • Vem är beredd att ta risken att hamna i en sådan storm som när pressen börjar laga hönor?
  • Vem har tillräckligt "plättfri vandel" för att kunna klara pressens granskning?
Resultatet blir att inga normala människor kommer att vilja ägna sig åt politik. Dels därför att de inte vill hamna i den situationen att deras förflutna vänds ut och in i offentlighet. Dels därför att alla normala människor har några "svin på skogen" som man säger i Norge.

Pressen underbygger den utvecklingen där politiken blir en karriärplats för broilertyper som aldrig har haft ett jobb och som aldrig levt ett "normalt" liv.

2. Alla andra nyheter försvinner när "Drevet Går".
Här i Norge har dagens verkligt stora nyhet totalt försvunnit bakom "Rypejakten". Nämligen att Wilhelmsen skall överge Norge. Man skall bygga upp en ny administration på Malta. Med motiveringen att man inte kan leva med ständigt ändrade villkor. Framtiden blir alltför oförutsägbar. Därför flyttar man till ett land "Som vill ha dem och deras verksamhet".

Detta är principiellt mycket viktig händelse av en helt annan digniget än statsråd Hagas affärer. Wilhelmsen är själva pärlan i den Norska rederinäringen. Bergesen är sedan länge sålda till utlandet. Flera andra har flyttat. Fredriksen till exempel. Men Wilhelmsen har varit ikonen för det Norska. I den Norskaste av alla branscher.

Wilhelmsen är något så ovanligt som ett rederi som sköter allt "in house". Man befraktar fartygen, man äger fartygen, man driver dem. Precis som alla klassiska rederier drevs en gång i tiden. Man är något så ovanligt som ett klassiskt linjerederi. Med linjetrafik runt hela världen. Och mellan världen och Skandinavien.

Men att de "flaggar ut" är uppenbart mindre viktigt än om statsråd Haga har hyrt ut ett uthus i tre år mer eller mindre.......

onsdag 18 juni 2008

The Great War for Civilisation

Robert Fisk
The Great War for Civilisation
The Conquest of the Middle East
Fourth Estate, London 2005, ISBN 1-84115-007-X (Hardback)
Finns också som "Paperback"

Donkeyman har just läst om en tegelsten som åter en gång har skakat om honom. Jag minns redan första gången jag läste boken att det var sällan jag lärt mig så mycket om ett aktuellt tema. Och vid andra genomläsningen upptäckte jag att den inte förlorat på att läsas om.

Robert Fisk är ju en av världens mest kända utrikeskorrespondenter och har rapporterat från Mellanöstern i en mansålder. Han har bott i och utgått från Beirut i över 30 år. Han kan språket och känner hela området.

Till skillnad från de flesta andra som skriver om Mellanöstern och dess konflikter så har Fisk faktiskt varit "on site". Han har rest på kors och tvärs genom Afganistan, Iran, Irak, Egypten, Palestina, Israel - You name it. Och boken innehåller en mängd skildringar från hans resor. Som han knyter samman till en historisk berättelse om hur Västmakterna tagit greppet om området. Och vad som har skett sedan dess.

Han tar utgångspunkten i sin fader Löjtnant Bill Fisk och skyttegravarna i Somme år 1918. Men följer i hans fotspår när segrarna ritar om Europas gränser och tar över en stor del av Mellanöstern från det Ottomanska riket. Och som sagt - han sitter mitt uppe "on site" i över 30 år.

Här får vi läsa om folkmordet på Armenier i slutet av det Ottomanska rikets tid, Insättande och störtande av regimer i Iran, Irak, Egypten med flera länder under hela 1900-talet. De religiösa motsättningarna inom området. Sionismens intåg. Israels grundande. Konflikterna Israel - Palestinier. Och så vidare fram till dagens konflikter i Afganistan, Irak, Israel samt Al Qaida och terrorismen. Fisk har till skillnad från andra journalister faktiskt mött och intervjuat Osama Bin Laden. Både i Sudan och i Afganistan.......

En omfattande notapparat och ett detaljerat sökindex gör boken än mer användbar.

Detta är en "måste ha" - bok för var och en som är intresserad av MellanÖstern.

måndag 16 juni 2008

Historiens Vingslag

Donkeyman är upprörd. En obehaglig pust ifrån hans ungdom har kommit i kapp honom.....

Donkeyman var nämligen kommunist i sin ungdom. Han tillhörde inte någon av de mer extrema sekterna. Tvärtom så var Donkeyman synnerligen parlamentarisk. Var till och med invald i Stockholms Stadsfullmäktige (no=Bystyre) för dåvarande vpk (Vänsterpartiet Kommunisterna).

Men Donkeyman var - precis som alla andra farliga kommunister - övervakad. På den tiden innebar kommunist i princip allt som befann sig vänster om socialdemokratin. Och om man var borgerlig men sympatiserade med FNL-rörelsen, Almrörelsen, Bostadsockupationer eller något annat som engagerade ungdom den gången så var man också en farlig kommunist. Åtmindstone i betongsossarnas ögon. Som i sin tur hade sin inspiration från McCarthytiden i USA.

Samtidigt var det alldeles uppenbart för alla som reste till USA på 1960- och 70-talen att Amerikansk underrättelsetjänst hade tillgång till SÄPO:s register.

Det visade sig med tiden till och med att det var sossarna själva som stod för den mest effektiva övervakningen av "farliga kommunister". Under merparten av 1900-talet. Precis som i Norge för övrigt.

Och när muren föll och kommunismen var död lades alla kort på bordet. Folk fick insyn i säkerhetspolisens journaler och blev chockerade. Det vill säga de som hade deltagit i de inre cirklarna hade inte några som helst illusioner. Men påfallande många började plötsligt förstå en mängd ting som hade inträffat för många år sedan. Till exempel varför man inte fått det där statliga jobbet man varit överkvalificerad för. Och liknande ting.

Men så skedde händelserna vid "World Trade Center". Och plötsligt blev alla "Farliga Kommunister" ersatta med "Farliga Terrorister". SÄPO och dess systerorganisationer fick nya arbetsuppgifter. Och sakta men säkert började man nagga på de demokratiska idealen. Både i USA och annorstädes.

Guantanamo Bay hade inte kunnat ske före WTC. Men sedan var det inte så noga med rättssäkerheten längre. Det var tillbaka i det kalla krigets dagar. När ändamålet helgade medlen. Först i USA och dess närmaste allierade. Sedan i vidare och vidare kretsar.

Donkeyman hade aldrig kunnat föreställa sig att något sådant som den nu föreslagna lagstiftningen om "avlyssning" skulle komma upp i Sveriges riksdag. (Och liknande förslag är på gång i Norge. Men eftersom Norge är en av USA:s största pudlar i Europa lär det glida igenom lätt som en plätt på denna sida kölen.)

För nästan 250 år sedan skrev Thomas Jefferson, en av grundarna av staten USA följande: "Those who are willing to give up a little freedom to gain a little security will loose both and deserve neither". Något som Donkeyman också anser.

Ett annat klassiskt citat är följande: "Den som gör som gangsters gör - är inte han en gangster". (Eller något liknande, Donkeyman är en gammal man och har glömt).

Den borgerliga regeringen har i alla tider uttalat klart liberala ideal. Dessa sviker man genom att driva igenom förslaget. Vilket är en stor besvikelse. Den andra sidan skall å andra sidan inte heller göra sig så bred. Sossarna har genom merparten av 1900-talet visat att man inte har några som helst hämningar när det gäller övervakning.

Går lagen igenom är steget inte långt till att den börjar användas för eget internt bruk. Till en mängd andra ändamål än att jaga "Farliga Terrorister". Detta är första steget på väg mot ett samhälle Donkeyman inte vill ha.

Det är dags att ta fram några klassiker ur hyllan:
  • Karin Boye - "Kallocain"
  • Aldous Huxley - "Brave New World"
  • George Orwell - "1984"
är tre titlar det kan vara lämpligt att börja dagen med. Alla skrivna på 30- och 40-talen där dagens teknologi bara var Science Fiction.

Här kommer några få länkar (av tusentals).

Enn Kokk (blogg)
Rick Falkvinge (blogg)
Oskar Swartz i Svenska Dagbladet (Oberoende moderat)
Texplorer (blogg)
Piratpartiet (hemsida)

söndag 15 juni 2008

Blå Rock Café

Nu kan man läsa i våra bleckor att grannar vill sätta stopp för konserterna på Blå Rock Café. Man anser sig störda. Och bakgrunden är minst sagt klassisk:

Huset vägg i vägg med Blå Rock var k-märkt och fick inte rivas. Men husägaren, sedan dess känd som "Rive-Olsen", gjorde det i vart fall och "tog" böterna. Därefter byggde han ett nytt hus med en butik och ett par lägenheter. Varvid lägenheterna kom "vägg i vägg" med konserterna på Blå Rock Café. En verksamhet som redan funnits där i 15 år innan man byggde huset.

Nästa steg är givetvis att de boende i den ena lägenheten klagar äver oljudet och vill sätta stopp för en av byens mest kända konsertscener. Och de får märkligt nog medhåll från kommunen. Vilket är samma princip som upprepas gång på gång. Världen runt. Man bygger villaområde under landningsbanan till en flygplats, nästa steg är att kräva flygplatsen stängd. Man bygger bostäder utmed en järnväg, nästa steg är att kräva järnvägen flyttad. Och så vidare, i all oändlighet.

Med erfarenhet från det skedda börjar Donkeyman bli orolig. Kommunen har etablerat lekplats på Strandtorget och skall utvidga med en skridskobana. Betyder detta att man kommer att kräva att uteserveringarna runt torget skall stängas för att beskydda de lekande barnen från synen av vuxna som njuter sitt öl i solskenet. Med tanke på hur saker och ting funkar här i "Muppet City" så är nog risken stor att sådana krav dyker upp med tiden.

Men åter till Blå Rock. Vad kommunen enligt bleckorna INTE har gjort är att utföra några bullermätningar i den lägenhet där man har klagat. Inte heller har man undersökt huruvida herr "rive-Olsen" har utfört någon ljudisolering när han har byggt lägenheten. Det vore ju rimligt att om man bygger en lägenhet vägg i vägg med en väl etablerad lokal för rock-konserter så skulle man förvänta sig att det kommer ett visst buller genom väggen.

Donkeyman minns mycket väl när de boende i lägenheten ovanför restaurang "Pelikan" ville få krogen stängd. Bara si så där 60 år efter att krogen etablerades. Varvid kommunfullmäktige snabbt ingrep och såg till att de boende fick tilldelad en annan lägenhet och lägenhetens användning ändrades. Pådrivande var faktiskt Vänsterpartiet men de fick stöd av alla andra. Men det var i Stockholm. Även om man nog kan tycka att man borde göra likadant i Tromsø.

Dessutom är Donkeyman också part i målet. Donkeyman bor nämligen bara 5 meter från "Blå Rock" - och han är INTE störd. Då är fylleskrålen nere på gatan på fredag och lördagnätterna betydligt värre att höra på. Men inte ens det bekymrar Donkeyman i någon större utsträckning.

Bor man "Downtown" i en by så måste man faktiskt acceptera både trafik, butiker, krogar och lite fylleskrål på helgerna. Tål man inte det så bör man flytta ut i "spenaten" i stället. I detta landet finns det oändligt mycket landsbygd som behöver bebos.

Som avslutning kan Donkeyman berätta historien om en gammal kompis, som bodde i lägenheten ovanför jazzpuben "Stampen". Skillnaden från fallet med Blå Rock var att han bodde där redan när puben etablerades. Så han gick ned och förklarade för pubens ägare att priset för att han inte skulle anse sig störd var att han fick gratis entre och öl till personlig konsumtion så länge han (och puben) levde. Vilket beviljades. Kompisen går sedan dess förbi kön och rätt till öldisken, sträcker fram handen och får en härlig skummande pilsner, helt fritt och franko.

Vid närmare eftertanke kanske Donkeyman trots allt skall känna sig störd av "Blå Rock" och gå in för ett liknande avtal......

tisdag 10 juni 2008

Skolpolitik i England

Donkeyman har tidigare berört skolpolitiken i artiklarna: Jens begår självkritik och Skolpolitik.

Jens och co har i sina festtal utlovat handlingskraft för att "skapa världens bästa skola". Det vill säga att med typiskt Norsk retorik duger det inte med en bra skola. Man måste ha "världens bästa skola". Och då har man sannerligen skaffat sig något av en målsättning.

Helgens nummer av Observer har en huvudartikel om den Engelska regeringen som onekligen visar handlingskraft på området. Man har nu sjösatt ett nytt projekt. (Därtill nödd och tvungen med tanke på att de konservativa ligger hästlängder före i all gallup).

I England har varierande regeringar under många år konstaterat att trots höga kostnader så når delar av den Engelska skolan inte upp till de målsättningar som man ställer upp. Man har genomfört reform på reform och man har ökat och ökat på anslagen - utan synliga resultat. Labourregeringen har nu tröttnat på att bara plöja ned milliarder (med pund) extra i skolan när dessa uppenbarligen bara försvinner utan att lämna spår efter sig.

Därför har man bland annat genomfört den undersökningen som relateras i artikeln "Skolpolitik" som nämns ovan.

Man har valt ut de skolor där 30% eller fler av eleverna inte får godkända slutbetyg i de fem huvudämnena (no. hovedfag). Det är 638 stycken skolor runt om i landet.

Ledningen för dessa skolor har ställts inför ett krav att inom 50 dagar (det vill säga innan höstterminen startar) producera detaljerade "action plans". Därefter får skolorna 3 år på sig att genomföra dessa planer - och visa resultat.

Man ställer också upp ett stödprogram till dessa skolor. Detta består av extra ekonomiska resurser samt tillgång till en "expert individual advisor" med särskild erfarenhet av just sådant arbete. Vidare får de tillgång till ett ambulerande team med "superheads", det vill säga rektorer med särskild erfarenhet av att "sätta fart på" problemskolor. Slutligen har man tagit fram ett omfattande material med erfarenheter från skolor som har genomfört lyckade förbättringsprojekt. (Bland annat rapporten "The extra mile").

Men i tillägg till morötterna plockar man också fram en piska. Regeringen har beslutat att skolor som inte lyckas genomföra detta treåriga program med framgång kommer att utsättas för dramatiska förändringar. Vilket i klartext betyder att antingen kommer skolan att stängas och eleverna flyttas till mer framgångsrika skolor eller så kommer skolan att privatiseras eller sammanslås med andra privatskolor på orten.

Detta kallar Donkeyman för att visa handlingskraft...

lördag 7 juni 2008

Ett äldreboende

Dagens artikel skall beskriva det äldreboende där min gamla moder levde de sista åren av sitt liv. Hon hade Alzheimer och behövde därför mer tillsyn än vanliga gamla.

När hon inte längre klarade sig själv hade hon bott i servicehus i ungefär 10 år. Det betydde att hon hyrde en mindre lägenhet i ett större komplex tillsammans med ett par hundra andra gamla. Där fanns det tillgång till sådan basservice som äldre kan behöva samtidigt som hon levde sitt eget liv. Men hon blev sämre och sämre och till slut kom den dagen när hon inte längre klarade sig själv.

Saksgången blev att hon togs in på sjukhus för utredning. Efter ett par veckor hade jag som närmaste anhörig beslutat på råd från sjukhuset att hon måste in på ett gruppboende. I väntan på en lämplig plats lades hon in på ett sjukhem. (Till Norska läsare: I Sverige är sjukhem en institution där enbart de allra sämsta, typ grönsak, placeras. Alla andra skall bo på andra vårdformer). Efter några veckor var det en ledig plats i ett gruppboende specialiserat på Alzheimerpatienter. Detta låg helt nära det servicehus hon tidigare bott i. Vi hyrde en lägenhet där och flyttade åt henne för att slutligen följa henne till det sista hemmet.

Gruppboendet bestod av en korridor med 12 små lägenheter som påminner om studentbostäder. Ett stort rum med en liten köksavdelning, en liten balkong, en tambur med massor av förvaringsutrymme och en stor handikapptoalett / dusch. Formellt sett var det en lägenhet som hon hyrde. Men den ingick ju i äldreboendet. Sedan fanns det gemenskapslokaler som matsal, dagrum, stort gemensamt kök, tvättstuga och rökutrymme. De gamla kunde också (inom vissa gränser) röka i sin lägenhet.

Organisatoriskt utgjorde fyra sådana likadana avdelningar en enhet. Varje korridor bemannades med fyra personal på dagskift, två på eftermiddag / kväll samt en på natten. Personalen hade 30 min överlappning vid varje vaktbyte.

Administrationen av hela enheten sköttes av två damer som satt i ett kontorsrum i direkt anslutning till enheten. Dessa skötte absolut allt: personal, löner, inköp, bokföring, rapporter, budgetuppföljning etc. Det vill säga att det hela sköttes i princip som ett eget företag. Absolut allt beslöts och hanterades lokalt. Dessa damer hade som arbetsvillkor att minst en av dem alltid skulle vara i tjänst på vanlig kontorstid. De fick alltså inte ta ledigt samtidigt. Bägge hade full beslutsrätt.

Hela enheten ägdes och drevs av ett Danskt vårdföretag. Deras kontroll utövades genom att det kom en kontrollant 12 -15 gånger om året. Denne kom alltid oanmäld och gick igenom all dokumentation och bokföring. Vidare kontrollerade han / hon standarden på det arbete som gjordes. Kontrollanten åt på avdelningarna, kollade renhållningen, snackade med boende och anhöriga samt gjorde alla andra undersökningar som behövdes för att skapa sig en uppfatning om standarden. Vilket redan efter några månader gav uttryck i att föreståndaren fick sparken med omedelbar verkan med motivering: "Enheten uppfyllde inte den kvalitetspolicy som företaget ställt upp".

Ekonomin för min moder utgjordes av hyran för lägenheten - ca 2500 kronor och vårdavgift - ca 2500 kronor. Totalt ca 5000 per månad. Detta kan man se som en egenandel, resten av kostnaderna stod kommunen för. Dessa avgifter betalade jag från moderns pension. (I Sverige tar inte samhället hand om den sjukes pension, hon lever ekonomiskt precis som vanligt även om hon ligger på sjukhem). Jag såg till att att avdelningen alltid hade några tusenlappar till disposition för hennes direkta "out - of - pocket" utgifter. Jag brukade sätta över 5000 kronor åt gången och fick kvitton och redovisning när pengarna började ta slut.

Ekonomiskt och praktiskt var det inte någon skillnad för henne om hon låg på en privatiserad eller en kommunal enhet. De privata var enbart entrepenörer till kommunen som arbetade under helt vanliga anbudsregler.

Så till hur det fungerade rent praktiskt:

Mat - frukost lagades av personalen på avdelningen. Lunch och Middag levererades i storkantiner från centralkök. Personalen lade upp och serverade maten. Maten fungerade även som personalmat. Anhöriga serverades också när vi var på besök. Jag bedömde maten som MYCKET god och aptitlig. Avdelningarna hade utskänkningstillstånd och man hade ett förråd av de drycker som de boende tyckte om. Jag minns mycket väl en äldre man som fick en starköl och en sup till varje måltid. Kostnaden drogs från de privata pengarna.

Kaffe - Det fanns alltid tillgång till kaffe. När de gamla hade besök kom personalen alltid med kaffe och kakor.

Tvätt - De gamla använde egna lakan, handdukar och kläder. Om de inte hade det tog man ut kommunala grejor. De använde också sin egen säng ända till dess vårdbehovet krävde riktig sjukhussäng. Personalen tvättade allt och hängde till tork i tvättstugan. De äldre som kunde hjälpte till med detta arbete.

Renhållning - Nattvakten vaskade gångar och gemensamma utrymmen.

Vaktmästeri - Personalen gjorde så mycket de kunde själva. Jag minns mycket väl hur en av de anställda sydde gardiner till gemensamhetsutrymmena. Och fick givetvis sälja dessa till avdelningen. Av ekonomiska skäl utnyttjade man anhöriga till en del saker. Jag installerade och programmerade till exempel nya TV-apparater till alla fyra avdelningarna när jag var på besök.

Personal - I huvudsak var det äldre damer som jobbat inom äldrevården i många år. De var mycket nöjda med sin arbetssituation. Flera sade att de hade varit motståndare till privatiseringen men nu kunde de inte längre tänka sig att jobba för ett kommunalt äldreboende. Personalen på var korridor styrde sitt eget arbete i mycket stor grad. Det som skiljde från en traditionell anläggning var att dessa gjorde absolut ALLT.

Sjukvård - Det fanns inte någon fast sjuksköterska bland personalen. Däremot besökte en sådan alla avdelningar en gång per vakt. Denne var dessutom tillgänglig 24/7 på 15 min varsel. Läkare kom en dag i veckan men fanns tillgänglig på 30 min varsel.

Donkeymans kommentar:
Detta är en sådan institution som den röd / gröna regeringen här i Norge anser som en styggelse. Som droskchaffis i Tromsø kan jag bara konstatera att den kvalitetsmässigt överstiger allt som kommunen kan ställa upp med här. I vart fall av det jag har sett.

Det är inte något tvivel om att privatiseringen har inneburit att Stockholms kommun har sparat avsevärda belopp. Men driften med olika entrepenörer till olika äldreboenden blandat med att kommunen driver sina egna har också fått till resultat att de kommunala har blivit betydligt bättre.

Men givetvis fanns det undantag och de drabbade privata och kommunala enheter ungefär lika. Under den tid som modern bodde här var det två vårdskandaler i Stockholm. Den ena ägde rum på ett kommunalt boende den andra på ett privat. Under samma tid sades ett par privata entrepenörer upp beroende på att de inte uppfyllde kvalitetskraven.

Var låg då vinsten för Danskarna. Det som framför allt skiljde mot traditionella kommunala anläggningar är den lilla och effektiva administrationen samt de korta och flexibla beslutsgångarna. Samt personalens flexibilitet och entusiasm. De trivdes på sin arbetsplats och ville verkligen att de skulle vinna även nästa anbudsrunda.

Donkeyman skulle själv vilja hamna på ett sådant här ställe på sitt yttersta. Men om de röd/gröna blir sittande måste han nog emigrera tillbaka till Sverige först.

onsdag 4 juni 2008

Ett sjukhus

Byggandet av ett sjukhushotell har varit en av den senaste tidens heta debattfrågor. Vilket är en del av den stora debatten kring hur hälsovården skall organiseras och finansieras. Ett av de ting som genomförs på många ställen är att man låter patienter bo på hotell i stället för att bo på sjukhusen. Eftersom den allmänna uppfattningen är att detta är billigare.

Donkeyman har erfarenhet av just detta. Fast i mycket större skala. Vi talar om Canada år 1993. Det året hade Donkeyman en arbetsolycka "over there" som resulterade i nära två månader på sjukhus i halvstor stad. Där hade man tagit steget fullt ut och gjort om hela sjukhuset till ett hotell.

Man hade helt skippat indelningen i olika sängavdelningar för olika sjukdomar. Kunderna (=patienterna) lades in på rum efter helt andra kriterier. Visst fanns det specialenheter för uppvakning, intensiv och så vidare men så fort det gick åkte man in på ett "vanligt" rum. I varje korridor fanns det en reception där det var en receptionist "som hade hand om dig". Och det var vanlig servicepersonal - inte sjukvårdsutbildade. Dessa ordnade allt det praktiska runt omkring din vistelse. Ungefär som vid hotellboende.

Var kväll kom man från receptionen med matsedeln för nästa dag - där jag fick välja bland ett antal alternativ. Vidare kom man med ett dagsprogram, dvs kl xxxx kommer doktor si och så. kl yyyy skall du till..... kl. zzzz skall du till..... och så vidare. Och man höll tiderna. Det verkade som om planeringen låg på väldigt effektiv nivå.

Det var inte någon stor rond med en bataljon av läkare som gick runt. Däremot kom "min" läkare var dag på besök (samma person dessutom och när han var ledig var det en utpekad ersättare som var ansvarig för just mig) - i tillägg till de gånger jag rullades iväg till hans mottagning för undersökning. Receptionen ordnade abonemang på tidningar - var morgon låg dagens tidningar vid sängen när jag vaknade. De fixade TV och radio etc etc. Ville jag ha något inköpt var det bara att säga till. Som till exempel när jag skulle skrivas ut och behövde kläder att flyga över Atlanten i så specade jag storlekar och vilka plagg jag ville ha. Nästa dag var allt levererat.

Receptionen gav också basupplysning till anhöriga om tillståndet och bokade in möten med ansvariga läkare om så behövdes.

I utgångspunkten var det fyramansrum så länge inte den medicinska statusen tillsade något annat. Men man kunde "köpa upp sig" om man så ville. Och eftersom jag betalades av ett stort försäkringsbolag ville man stoppa in mig i ett enkelrum. Men jag krävde att få en rumskamrat och hamnade då på tvåbädds. Själv hade jag ett ben som var i spillror medan kamraten såg fram mot en allvarlig hjärtoperation. Och inför hans operation så fixade receptionen en präst som tillhörde just hans speciella menighet för att välsigna ingreppet.

Detta system gjorde också att man inte flyttade runt patienter mellan avdelningar. Det var specialisterna som gick runt hotellet / sjukhuset till "sina" patienter. Eller så transporterades patienterna till respektive klinik. Mina tankar går till min exhustru som de sista månaderna av sitt liv flyttades runt som en "commodity" på UNN. En tid på en avdelning, en tid på nästa osv. När man slutligen bestämt vad hon skulle dö av flyttades hon i stället runt mellan olika rum på samma avdelning. Hon fick också sällan träffa samma läkare eller personal två dagar i rad.

Receptionen hade också ett annat logistiskt problem. När patienter väl var inlagda försökte man att göra "allt" som fanns noterat på dessa. Det vill säga att flera olika specialister från olika avdelningar arbetade på den som hade flera olika problem. Vilket samordnades just av receptionen.

Rökning var man väldigt restriktiva med redan på den tiden. Det var öppen terass i änden på korridoren där den som önskade kunde ta sig ett bloss. Däremot var det fullt möjligt att ordna en dram eller en öl till den som ville - så länge som inte medicinska skäl sade något annat.

Eftersom jag var intresserad av organisationsfrågor diskuterade jag en hel del med de anställda och de berättade att detta system hade man infört en del år tillbaka när sjukhuset var i ekonomisk kris. Det var helt enkelt nedläggningshotat om man inte kunde få ned kostnaderna. Nu var alla sådana hot borta. Tvärtom skulle man egentligen behöva utvidga därför att många sökte sig dit från grannsjukhusen som drevs traditionellt. Driftkostnaderna här var betydligt lägre och man ansåg att servicen var bättre.

Man hade också kunnat minska den medicinska personalen eftersom alla arbetsuppgifter som kunde skötas av andra hade flyttats till dessa. Till exempel var det städpersonal som också bäddade sängar. Dokumentation sköttes av sekreterare och allt praktiskt av servicepersonal. Jag fick ett intryck av att läkarna i huvudsak ägnade sig åt patienter och i ganska liten grad åt administration. Men administrationen var väldigt effektiv. När jag ville ha skrivna utlåtanden för att använda till försäkringsärende var det bara en fråga om timmar innan omfattande dokumentation låg på bordet.

Vid tillfälliga toppar som till exempel under "benbrottssäsongen" hyrde man in ortopeder från andra håll och höll därmed operationslokaler i gång dygnet runt, veckan runt. Över huvud taget hade jag det intrycket att allt av kliniker och annat funkade under större tid av dygnet än hos oss.

När det gäller behandlingen var det åtmindstone en avgörande skillnad vid utskrivningen. Alla som skulle gå på kryckor fick utbildning i hur man använder en krycka. Det var en specialiserad terapeut som undervisade i en specialsal där man hade trappor, trottoarer, bilar och annat så man kunde träna på vardagssituationer.

Ambulanstjänsten var också lite speciell. Varje ambulans hade en förare som hade hand om bilen men som givetvis också var sjukvårdskunnig. Den andre ombord i ambulansen var en sjuksköterska (oftast manlig) från sjukhuset. Som följde med patienten in på sjukhuset och tog sig av inskrivning och allt praktiskt till dess att patienten var inne i systemet. Medan ambulansbilen bemannades av en annan sjukskötare till nästa uppdrag. Dessa sjukskötare gick på ett rundgångsschema där de tidvis hade ambulanstjänst och tidvis traditionell sjukhustjänst.

Så kommer nästa intressanta ting. Sjukhuset var blandat ägt. Det var en blandning av kommunala och privata ägare. Precis som här var patienterna finansierade av det allmänna. Men man kunde samtidigt köpa sig lite extra service - som givetvis gick rätt in som intäkt i sjukhusets finansiering. Men i grunden har Canada ungefär samma förmåner med fri hälsovård som vi har i Skandinavien.

Donkeyman ser ju precis som alla andra att hälsovården i Norge dras med galloperande kostnader. Kanske är det tänkande i lite andra organisatoriska banor som behövs. Men så länge som staten har pengar nog till att stoppa in i hålen kommer något sådant aldrig att ske. I Sverige tog faktiskt pengarna slut, vilket ledde till ett avsevärt nytänkande på många punkter. Nytänkande innebär dess värre inte alltid förbättringar eller ens att det blir billigare. Men skall man göra någon förändring så kan den inte bara innebära att man sparkar lite servicepersonal. Man måste göra en radikal översyn av hela organisationen. Och kanske prova lite annorlunda former här och där.

söndag 1 juni 2008

Strandtorget

Nu håller man på med ett stort projekt på Strandtorget - igen. Man fäller merparten av träden. Vilket Donkeyman tycker är helt ok.

Strandtorget har ändrat utseende flera gånger på de 20 år som Donkeyman har varit i byen. Från början låg det stora NordNorges Salgslag på södra sidan och ruvade över torget. Ett ganska trist industribygge från 50-talet. Men för ungefär 10 år sedan rev man hela sk***n och byggde Nerstranda shoppingcenter i stället. Samtidigt tog man bort parkeringsplatserna på torget och planterade träd. Samt stensatte hela torget. Kvar av trafik blev bara en smal körbana runt "Skarven" och framför nordsidan av torget. Med droskstationen. Som är så smart inrättad att lediga droskor som kommer söderifrån måste köra en lååååååång runda runt halva stan för att komma dit. Eller snika över torget vilket de flesta gör när Nerstranda är stängt.

Och så planterade man fiiiina träd som skulle växa snabbt. Vad man inte tänkte på var att rötterna till dessa träd spridit sig över halva torget så att stensättningen mera påminner om "hela havet stormar". Man har nästan blivit sjösjuk av att passera platsen. Och Donkeyman som är försedd med träben tvingades ta stora omvägar för att inte riskera att gå på trynet vid passage över torget.

Dessutom tänkte man inte på att täta träd som skuggar för solen är bekvämt i varmare länder. Men i Tromsø vill vi f****n inte ha någon skugga för den sol vi får på sommaren. Och i vart fall vill vi inte ha några skuggande träd framför uteserveringen på Skarven.

Så nu har man sågat ned merparten av träden och skall fräscha upp torget igen. Fast utan träd den här gången. Och Donkeyman tycker att hela torget har blivit både trevligare och luftigare. Det talas om att bland annat anlägga en skridskobana. Men inte med vanlig is utan med plastis. Vilket nog är helt ok. Bortsett från att plastis och grus går väldigt dåligt ihop. Så hur man löser den ekvationen blir intressant att se. Men om man ser på andra städer så är ju konstisen mitt i Kungsträdgården i Stockholm och på Karl Johan i Oslo trevliga och bra exempel på vad man kan göra. Som kan tjäna som inspirationskälla.